Vad har du under kudden?

Som en lyckligt gift kvinna känner jag inget större behov av att lägga sju sorters blomster under min kudde. Det är förmodligen en åldersgräns på det fenomenet. Och förhoppningar om att Rasken skall dyka upp vid brunnen är väl också rätt små. 


Men något måste man ju lägga under kudden på midsommarnatten, så då faller valet sig alldeles naturligt på mina favoritverktyg i trädgården.

Ett ok är faktiskt underskattat som hjälpmedel. Eftersom jag har en dålig rygg är det väldigt bra att bära tunga spänner eller vattenkannor med. Jag känner mig lite som Raskens Ida, och jag kan prata bättre småländska än Gurie Nordwall.



Rensjärn försvinner i samma takt som cigarettändare gjorde på den tiden jag rökte. Men de brukar dyka upp i komposten så småningom. Mitt favoritjärn är detta, som även var Gertrud Jekylls favorit. Hon är en av de stora ikonerna inom engelsk trädgård. Jag har bundit fast färgade band för att kunna hitta det enklare i rabatten. För ovillkorligen är det där det inte skall vara. 






Där rensjärnet inte räcker till använder jag rensfingret. Bland annat kommer man under brännässlors rötter, och kan lätt lyfta upp dem. Det här verktyget ser jag storheten i mer och mer.




Fuktmätaren sparar en hel del vattnande. Det är så enkelt att tycka det är torrt i rabatter och krukor, men man måste ner på djupet för att veta om växterna behöver vatten. Det är en billig och tillförlitlig liten apparat.

Många olika sorters järn har jag provat för att hålla ogräset i schack på grusgångarna, och det klart bästa är pendelhackan. Smidigt, och man hugger inte ner i bärlagret under gångarna när man rensar.





Man kan tro att det bara går att vattna på ett sätt, men så är det inte. Äntligen har jag hittat en snabb och effektiv vattnare. Med en vanligt vattenpistol skadar jag lätt växterna. Den här reducerar vattentrycket, men mängden vatten är detsamma.



Liten men naggande god är min lilla sekatör. Den använder jag för att knipsa av överblommade rosor, pioner och dahlior. Klipper även kryddväxter och snittblommor. Jag använder den flitigt innan jul då den är perfekt för att klippa buxbom och annat smått till dörrkransarna.



Men så är det kanske så att man inte tror på det här med blommor under huvudkudden, utan vill hålla sig till något mer stabilt och trovärdigt. Då är det ju bara en sak som gäller. Kyss grodan!


Till sist ett citat från Shakespeares Midsommarnattsdröm:
Swift as a shadow, short as any dream; breif as the lightning in the collied night.


Sätt knorr på tillvaron.

I dessa grönskande tider är det inte svårt att sätta knorr på tillvaron. Men jag ligger jag bokstavligen i lä jämfört med Majken och Emmy.



Flickorna är ystra av allt ogräs som jag slänger in till dem. Det blir inte mycket i komposten i år, men å ena sidan kommer det ju ut på andra sidan och blir ett alldeles förträffligt jordförbättringspreparat, dvs grisbajs.


Men den växt som stulit showen denna vecka har utan tvekan varit den stora rosa pionen. Den fanns under ett lager av brännässlor när vi kom hit, och nu har den tagit revansch.





















Den här pionen kommer inte långt efter vad det gäller flärd. Den ser surrealistisk ut, som ett berg av vispgrädde. Den är också en gammal sort som jag inte vet namnet på.



 Den här har många besökare varit fascinerade av. Den har en väldigt kraftig grönska och rik blomning.


Peony 'Coral Charm'. Jag planterade den för några år sedan, och den blommar mer och mer för varje år. En väldigt tålig pion. Jag har den i ett halvskuggigt läge, vilket jag tror är bra, för då behåller den sin starka färg lite längre. Den har verkligen en intensiv färg, och är nog en solopion.


Något som inte skall vara solo är däremot dagliljan. Som för övrigt är årets perenn. Jag har några sorter som är förädlade, men jag gillar verkligen den gammaldags gula, Hemerocallis liliosphodelius. Dessa blomknoppar är delikata att fritera och äta upp, om man är på det humöret. Men det är man ju inte.



Däremot får man gärna äta av lagern. En av de få maträtter som jag kan laga är skånsk kalops,  jag kan man fog säga att jag är självförsörjande på lagerblad året om.



Ätbart finns det också på Grönsakstorget.


Nu börjar det bli dags att skörda lite grann. Aldrig känner man sig så rik som när man kan gå ner hit och plocka till sig ätbara saker. Dillen har valt sin egen plats och det är helt OK.


Kryddburkarna, modell större, är redo att leverera till köket. Måste passa på att rekommendera ängsyran som är en glad sensation i gommen. Men behöver nog sätta dit lappar på vad det är för något som växer här. Min kock är inte så bra på det här med växter, så det kan lätta komma med blad av rosenskära istället för dill.





I växthuset är tomat och gurka på väg. Även andra små läckerheter som chili och paprika.


Det är mycket prat om sniglar och vad man skall göra för att bli av med dom. Men för att få distans till farsoten kan man ju tänka sig att vinbärssnäckor hade sådana här skal. Då skulle man behöva en slägga för att ta kål på dem.



Sist men inte minst har det varit många besökare på Karnagården denna veckan, och vi har haft det riktigt trevlig. Det måste vara något speciellt med trädgårdsmänniskor. De är genuint snälla och godmodiga. Jag saknar alla besökare när de lämnat trädgården, och jag tror jag skulle kunna prata trädgård i timtal med dem.

Sirenerna lockar oss.

Eller har jag blandat ihop sirener med syrener? Enligt Odyssues lockades sjömän att glömma vilka de var och vart de var på väg när sirenerna sjöng. Det känns på samma sätt när man är i trädgården och känner syrenernas doft. Vart var det jag var på väg?



Den vita syrenen som funnits länge i trädgården, och är så otroligt vacker. Jag har sagt det förut, och säger det igen: Om jag skulle gifta om mig vill jag ha den i min bukett.



Ytterligare en gammal sort som har ett litet annorlunda växtsätt. Den här syrenen är väldigt stor.



Den här har jag planterat. Beauty of Moscow. Den har allt.



En mild nyans av lilarosa och lite anspråkslös, men icke desto mindre har den sin plats. Jag tror det finns upp till 10 olika sorters syrener i trädgården men jag kan bara namnet på en. Men det spelar faktiskt ingen roll. Vad bryr sig en syren om namn?


Det är en brytpunkt i trädgården nu. Det blommar mer högt än lågt. Det känns som om att det inte bli vackrare än det är nu. Men jag vill minnas att jag har fel.




Blåregnet försökte jag odla i Göteborg utan någon större framgång. Här nere i Skåne växer det hej vilt. Jag blir så glad när jag ser blommorna och tänker ovillkorligen på Wisteria Lane i TV-serien Desperate Housewives. Att hissa någon flagga i den här flaggstången behövs inte. 


Uppe i det blå finns det blommor med en otrolig nimbus. Det här gullregnet är stort och har ett fantastiskt grenverk. Det frösår sig lätt, men är inte svårt att hålla i schack. Jag tycker gullregnet väcker lite för mycket rädsla. Visst det är en giftig växt, som så många andra är, men man behöver ju inte sätta tänderna i det. 




Svårt att hitta en vackrare fond till allium. Jag kan aldrig se mig mätt på denna kombination.



Men det finns några växter som blommar på marken just nu.


Den här stjärnhyacinten Camassia lecihinni 'Alba' är vacker i lunden där den avlöst alla sippor och vivor.

Förra helgen hade vi besök från Danmark. Min danska är verkligen dålig för att vara skåning, men som tur är finns det ett universalspråk när man pratar om växter. Med danskar talar man latin.


De trevliga besökarna kom från Haveselskabet Roskilde-Køge. De kunde en hel massa om trädgård och jag lärde mig nya saker. Tack! 

De väcker ont blod.

Min man är tålamodig och mild. 


Men det finns ett par saker som gör honom skogstokig, bl a när han måste hjälpa mig att ta fram agaven. Den stora agaven är lite folkilsken, så närkontakt är inte att rekommendera. Varje vår hoppas  han att den skall ha dött. Men den växer och får fler och fler avkommor.



Andra avkommor som är mer välkomna är vår fina ymp från vår alldeles egna hängapel Karna. Den blommar lite försiktigt i år och har klarat vintern med bravur, och har två systrar som nu växer i POM:s provodling





De kaxigaste blommor jag vet är nog allium. De är inte rädda för att sticka upp huvudet. Jag gillar dem skarpt. Måste komma ihåg att plantera många fler till hösten, de gör sig bäst in mass.



Det är så här snöflingor skall vara. Ljumma och sammetslena. Här kan man, om man inte har något annat att göra, ligga och softa och med fördel lyssna på Sommar i P1. På hösten är det lite vådligare att ligga här och vila.  Här kan man, liksom Newton, be in a contemplativ mood och likaledes få ett äpple i skallen.


Men det har inte blivit så mycket vila sista veckan. I måndags hade jag besök av Skurup och Söderslätts Trädgårdsförening.


Det är väldigt roligt att få besök av kunniga och intresserad människor. Det är nyttigt också för den egna blicken. Helt plötsligt ser jag trädgården med andra ögon. Lite mindre kritiska och mer förlåtande. Oftast ser jag mest brister, ogräs och måsten. Jag får tillfälle att gå omkring och prata om trädgården utan ogräsjärn i handen och faktiskt vara stolt. Nu är det bara att ladda om inför nästa visning på söndag, som kommer från andra sidan bron.


Men lite nyplanteringar har det blivit. De här fina skockorna fick jag av min granne, namnsort Bianca och smakar väldigt gott!



Det blommer redan nu en del små godingar i trädgården. Vad säger ni om den här?
Jag får en känsla av Henri de Toulouse-Lartrec. Måste varit på någon affisch för Moline Rouge.



Skall visa en blomma som jag aldrig har sett så noga på, men idag tog jag mig tid. Jäklar vad vacker kastanjen är. Massor av olika färger. Märkligt att jag aldrig tittat, verkligen tittat, på blomman förrän idag.




En blomma som är mobbad av många, men älskad av mig.


Den är planterad i del av ett stuprör i koppar och när tagetesen har vuxit till sig blir den magnifick.



Gullregnet är så vackert när solen lyser på det. Än så länge är der mest grönt, men vänta bara om några dagar, då har vi en gulhet som är florocerande. En av mina favoriter.


En annan av mina favoriter är Beatuy of Moscow. Den blommans doft är något alldeles extra. Det syns nästan på den hur gott den doftar.




Allt i en trädgård är ju inte bara träd och växter.

Min snälla och tålamodiga man är även en fena på att knyta knutar och knopar.


Den här vackra knopen gjorde han till en väldigt tung ampel jag gjutit. Stilrent och hållbart.

Strilrent och hällbart gillar man ju också. Det har kommit ut några plastkannor som kallas guldkanna, dvs hinkar man kissar i, och sedan späder ut med vatten och gödslar med.

Min variant tycker jag är mycket finare, den är helt i porslin och har ett riktigt snyggt handtag i flätad rotting. Har nog hundra år på nacken, vilket gör det ännu roligare att sitta och kissa på den. Undrar var de satt och filosoferade, och vilka växter som skulle få den äran.