Det är barockt.

Jag måste erkänna att trädgården börjar se lite bedagad ut. Det spritter inte riktigt i bladverken som det gjorde för en månad sedan. Och det känns som flera växter redan har börjat ladda inför den stora vilan. Och om jag nu ska bikta mig, måste jag säga att jag inte är lika alert på att plocka ogräs längre.



Men plocka blommor i trädgården, det är jag pigg på. Det är fem månader sen jag sådde frön av sommaraster, Callistephus chilensis, och nu levererar de. Detta är nog en av de enklaste sommarblommor man kan så. De kan sås direkt på friland, men jag brukar dra upp dem i växthuset först.

Jag läste en kurs i konsthistoria för många år sen, men i dag är det tyvärr inte mycket jag minns. Men jag kommer ihåg hur fascinerad jag var av det holländska stillebenmåleriet. Speciellt under barocken, där man avbildade de enklaste blommor med en otrolig noggrannhet.
Jag kan inte måla, men jag kan ändå göra en tavla. Bara en av varje sort; 'Lady Coral Light Blue', 'Candyfloss' och 'Unikum Yellow'. Lite barockt blir det.


Ett rejält fång av 'Milady Rose' är mäktigt, inga konstigheter. Men ändå en lyx att få ta in och ställa på bordet. 

De är förtjusande att krypa riktigt nära. Min känsla är att väldigt många ser sommaraster som andra klassens blommor i trädgården, vilket är synd. Det är en blomma som tillför mycket glädje.
'Tiger Paw Sea Star' och 'Dark Red Unicum'
En snällare snittblomma än sommaraster är svår att hitta. Men bara på ett villkor: Man måste dra av alla små blad på stjälkarna, så de inte hamnar i vattnet. Gör man inte det får man snart en slemmig grön sörja istället för friskt vatten. Jag har fått tipset att man kan slå i ett par droppar klorin i vattnet för att hämma bakterietillväxten.
'Tower White' och 'Tiger Paw Sea Star'.
De vita 'Tower White' och 'Tiger Paw Sea Star' är nog mina favoriter för tillfället. Att kombinera två olika former men med samma färg skapar drama, men bara om man tittar noga.

När jag nu har burit omkring på barocka tankar var jag tvungen att försöka göra ett stilleben efter konstens alla regler. Jag tog min lilla sekatör och gav mig ut i trädgården och klippte av lite av vad som bjöds. Det är bara att ösa på.  
Barocken var inte de klatschiga färgernas tid. Lite dunkelt skulle det vara. Och eftersom kvinnor inte fick ta del av undervisningen med levande modeller, blev det mycket detaljerat blomstermåleri för dem i stället. Skulle passat mig alldeles utmärkt.





Flower Power

Just nu känns det som många har tappat tron. Tron på sommaren. Jag har inte gjort det. Jag vägrar! Visst är det kyligare än det ska vara så här års. Men har jag på mig glesbygdskavajen går det ingen nöd på mig. I trädgården är det flower power som råder just nu. Och att ta fram den lille hippien inombords gör ju varenda människa glad.


En liten regnskur då och då gör bara lyckan större när väl solen tittar fram. Att ligga på rygg och kolla in höstanemoner i motljus är härligt. Att för en stund glömma omvärlden och spana efter sommaren känns lagom svårt.


Augusti är dahliornas månad. Konstigt nog är de lite senare än de brukar, men det gör verkligen inget.   I år har jag planterat dahlior i många fler rabatter än jag brukar. Den stora dahliarabatten har välsignats med bara rosa sorter. Allt från blekaste babyrosa till nästan flourocerande.
De flesta knölarna är gamla trotjänare som hänger med år från år. Men någon nyhet brukar slinka med, och nykomlingen får en säsong på sig att visa att den platsar i ligan.

Det är inte första gången jag nämner just den här dahlian, och troligen inte den sista, för Otto's Thrill har kommit för att stanna. Den var riktigt svår att få tag i, så nu vårdar jag den ömt. De här knölarna kommer att få ligga i VIP-lådan i vinter.

Otto's Thrill är en megastor dahlia. Men det finns pyttepyttesmå dahlior också. De här små godingarna frösådde jag tidigt i våras. Vad sorten heter har jag ingen aning om, men jag kommer att ta reda på det. (Nu vet jag vad den heter. Dahlia Merckii, och det är en vildart.)Ärligt talat visste jag inte riktigt vad det var för frö jag sådde. Men de grodde, och växte, och växte. Nu har jag ett hav med dessa ljuvliga små dahlior. De har ett buskigt och högt växtsätt så de fyller på väl.

Om någon läsare av en händelse skulle veta vad den här lilla dahlian heter så hör gärna av er. Jag har redan börjat samla in fröer av den, om det inte skulle bli några knölar att tala om. Allt för att försäkra mig om att jag har den kvar nästa år.

Jag har ju uppnått den ansenliga åldern så jag faktiskt var med under den riktiga Flower Power-eran. Visserligen en väldigt ung och mild hippie, men ändå. Att ha symbolen för fred i alla dess former var ett måste. Kanske är det dags att återinföra denna ikon.


Några rader ur Tage Danielssons dikt Flower Power känns passande i en tid som denna.

//...

Flower power

Av blommor blir man blomfrom
krig för man med violpistol
och pelargonkanon
och bomb av tulipanuran
i en konvaljbatalj.
Sen skickar man en kattfotnot
och pratar anemonreson
med fiendernas ljunkung
och sen går kriget upp i vårlökrök.

Flower power

//...
















Rara ärtor

Jag tror jag dånar! Vilken väldoft alla dessa luktärtor bjuder på. Att odla luktärtor utan doft är nog lite som att kolla på en film utan ljud, och det måste vara rätt tråkigt. De nya hybriderna luktar knappt något och borde kanske kallas fluktärtor


I flera veckors tid har jag plockat stora buketter av dessa generös blommor. Det behöver inte vara märkvärdiga arrangemang, de är sig själva nock. Jag försöker plocka tidigt på morgonen och sätter dem i kallt vatten så snabbt jag bara kan. Luktärtor gillar inte att bli stressade.
En salig blandning av luktärtor är verkligen ett pottpurri för näsans miljoner luktreceptorer. Doften från en sådan här bukett slår till och med ut lukten av blöt hund. Min absoluta favorit i denna samlingen är 'Matucana', (på bilden nedanför.) Ska man bara odla en sort är det den.

Luktärtor, Lathyrus Odoratus, bör man plocka innan den sista blomman på kolven slagit ut. Helst ska de stå luftigt och inte nära frukt, framför allt inte nära bananer. Etylengasen som bildas kan få vilken spänstig luktärt som helst att krokna. Jag brukar blanda lite socker i vattnet. Ca 100g på en liter kallt vatten.

Det finns mängder av namnsorter att välja på och jag har aldrig stött på några problem med att få dem att växa och blomma. Tvärtom, jag får ligga i och plocka blommor och ta bort fröskidor. Låter man fröskidorna sitta kvar avtar blomningen.  En av de mest magiska egenskaperna hos luktärt är, att ju mer man plockar, desto fler blommor blir det.

I år är det första gången jag odlar sorten 'Solstice Crimson'. Normalt kräver luktärtor minst 12 timmars dagsljus för att blomma. Men den här sorten kan man få att blomma betydligt tidigare. I år ska jag försöka få den att blomma till jul. Fast då kräver den ju förstås ett varmt växthus.

Jag tycker om att odla luktärtor i kärl, det gäller bara att välja sorter som inte är så vilda och höga. 'Lavendel Bridesmaid' är en relativt låg och buskig sort.

Men allt är inte luktärt, även om man skulle kunna tro det. Luktärtor är ettåriga, men den har släktingar som kommer återkommer varje år. Det finns drygt 150 arter. Hos mig är det rosenvial, Lathyrus latfolius, 'White Pearl' som kommer tillbaka utan knussel varje sommar.

En annan ständig gäst i trädgården är spanskvial, Lathyrus tingitanus 'Roseus'. Den dyker upp lite här och var. Den har ingen doft, men är oemotståndlig i sin vackra teckning. Jag låter några fröskidor sitta kvar på tidigare plantor och sedan fixar den resten själv.
Än så länge har jag bara börjat nosa på utbudet av alla dessa skönheter. Vill man fördjupa sig i ämnet skall man försöka få tag i boken Luktärtor av Graham Rice.  Jag köper de flesta av mina luktärtor från English Sweet Peas. Jag har redan börjat sukta efter nästa års sådd, och är säker på att 'The Doctor' kommer att bli en av dem.




Kvinnligt & manligt.

Dags igen. Gästskribent 591004 Enghage, Jonas. Som rubriken antyder kommer jag att gå ut på lite tunnare is än vanligt. Jag skall gräva i det faktum att människosläktet är uppdelat i manligt och kvinnligt. Nu undrar du kanske vad det här har med trädgård att göra. En hel del, skulle jag vilja påstå.


Jag är ingen vän av att anlägga genusperspektiv på precis allting. Min fru är t ex avsevärt mycket bättre än jag på att köra grävare. Själv slår jag henne på fingrarna när det gäller matlagning. Inget har med våra respektive kön att göra. Innebär det att vi skulle vara lika? Absolut inte. Det finns en ocean av skillnader mellan kvinnor och män, och aldrig blir det så tydligt som i en trädgård. När det gäller den här bloggen kan man nog anta att en majoritet av läsarna är kvinnor. (Dvs ni som inte kan backa med släp.) Det är också rimligt att tro att många av dessa kvinnor på något sätt är associerad med en man. Här kommer därför några punkter som beskriver vad du måste känna till för att maximera nyttan och begränsa skadeverkningarna av en man i trädgården.

1. Var restriktiv med allt som drivs av tvåtaktsbränsle. 

Tvåtaktsmotorer är lätta, effektiva, skitiga och alldeles, alldeles… underbara. Varför klippa häck för hand när en motordriven häcksax kan göra jobbet? Varför kratta löv när en lövblås gör rent hus - eller snarare ren trädgård - på en bråkdel av tiden? Så, ett ord av varning: För en man är det lätt att dras med i den allmänna festyran, och göra mycket mer än lite mindre. Säger du till exempel att här skulle vi behöva glesa ut bland grenarna i tallen och få in lite mer sol till en man med en motorsåg i näven, är risken överhängande att du något senare kommer att höra dig själv säga men vad i helvete har du gjort med benveden?



2. Var ännu mer restriktiv med gasol.

Eld är ett effektivt sätt att göra sig av med ogräs. Tyvärr är eld ett effektivt sätt att göra sig av med allt annat också. Det finns speciella gasolbrännare avsedda för ogräsbekämpning. Sen finns det gasolbrännare avsedda för professionell asfaltläggning. En sån har vi på Karnagården. Kusligt effektiv. Inför öppen trädgård i början på sommaren - när allt skulle bli lite extra fint - rensade jag bort ogräs från grusgångarna med den. För att undvika att åsamka några skador på det som INTE skulle brinna upp, använde jag mina egna ben för att liksom känna när det blev för varmt. Jag kan så här i efterhand konstatera att jag är avsevärt mer värmetålig än en varsamt planterad och ganska dyr idegranshäck.



3. Ge omöjliga uppgifter.

När en man tar sig an något som uppenbarligen ligger utanför hans kompetensområde, och får frågan om han behärskar det han håller på med, blir det självklara svaret nej, men hur svårt kan det vara? Denna i många stycken katastrofala brist på självinsikt är extremt användningsbar. Män älskar att ge sig på saker de inte kan. Kommer du ihåg ritningen på en kruktvätt som publicerades här för ganska exakt ett år sen? Allt började med ett oskyldigt konstaterande från Anneli att det är mycket krukor att tvätta, och visst borde det gå att bygga en tvättmaskin till dem?


Nu finns den på riktigt. Bortsett från att den faktiskt fungerar, var Anneli tvungen att meddela en medarbetare på Ahlsells VVS att hon vet var hans barn går i skolan, i syfte att skriva ner priset på den tryckslang jag lite lättvindigt plockade ut 20 meter av till en kostnad av stadsskulden för en mindre centralafrikansk nation. Men visst är det coolt att arbeta med material dimensionerat för militära installationer i ubåtar?


5. Undvik konsekvenstänkande.

Kanske helt uppenbart, men… Om du vill anlägga en rabatt, och engagera en man i projektet, säger du bara kan du hjälpa mig med en rabatt här?  Och sen säger du inget mer. Det är det som är tricket. Det är all information han behöver, och han kommer i nio fall av tio att säga ja. Det du INTE skall säga är skulle du vilja baxa in en halv kubikmeter jord i trädgården, gräva i stenhård sommarjord en halv dag, få skit i skorna, bända bort stenar och klämma fingrarna, brottas med rötter, finfördela kodynga med en kratta och köra åtminstone tre vändor till en handelsträdgård i Ystad? Då kommer han i nio fall av tio att säga nej. Så, var smart. För mycket information är i bästa fall bara kontraproduktivt. I sämsta fall kan det äventyra hela projektet.

Visst vore det fint med en damm här, älskling?

6. Var tydlig. 

Har du någon gång varit så fundamentalt korkad att du tagit med en man att handla kläder, vet du hur det är. Be honom att hitta en vit t-shirt i storlek 38 med 10% viscos i tyget, och han skallar sig utan problem genom en mellandagsrea för att hitta den. Be honom att “hitta något som passar” , och han reduceras snabbt till ett nervöst vrak. Samma gäller i trädgården. En fungerande order kan t ex formuleras så här: Jag behöver ett dike som börjar HÄR och slutar DÄR. Det skall vara 30 CM DJUPT. Gräv med en SPADE och lägg jorden i SKOTTKÄRRAN. Krånglar du till det mer än så - eller utlämnar några centrala detaljer - kommer det ofelbart att tillstöta komplikationer. (Och tala för guds skull inte om varför du behöver ett dike. Då kommer han bara att vilja lösa det bakomliggande problemet på något annat och mycket krångligare sätt.)



7. Tagga ner lite.

Eller, förresten, gör inte det. Det räcker att det verkar som att du taggar ner lite. När trädgårdssäsongen drar igång på allvar är det mycket som skall göras. Skriv ner allt du behöver hjälp med på en lista. Sen - och nu kommer det listiga - skriver du dit ungefär dubbelt så mycket till, som INTE skall göras. Vi kan kalla det camouflageuppgifter. Därefter tar du listan, din man, en kopp kaffe, en cigg och slår dig ner på altanen. Du kanske ser åt vilket håll det här lutar? Titta här vad jag måste ha hjälp med, älskling. Fast nu när jag ser hur mycket det är inser jag att jag får tagga ner lite. Du måste ju få lite semester också. Sen stryker du, motvilligt, alla camouflageuppgifter. Kvar är det du vill få gjort. Resultat? Inget tjafs, och en man som glatt tar sig an allt han annars bara gjort under tunga protester.



Till sist. Det kanske kan verka som att jag lägger helt oproportionerligt mycket tid på arbete i trädgården. Så är det inte. Anneli har verkligen taggat ner i år.






Långsamhetens lov.

Nu står vi här, mitt i sommaren. Den där sommaren vi drömt om så länge.  Nu ska vi njuta från morgon till kväll. Inte snegla vare sig bakåt eller framåt, bara vara! Jag lovade min man att ta det lite lugnare med trädgårdsprojekt under juli. Att sjunga långsamhetens lov är faktiskt inte så dumt. Men det får inte bli en vana.


I år har det varit väldigt gott om hallon. På långt håll har de lyst i frestande röda sjok. När vi haft gäster har det hänt vid flera tillfällen att vi alla stått i hallonsnåret, plockat och ätit, och inte minst pratat. De mer seriösa samtalen har då och då avbrutits av att någon skrikit: -Kolla, jag har hittat ett bautastort! Eller, -Wow, jag har hittat en stor klase! Tror vi är något på spåret här. Hallonterapi.

Det är verkligen en nåd att få glida omkring i trädgården och bara fylla på tankarna.  Alla sinnen får sitt lystmäte. Dessa sinnliga dofter, smaker som är på riktigt, ljud som smeker öronen och inte minst all ögonfröjd. Men sinnet som kanske påverkas mest av sommaren är känseln. Att känna solen sticka lite i skinnet, för att i nästa stund känna svalkan av vinden i skuggan. Det är bara bäst. När jag tänker efter är det svårt att säga vad som är allra bäst med sommaren, men ett litet axplock har jag fått ihop.

'Mainzer Fastnacht' är en av de vackraste rosor jag känner till. Tror inte det finns någon annan ros som är så här intensivt lila. Den doftar ljuvligt och blommar långt in på hösten. Jag kan förlora alla mina puttekulor, bara jag inte förlorar denna rosen.

Det hör ju sommaren till att släpa med sig strandfynd hem. Det finns en speciell magi i de enklaste ting när de fått umgås med havet ett tag. Tror det mesta blir vackert. Vacker och speciell är även rosen 'Leonardo da Vinci'. Att bli uppkallad efter ett universalgeni ger en hel del att leva upp till.

Även om jag sjunger långsamhetens lov måste jag ha daglig tillsyn i växthusen, ty där inne tas ingen semester.
För några veckor sedan visade jag min, Litania modesta, och nu har den fått frö. Det ska bli spännande att stoppa dessa småttingar i jorden när de är redo. Tror inte man kan få för många av brandgul slingerlilja. Eftersom den kommer från Sydafrika är jag som vanligt lite mer kär i den.

Årets föreställning av pelikanpiprankan har precis tagit sin början. Det är svårt att anklaga Aristolochia grandiflora för att vara snygg, men fräck är den.

Som sagt, alla har det inte lugnt och skönt under dessa ljuvliga dagar. Det finns de som sliter som djur, eller i vart fall som insekter. Det är häftigt att se när fjärilen suger i sig nektar med sin snabel. Vi måste verkligen vara rädda om dessa förtrollande pollinatörer.
Tror att fjäril på röd solhatt är en av de vanligaste blomsterbilder jag sett. Men det gör den inte mindre vacker för det. Det jag gillar med Echinacea är att samma sort kan se så olika ut. Här är det 'Magnus' som nästan antagit formen av en badmintonboll. Nu skulle jag aldrig få för mig att spela badminton med en blomma. Men kanske ska jag leta reda på de gamla racken och piska upp min man. Lite fjädersport kan aldrig vara fel så här års.




Andra vågen rullar in.

Nu är det på gång. Högsommarfloret har satt fart. Det såg lite väl grönt ut i rabatterna ett tag.  Efter midsommar och fram tills nu har det inte varit någon påtaglig blomsterprakt. Men nu kommer den andra vågen av blommor och lyfter trädgården ur sin stilla puttrande grönska. Eftersom en del växter gick ut hårt tidigt på säsongen ser de lite tuffsiga ut nu, men de kan gott få vila.


I England kallar man det "June gap", glappet mellan försommar- och högsommarflor. Nu skulle man kanske tro att detta främst är ett estetiskt predikament. Men det finns små kryp som ogillar det här glappet mer än vi. Våra bin behöver en ständig källa av nektar och pollen. Så är vi måna om våra bästa samarbetspartners ser vi till att det finns växter som blommar hela säsongen.

Lavendel är en riktiga trotjänare. När det varit glest i rabatterna har den tjänat som en eminent foderkälla åt humlor och bin. I år glömde jag att plocka till mig själv, så de fick ha dem i fred. Det kan inte vara mycket kvar på lavendeln. Kanske är det detta som kallas att suga på ramarna.

Vackra, vackra solhattar! Jag älskar dem. De har också fött åtskilliga humlor under dessa magra tider i trädgården.
Enchinacea 'Magnus & Enchinacea 'Orange'
Att vara generös med blommande växter är en fröjd. Jag har låtit 'Jungfrun i det grön', 'Nigella damascena'  fröa av sig hej vilt. I England kallar man det för "Bed hopping", när växter sprider sig lite här och var. Jag måste medge att jag är förtjust i vackra blommor som är lite promiskuösa.

För några år sedan sådde jag ett par påsar ringblommor i det stora betongkaret. Sedan dess har jag inte lyft ett finger här. Långsamt intar de grusplanen. Jag säger bara: Var så goda!

En del frön som man en gång har sått nöjer sig inte med att flytta ett stenkast. De kan dyka upp på mycket märkliga ställen i trädgården. Alla de små verkar hopplöst förälskade i Gurkörten, Borago officinalis, så den får leva vidare på de flesta boplatser den själv valt.

Men alla frö är inte så lättflirtade. Och det är nog just det som är tjusningen med att så. Spänningen är stor när man tryckt ner det där lilla fröt som kanske är från Kurrekurreduttön. Mina frösådder består av lika mycket hopp och grusade drömmar. Men vad har jag att förlora? Frö är ju förhållandevis billiga att köpa. En dag såg jag att det stack upp ett grönt litet spjut i en kruka, men tänkte att det säker bara var ett ogräs som gått vilse. Men så idag såg jag! Det är chilensk eldbuske, Embothrium coccineum, som verkligen har dykt upp. Det märkligaste är att nu när den kommit så här långt tänker jag, äsch den var nog inte så svår.

Så här här halvvägs in i juli får vi nog anse att juni-glappet är över i södra Sverige. Nästa glapp skall vi helst inte prata om. Det där glappet som börjar i oktober och sträcker sig till mars. Tror jag ska döpa det till rysar-glappet. Men den dagen den sorgen. Nu ska vi njuta av att högsommarfloret står och trampar i farstun.





Oh, vilken härlig dag.

Ibland överträffar verkligheten dikten. Och för mig hände det i söndags. Veckan innan slet jag hårt i regn och blåst med att försöka få trädgården så fin som möjligt. Min man, som började sin semester, fick ligga på hårt i selen. Men så kom söndagen. Vilken dag det blev! 


Strålande sol och väldigt glada människor. Att bjuda in till Öppen Trädgård är vansinnigt kul. Tack vare min familj, som installerade sig på sina respektive stationer, höll vi flaggan i topp hela dagen.
Ett vimmel av trevliga gäster. Det var första gången vi hade en liten servering. 'Kafé Karna', som barnen skötte, blev en succé. Flera besökare stannade i timmar. Första vändan i fiket blev en varm korv, nästa vända blev det kaffe med ett litet bakverk. Där emellan turer i trädgården.

Många besökare gillade mitt ställ med växter som blommar i trädgården just nu. Ställningen i lärk snickrade jag ihop i vintras, och vaserna hittade jag på loppis.

Det fanns inte plats att exponera alla blommande skönheter, men jag borde nog tagit med ödleblad, Houttuynia cordata 'Plena'. Det var väldigt många som blev förtjusta i denna sumpväxt, som dagen till ära blommade för fullt. 

Det visade sig också att jag hade rätt gott om en annan vit blomma som jag aldrig tänkt på. Hässleklocka frodas i de gamla orörda delarna av trädgården. Märkligt att jag senare under veckan läst en artikel om Campanula latifolia 'Alba' i engelsk trädgårdstidning. Hur kan jag inte ha sett den tidigare? Många av mina besökare ville ha frö från denna,  och även från andra växter i trädgården. Så till hösten ska jag göra mitt bästa att skicka fröer till alla som skrev upp sig på frölistan.

Det känns gott att dela med sig av allt som trädgården ger. Att ge bort frö är ju inte så märkvärdigt. Men att få en hel balkonglåda med hasselört är stort.  En besökare tyckte att mitt bestånd av hasselört, Asarum europaeum, var lite magert. Dagen efter Öppen Trädgård stod den här på gården. Tack Bengt! Nu är de i jorden.

Till sist! Jag böjer min nacke och tackar alla 465 besökare som kom och gjorde min dag. Ni fick mig att upptäcka saker i trädgården som jag själv inte sett. Ni får mig att lägga i ytterligare en växel och utveckla trädgården vidare. Nu är det två år till nästa Öppen Trädgård, så lite ska jag väl hinna med.

(Dessa fantastiska luktärtor som jag stoppar näsan i skall jag berätta om en annan gång.)