Vi måste prata om Aster.

Det är dags nu. Dags att prata om en av höstens vinnare. När mycket av sensommarens blommor börjar se lite matta ut i pälsen, eller rent av har kroknat, spritter det till av ett nytt flor. Nu häver sig höstastern högt över sina vänner i rabatten. De har bidat sin tid, men nu kör de på tills frosten biter ordentligt.


När jag var liten tyckte jag astrar var rätt tråkiga blommor, speciellt höstaster. Minns att min mormor kunde ha ett par blomsterkvastar med en grumlig rosa färg i pressglasvasen på köksbordet, där de stod i evinnerliga tider. De vissnade ju aldrig. Och konstigt nog hyser jag en misstro till blommor som inte vissnar eller ändrar skepnad i takt med tiden. Men när den står i rabatterna är den ljuvlig.

Det finns massor av olika höstaster. Den vanligaste sorten hos mig är luktastern. Färgen hos Aster novae angliae 'Lucida' kittlar verkligen mina ögon. Det här en ståtlig dam, hon mäter säkert över en meter i strumplästen.

 Det som är riktigt häftigt med dessa blommor är att de i ett kvicktag kan se rätt lika ut, men det är ganska stor skillnad på deras form om man tar sig en titt.  Kokardaster Aster x Frikartii 'Wunder von Stafa', har större blommor och är lite mer buskig.

En nykomling i trädgården är denna fyllda höstaster. Damen jag fick den av kallade den novemberaster, fast jag skulle gissa att det är det som brukligt kallas oktoberaster. Förr hette de Aster dumosus, men numera heter även de Aster novi-belgii.  Den här sorten är lågväxande och växer i tuvor.

En annan gammal goding, som funnits länge här i trädgården, är den här ljuvligt rufsiga damen. Troligen också en luktaster. Varje höst dyker hon upp bakom buxbomshäcken.

Den här är jag däremot ansvarig för. Det är i alla fall jag som har valt och köpt henne. 'Violetta' gnistrar i prärierabatten precis som en luktaster ska göra.

När vårlökar, dagliljor, salvior gjort sitt i den västra slänten, då är det dags. Det här är nog en av mina favoriter. Höstaster har ju den dåliga vanan att bli trista runt fötterna om de inte får ha det lite luftigt. Men 'Rosa Sieger', håller sig grön och frisk ända ner till backen. Om jag mot förmodan tar in den som snitt är jag noga med att inga blad hamnar i vattnet.

Visst är hon väldigt söt?Aster novae-angliae 'Rosa Sieger'.

När ni tröttnat på era höstaster, som ni kanske har i krukor på trappen, prova med att sätta ut dem i rabatten. De kan med lite tur starta om nästa år. För det är ju så, att alla förtjänar en andra chans.








Vem sa att sommaren är kort?

Jag går omkring klagar över värmen. Det är inte så mycket att arbeta med i trädgården just nu. De flesta sommarplantor har åkt till komposten. I växthusen står bara de förnäma som skall övervintra. Att plantera nya perenner och träd känns vanskligt än så länge, med tanke på hur torrt det är. Det är lättare att ha koll på dem när de står i krukor.



Men kvällarna! Vilka underbara kvällar det har varit. Att gå en sväng och bara kolla läget är gott.

Äntligen, iallafall om jag kisar, börjar dammen anta den skepnad jag såg framför mig när jag grävde den. För en sak är säker, det är ingen quickfix att skapa den här miljön. Men många är nöjda med den som den är. Det dräller av grodor, och trollsländorna hovrar över vattenytan. Fåglarna har allt som oftast sina beachparty här.

När man kommer till vissa platser i trädgården kan man blunda helt och hållet. Att stå vid den stora rondellen och mötas av doften från dessa hostor är rent sinnligt. Det stod ett par små plantor här när vi kom till gården, och med lite omsorg har de nu svällt över alla bräddar. Någon gång ska jag försöka ta reda på vad de heter.

Det är ju så, att i en sådan här gammal trädgård finns en hel del som jag inte har full koll på. Det faktumet påverkar ju inte min förmåga att njuta av prakten, men det finns också en tillfredsställelse att ta reda på mer om de okända skönheterna. 

Vi har en handfull riktigt gamla äppelträd i trädgården. De är viktiga på en mängd olika vis. Därför var det med sorg i hjärtat jag upptäckte att en stor kraftig gren knäckts i ett av de högsta träden. Jag tror trädet sjunger på sista versen. Som tur är vet ju ingen hur lång versen är.

Trots sin skröplighet levererar den massor av äpple. Ingen aning om vilken sort. Men det är himla gott att äta. Sprött och sött.


Det blev visst lite sorgesamt här på slutet, så vi festar till det med en rejäl blomning av höstens  sötaste partypinglor. Jag kommer aldrig att få nog av tidlösa, eller nakna jungfrun som den kallas.
Jag minns fortfarande första gången jag såg den i en blomsterbutik. Ur en sprucken och anspråkslös lök som bara låg på ett bord sköt dessa ljuvligheter upp, och vips så var jag kär.

Bär som bär.

September får man nog säga är bärens månad, iallafall för alla snyggebär. Jag hyser en nästan barnslig fascination för bär som man inte har någon riktig nytta av. Jag kan njuta av dem i fulla drag, utan att känna det minsta tvång att jag måste ta dem till vara. Här är det inte sylta och safta som påbjuds, utan bara en fröjd av färger och nyanser.


Men även om jag personligen inte har någon matnytta av bären, så finns det andra som har det. Bären från mina ullung-rönnar Sorbus 'Dodong' har redan haft en strykande åtgång. Så fort de mognat har något flygfä varit och norpat dem. Det gör ingenting, men en liten bild på dem hade ju varit roligt att få till. Fast det finns andra bär som jag kunnat fotografera från alla håll och kanter, utan att någon gjort anspråk på dem, till exempel luktolvon, Viburnum carlesii.  De ser väldigt lockande ut med sin klara och glänsande färg. Men ändå är det ett bär som står långt ner på fåglarnas meny. 

Ryskkornell, Cornus alba, 'Sibirica' , förknippar nog många av oss med de vackra röda grenarna som lyser upp trädgården på vintern. Men de har mer än så. Inne i det gröna bladverket hittar man så här års de näpnaste klasar av blåa bär.

Om jag inte visste bättre skulle jag sagt att detta är en rönn. Men nu har jag turen att läsa innantill, och inser att det är en oxel, Sorbus hupehensis 'Pink Pagod'. Men den är nära släkt med rönnen. 'Pink Pagod' har de sötaste rosa bär och en framträdande plats i trädgården.

En annan goding så här års är pärlrönnen, Sorbus koehneana. Så här på höstkanten lyser den verkligen upp de mörka vråna i trädgården. Trädet blir inte särskilt stort, och gör inget nämnvärt väsen av sig förrän nu på hösten. 

Det finns verkligen ett hav att ösa ur när det gäller dessa lockande träd. Två nya sorter har flyttat in till mig i höst, Sorbus 'Sunshine'. Vilken verkligen gör skäl för sitt namn, med sin underbart soliga färg.

En annan nykomling i trädgården är Sorbus 'Purple Magic'. Jag misstänker att det här inte är slutet på min samling av snyggebär.
"Snyggt sa räven om rönnbären!" Han kunde ha skrivit så, den käre Aisopos, fabeldiktaren som levde för flera tusen år sedan. (Egentligen skrev han om druvor, inte rönnbär.)  Hans öde borde vara lika väl känt som hans fabel: Slaven Aisopos blev frigiven tack vare sin kvickhet, men dödad på grund av sin spydighet.

Sommaren skiftar i rosa.

Sommaren har inte tagit slut. Dörrarna står fortfarande på vid gavel och takluckorna likaså. Jag minns inte när jag hade dörrarna stängda till växthusen senast. Men det känns som det var i ett annat liv. Gränserna mellan ute och inne är fortfarande suddiga. Och de kan gott vara suddiga ett bra tag till.


Ingen har väl missat att jag är förtjust i rosa. Och nu känner jag har jag får mitt lystmäte av rosa klockor. Den myckna värmen har verkligen gjort dem gott. De flesta av dessa lökväxter kommer från betydligt sydligare breddgrader, och jag odlar dem i krukor. De är framförallt inte förtjusta i kall, blöt vinterjord.

Den är på gång! Amarcrinum Howardii har stått och stampat i sin kruka i ett par år. Men idag fick jag så äntligen se den i blom. Den har inget svenskt namn, men det kan ju kvitta.

Just den här rosa kalla färgen är jag extra förtjust i. Väpnarlilja Habranthus robustus blommar under lång tid. När jag trott att blomningen är över dyker det snart upp en ny blomma.

En annan av mina exoter är Ixia Scillaris. Den blommar under kortare tid, men å andra sidan visar den nästan allt på en gång.


Man skulle kunna tro att detta också är en av de känsliga skönheterna, men kalljordskrinum, Crinum x powelli,  tål något tuffare tag. Jag var lite försiktig till en början och satte hälften av lökarna i krukor, resten på friland. Men det har visat sig att de mår minst lika på friland. Så nu får alla flytta ut till rabatten.

Nu tog den ljuvliga rosa färgen slut. Men mild lila är inte heller så tokigt. Tidlösa, Colchicum autmnale är en spännande växt. Dessa kraftfulla lökar grävde jag upp för ett par veckor sedan. Nu får de pryda sin plats inomhus, och kan avnjutas på nära håll. 
När de blommat över, gräver jag ner lökarna igen. De vill växa till sig på en torr och varm plats under sommaren. De bildar ett tjockt tätt bestånd av en grön bladmassa som slutligen vissnar ner och blir rätt brun och ful. Så det är bra att ha en plan när man petar ner dem.

En plan är det också dags att göra inför höstens beställning av vårlökar. Det är nu man ska gå tillbaka och fundera på hur trädgården såg ut i våras. Var och vad behövs det fyllas på med? Jag skrev en liten önskelista i våras, men alla önskningar kommer inte att uppfyllas. En del lökar som jag vill ha får jag inte tag i, men jag är aldrig så nödbedd att jag inte kan ändra mig.








Det är barockt.

Jag måste erkänna att trädgården börjar se lite bedagad ut. Det spritter inte riktigt i bladverken som det gjorde för en månad sedan. Och det känns som flera växter redan har börjat ladda inför den stora vilan. Och om jag nu ska bikta mig, måste jag säga att jag inte är lika alert på att plocka ogräs längre.



Men plocka blommor i trädgården, det är jag pigg på. Det är fem månader sen jag sådde frön av sommaraster, Callistephus chilensis, och nu levererar de. Detta är nog en av de enklaste sommarblommor man kan så. De kan sås direkt på friland, men jag brukar dra upp dem i växthuset först.

Jag läste en kurs i konsthistoria för många år sen, men i dag är det tyvärr inte mycket jag minns. Men jag kommer ihåg hur fascinerad jag var av det holländska stillebenmåleriet. Speciellt under barocken, där man avbildade de enklaste blommor med en otrolig noggrannhet.
Jag kan inte måla, men jag kan ändå göra en tavla. Bara en av varje sort; 'Lady Coral Light Blue', 'Candyfloss' och 'Unikum Yellow'. Lite barockt blir det.


Ett rejält fång av 'Milady Rose' är mäktigt, inga konstigheter. Men ändå en lyx att få ta in och ställa på bordet. 

De är förtjusande att krypa riktigt nära. Min känsla är att väldigt många ser sommaraster som andra klassens blommor i trädgården, vilket är synd. Det är en blomma som tillför mycket glädje.
'Tiger Paw Sea Star' och 'Dark Red Unicum'
En snällare snittblomma än sommaraster är svår att hitta. Men bara på ett villkor: Man måste dra av alla små blad på stjälkarna, så de inte hamnar i vattnet. Gör man inte det får man snart en slemmig grön sörja istället för friskt vatten. Jag har fått tipset att man kan slå i ett par droppar klorin i vattnet för att hämma bakterietillväxten.
'Tower White' och 'Tiger Paw Sea Star'.
De vita 'Tower White' och 'Tiger Paw Sea Star' är nog mina favoriter för tillfället. Att kombinera två olika former men med samma färg skapar drama, men bara om man tittar noga.

När jag nu har burit omkring på barocka tankar var jag tvungen att försöka göra ett stilleben efter konstens alla regler. Jag tog min lilla sekatör och gav mig ut i trädgården och klippte av lite av vad som bjöds. Det är bara att ösa på.  
Barocken var inte de klatschiga färgernas tid. Lite dunkelt skulle det vara. Och eftersom kvinnor inte fick ta del av undervisningen med levande modeller, blev det mycket detaljerat blomstermåleri för dem i stället. Skulle passat mig alldeles utmärkt.





Flower Power

Just nu känns det som många har tappat tron. Tron på sommaren. Jag har inte gjort det. Jag vägrar! Visst är det kyligare än det ska vara så här års. Men har jag på mig glesbygdskavajen går det ingen nöd på mig. I trädgården är det flower power som råder just nu. Och att ta fram den lille hippien inombords gör ju varenda människa glad.


En liten regnskur då och då gör bara lyckan större när väl solen tittar fram. Att ligga på rygg och kolla in höstanemoner i motljus är härligt. Att för en stund glömma omvärlden och spana efter sommaren känns lagom svårt.


Augusti är dahliornas månad. Konstigt nog är de lite senare än de brukar, men det gör verkligen inget.   I år har jag planterat dahlior i många fler rabatter än jag brukar. Den stora dahliarabatten har välsignats med bara rosa sorter. Allt från blekaste babyrosa till nästan flourocerande.
De flesta knölarna är gamla trotjänare som hänger med år från år. Men någon nyhet brukar slinka med, och nykomlingen får en säsong på sig att visa att den platsar i ligan.

Det är inte första gången jag nämner just den här dahlian, och troligen inte den sista, för Otto's Thrill har kommit för att stanna. Den var riktigt svår att få tag i, så nu vårdar jag den ömt. De här knölarna kommer att få ligga i VIP-lådan i vinter.

Otto's Thrill är en megastor dahlia. Men det finns pyttepyttesmå dahlior också. De här små godingarna frösådde jag tidigt i våras. Vad sorten heter har jag ingen aning om, men jag kommer att ta reda på det. (Nu vet jag vad den heter. Dahlia Merckii, och det är en vildart.)Ärligt talat visste jag inte riktigt vad det var för frö jag sådde. Men de grodde, och växte, och växte. Nu har jag ett hav med dessa ljuvliga små dahlior. De har ett buskigt och högt växtsätt så de fyller på väl.

Om någon läsare av en händelse skulle veta vad den här lilla dahlian heter så hör gärna av er. Jag har redan börjat samla in fröer av den, om det inte skulle bli några knölar att tala om. Allt för att försäkra mig om att jag har den kvar nästa år.

Jag har ju uppnått den ansenliga åldern så jag faktiskt var med under den riktiga Flower Power-eran. Visserligen en väldigt ung och mild hippie, men ändå. Att ha symbolen för fred i alla dess former var ett måste. Kanske är det dags att återinföra denna ikon.


Några rader ur Tage Danielssons dikt Flower Power känns passande i en tid som denna.

//...

Flower power

Av blommor blir man blomfrom
krig för man med violpistol
och pelargonkanon
och bomb av tulipanuran
i en konvaljbatalj.
Sen skickar man en kattfotnot
och pratar anemonreson
med fiendernas ljunkung
och sen går kriget upp i vårlökrök.

Flower power

//...
















Rara ärtor

Jag tror jag dånar! Vilken väldoft alla dessa luktärtor bjuder på. Att odla luktärtor utan doft är nog lite som att kolla på en film utan ljud, och det måste vara rätt tråkigt. De nya hybriderna luktar knappt något och borde kanske kallas fluktärtor


I flera veckors tid har jag plockat stora buketter av dessa generös blommor. Det behöver inte vara märkvärdiga arrangemang, de är sig själva nock. Jag försöker plocka tidigt på morgonen och sätter dem i kallt vatten så snabbt jag bara kan. Luktärtor gillar inte att bli stressade.
En salig blandning av luktärtor är verkligen ett pottpurri för näsans miljoner luktreceptorer. Doften från en sådan här bukett slår till och med ut lukten av blöt hund. Min absoluta favorit i denna samlingen är 'Matucana', (på bilden nedanför.) Ska man bara odla en sort är det den.

Luktärtor, Lathyrus Odoratus, bör man plocka innan den sista blomman på kolven slagit ut. Helst ska de stå luftigt och inte nära frukt, framför allt inte nära bananer. Etylengasen som bildas kan få vilken spänstig luktärt som helst att krokna. Jag brukar blanda lite socker i vattnet. Ca 100g på en liter kallt vatten.

Det finns mängder av namnsorter att välja på och jag har aldrig stött på några problem med att få dem att växa och blomma. Tvärtom, jag får ligga i och plocka blommor och ta bort fröskidor. Låter man fröskidorna sitta kvar avtar blomningen.  En av de mest magiska egenskaperna hos luktärt är, att ju mer man plockar, desto fler blommor blir det.

I år är det första gången jag odlar sorten 'Solstice Crimson'. Normalt kräver luktärtor minst 12 timmars dagsljus för att blomma. Men den här sorten kan man få att blomma betydligt tidigare. I år ska jag försöka få den att blomma till jul. Fast då kräver den ju förstås ett varmt växthus.

Jag tycker om att odla luktärtor i kärl, det gäller bara att välja sorter som inte är så vilda och höga. 'Lavendel Bridesmaid' är en relativt låg och buskig sort.

Men allt är inte luktärt, även om man skulle kunna tro det. Luktärtor är ettåriga, men den har släktingar som kommer återkommer varje år. Det finns drygt 150 arter. Hos mig är det rosenvial, Lathyrus latfolius, 'White Pearl' som kommer tillbaka utan knussel varje sommar.

En annan ständig gäst i trädgården är spanskvial, Lathyrus tingitanus 'Roseus'. Den dyker upp lite här och var. Den har ingen doft, men är oemotståndlig i sin vackra teckning. Jag låter några fröskidor sitta kvar på tidigare plantor och sedan fixar den resten själv.
Än så länge har jag bara börjat nosa på utbudet av alla dessa skönheter. Vill man fördjupa sig i ämnet skall man försöka få tag i boken Luktärtor av Graham Rice.  Jag köper de flesta av mina luktärtor från English Sweet Peas. Jag har redan börjat sukta efter nästa års sådd, och är säker på att 'The Doctor' kommer att bli en av dem.