Jag vill stoppa tiden.

Det går för fort. Jag hinner inte med. Min förmåga att ta in alla nyanser av grönt har tagit slut.  Just nu är allt så fantastiskt. 


Jag far omkring i trädgården som en skållad råtta och planterar ut sommarblommor, rensar ogräs, vattnar, krattar grusgångar, delar perenner, matar fiskar och klipper gräs. Går till slut och lägger mig med ett löjligt leende på läpparna. Alla som säger du måste ju njuta av din trädgård också, vet inte vad de pratar om.  Det är det jag gör. Att arbeta i den är det bästa som finns.


Tulpanerna är otroligt vackra i år. Trodde fasanerna satt i sig de flesta, men så var inte fallet. Har aldrig haft så höga tulpaner som dessa. Kan det ha varit blodmjölet som gjorde skillnad?



Tulpanen Ice cream är onekligen speciell. Kanske inte den snyggaste, men klart roligast.


Den senaste veckan har blomsterprakten bland träd och buskar slagit mig med häpnad. Det känns som alla har tagit sats och verkligen vill visa upp sig.


Tur att jag gillar rosa, för hängapeln Malus Echermeyer är verkligen tokrosa.



Kerrian lever ett lite mer undanskymt liv. Efter den blommat vet man knappt att den finns, och helst växer den i lite skuggan. Men blomman är fin när den lyser upp i allt det gröna.


Den pionknopp jag presenterade för några veckor sedan har nu visat sitt rätta jag. Shirley Tempel är en tidig pion. De flesta pioner har jag handlat hos Herman Krupke på Guldsmedsgården, som är ett paradis för alla som älskar pioner.



Men min favoritplantskola alla kategorier är Ystads plantskola. Större delen av mitt växtmaterial kommer härifrån. Jag var där häromdagen och fick med mig ett makalöst exemplar av judasträd Cercis siliquastrum. Det är planterat i skyddat läge, så nu hoppas jag att det kommer att klara de skånska vintrarna.


Utan Rolf, som driver Ystads plantskola, hade jag aldrig kommit så här långt med trädgården. Hans kunskaper om växter har varit ovärderliga. Oftast förstår vi varandra bra. Utom när han börjar prata latin, då känner jag mig verkligen helt blåst.




Phoenixpalmerna har klarat många vintrar. Fast de har å andra sidan stått i ladugården under den kalla årstiden. De börjar bli stora nu, så jag måste skära av deras rötter ganska brutalt.



Något som också klarat många vintrar är den här fina släden. Frågan är om den kommer att klara lika många somrar. Hade en tom plats vid poolen och funderade länge på vilken sorts trädgårdsmöbel vi skulle ha där. Alla idéer kändes konstruerade. Så kom jag på att vi hade en gammal släde stående i stallet. Den är väldigt vacker, har en historia förknippad med gården och är perfekt för barhäng.



Ibland har jag otur när jag tänker.

Mina tankar om ett böljande blått lavendelfält var tydlig. Jag ville skapa en fond till rosorna av dessa ljuvliga doftbomber. Men det gick dåligt. Väldigt dåligt. Man skulle kunna säga att det misslyckades totalt. 


Har strävat med denna lavendelslänt i några år, men nu ger jag upp. Jorden är för tung. Den lavendel som frösått sig i gruset bredvid är mycket livskraftigare. Nu blir det en marktäckare, troligen någon näva, och sedan ner med en massa tulpaner till hösten.


Ja, allt blir inte som man tänkt sig. Vilket inte innebär att det blir sämre, som man i förstone kan tro.
Kanske är det därför jag älskar att jobba med trädgården. Ibland har jag planterat växterna 'by the book'. Ibland har jag varit så trött så jag har bara tryckt ner plantorna på ett ganska brutalt sätt. Men det mest bestickande är att det inte verkar vara det avgörande. Kanske är det trädgårdstomten som bestämmer vad som skall klara sig eller inte.


I söndags var på växtloppis hos Liselott Pierce i Önnarp. Det var kul. Hittade flera växter som jag inte visste att jag behövde. Men även växter som jag hade på min önskelista.


Dessa godingar fick följa med till Karnagården. Vårört, ramslök, blodört, blå vitsippa, fotblad, pion och framförallt sabelliljan som jag letat efter så länge och även försöker fröså.


Nu händer det saker i trädgården. När jag vände ryggen till hade redan silverpäronet, nordens olivträd,  gått i blom.



Den röda sockblomman så skir jämfört med de buffliga tulpanerna, men de är ett vackert par. De röda tulpanerna ingick inte i planen. Men vad gör man? Det måste finnas plats för uppstickare också.







Fågelbäret är verkligen snabbväxande. Det pryder sin plats i Biskopsgården med de lite stelbenta gossarna bakom sig. Det krossade markteglet kommer mest till sin rätt i solnedgången. Då glöder det verkligen.


Rhododendron 'Cunningham's White' är en enkel och tacksam sort. Jag planterade den förra året och den har skött sig över förväntan. Den står i ett mörk hörn och lyser upp. Det är lätt att missa detaljerna på dessa vackra blommor.





Som grannar till rhododendron växer dessa små skönheter. Vildtulpanen 'Albacaer Oculata' Lökarna kommer från Göteborgs botaniska trädgård. Förhoppningsvis kommer de att sprida sig.



Det är ju inte bara jag som har otur när jag tänker. Den här maskrosen tänkte fel när den satsade på denna växtplats. Den syns.



Dill brukar jag ha svårt att få växa där jag vill. Oftast frösår den sig där den helst vill växa.
Men att välja mitt i gången mellan mina växtbäddar var en dålig plats. Jag kommer att ha trampat ner den innan det har kommit några dillkronor.



I växthuset börjar det tunnas ut. Utskolningen har påbörjats. Några av småplantorna har redan börjat blomma.


'Pretty much Picasso' är en återkommande favorit år efter år. Har sällan sett en petunia som har en sådan växtkraft. Jag har en hel massa plantor över som jag gärna säljer eller byter bort.

Jag är inte ensam om att vara gardenhollic. Min vän Pia har en samling rara växter som jag har bytt till mig.


Bland annat den här lilla violen som är sagolik.


För att inte tala om den här fyllda vitsippan. Sådana fanns inte i hagarna när jag var barn.




Jippikayey motherfucker.

Det är inte ofta jag känner mig som Bruce Willis i Die Hard. Men mina möten med liljebaggar triggar något hos mig som inte är helt rumsrent. Jag tar dem av daga utan misskund. Vad vore en trädgård utan fiende? Alldeles underbar.




Men mina antagonister har inte lyckats förstöra allt.


Kan det vara Kejsarkronans skrämmande inre som gör att den trots allt blommar?



Här är en av vårens mest lysande exempel på prakt. Den har inte fått dess namn för inte.


Den har kanske bara en riktig konkurrent så här års.


Nu när magnolian klarat sig så här långt är den nog fri från alla hot. Det här är den första magnolian, som jag planterade för fem år sedan. Trots att den inte satt i den bästa jorden är den full av liv. I år har jag planterat andra sorters magnolior och förhoppningsvis kommer de att växa ifatt då de fått lite bättre förutsättningar. Framförallt en inte kalkrik jord.



Än så länge är det mycket öppen jord i trädgården. Perennerna håller på att krypa fram. Men att titta in i alla blommor som visar sig nu är ett bra substitut. Den här påskliljan ser mest ut som en slarvigt bäddad säng.



Svårt att ta bilder på en kungsänglilja. Den är liksom suddig. Den fragila stjälken är i ständig rörelse. Det är en envis blomma, som när den fått fäste tar sig igenom allt. På ett ställe har jag paddat och lagt markduk, likväl tar den sig igenom.



Snart är det verkligen tulpanfrossa. Jag blir alltid lika förvånad på våren då de små lökarna jag under hösten försökt borra ner i lerjorden visar sig. De kommer upp med en sådan styrka. Jag har en förkärlek att pytsa ner lökar både här och där, och när tiden kommer har jag ingen aning om vad jag planterat. Man kan göra så, men det är förmodligen inte rätt.



Jag blev förvånad när jag såg att min vita trillum hade en lilarosa baksida. Det är inte alla trillum som ser ut som den här, så kanske är det en annan sort. Men den var först med att blomma och söt är den.



När ormbunkarna kommer upp får jag lite känsla av Beatles. Jag vet inte varför, men de känns på något märkligt sätt lite som mods. 


Alla växter har kommit fram ur sina iden nu. Alla behöver en dusch efter att ha bott i ladugården ett halvår.




Majken är också glad över att det blivit vår. Glädjen över en halmbal är omisskännlig.



Emmy, den lilla pärlan, är en riktig linslus. 





Tusen händer, tusen fötter.

Nu händer det grejer. Så mycket som man vill göra men så lite tid. Allting har tagit sats och det pulserar av växtkraft i trädgården. Plötsligt har jag blivit morgonpigg.



Lunden börjar ta form.


Den röda praktmagnolian får sin hedersplats i lunden.  Förhoppningsvis blir det plats för flera av dessa magiska växter. Men magnolia liliiflora 'Nigra' kräver lite extra omsorg för att trivas.



Den öländska kalkstenen kom till användning. Tyvärr blev det ingen mur runt lunden som jag tänkt från början. Det hade kostat livet på mina ståtliga kastanjer om jag skulle gjutit en hållbar sockel. Istället blir det ett skyddande plank av sibirisk lärk. Gott så.



Hasselört tillsammans med bollvivan skall förhoppningsvis skapa en bra undervegetation så småningom.



Alla dessa almar som vi var tvungna att såga ner har äntligen fått ett nytt liv, och inte bara som brasved. Jag har sågat upp dem i lagom tjocklek och tänker göra ett golv av dem. Fast nu ljög jag, det är inte jag som sågat dem. Jag är diskvalificerad då det gäller att jobba med motorsåg.



Märkliga saker dyker upp när jag börjat röja i lunden. Vem har planterat en pion under ett präktigt plommonträd? Har inte sett denna kämpe tidigare och det känns ju omöjligt att flytta på den.


Saker som jag har bättre kontroll på är det som växer i växthuset. Men som vanligt så här års är det alldeles för litet. Elva månader om året är det perfekt, men just nu är det för litet.





Den vackra engelska malvan, som jag fått av min goda vän Tina, får nu plats att lysa i ensamt majestät. 


När jag kom till Karnagården  fick jag för första gången se persikor som växte på friland. Aldrig förr har jag känt ett sådant habegär efter en växtzon. Idag blommar våra persikor 'Frost' och jag upplever samma eufori nu som då.




Den här hittade jag idag. Jag vet inte vad den heter. Jag har inte planterat den. Enligt min man heter den vårfräken, men det tror jag inte på. 



Den här lilla vackra blomman vet jag däremot vad den heter; trädgårdsalpklocka. Den är otroligt söt och jag hoppas den kommer att sprida sig. Det är en fördel om man är kort i rocken när man vill se den, för den är väldigt liten.




Obscent eller bara helt naturligt? En pion som är ivrig att vara först. 


Som avslutning på en kort vecka med vackert väder måste man ju bälgvränga sig med sparris.