Kill you darlings.

Det var ju lätt för William Faulkner att säga. Han var nog inte personligt bekant med två Linderödssvin. 


Men jag har ett lagom dyigt samvete över den tid de varit hos mig. Mycket godsaker har de fått, gärna säsongsbetonat med en portion makaroner ibland. Och jag har inte haft dåligt samvete för alla äpple som jag inte tar vara på. Flickorna äter gladeligen upp dem. De har ett par mäktiga äppelträd i sin hage också, så de äter verkligen närodlat. 


Jag har blivit märkligt förtjust i Majken och Emmy. De är smarta och sällskapliga.


Deras uppgift är snart klar här i den äldsta delen av trädgården, och det är med vemod som jag inser att de inte kan stanna kvar. Nu vill jag sälja dem till något ställe där de kan få bli goda mödrar. De har en vackra stamtavlor, och det är mer än de flesta svin kan visa upp.

Innan de lämnar mig kommer jag att bjuda dem på frostnupen mispelfrukt. Man kan göra gelé av dem, men kökssysslor ligger mig inte så varmt om hjärtat.




I år har jag massor av silverpäron, men de är inte ätbara för människor, så då tror jag inte det är någon höjdare för svinen heller. Vi är ju märkligt lika i mycket.



Mer som bara är till lyst. Chokladblomman är lyxig att ha på friland. Och den växer så mycket bättre här i rabatten än den gör i kruka. Men när första frosten kommer är det bye bye.


Här växer de i en brant slänt. Det är därför ser det ut som de ligger ner.

Nästa sommar. Ja, jag vet att det kommer en. Då skall jag prova en ny sorts chokladblomma, Cosmos atrosanguieneus 'Dark Secret'.

Rättvisans tårar eller bara vackert.

Grekisk mytologi har en mängd historier om växter och deras tillblivelse. Den ena mer sorglig än den andra. En myt är att astrar växer där tårarna föll från gudinnan Dike. 


En annan myt är att det är stjärnglitter som fallit ner från stjärnbilden jungfrun. Inte fullt så vemodigt, snarare väldigt vackert.


Varje höst grämer jag mig att jag inte planterat fler höstaster, de tar nästan ingen plats alls i sommarrabatten och är tacksamma på alla vis. Den rosa astern är min favorit.



Den här astern fanns sedan tidigare i trädgården och växer inklämd i en buxbomhäck. Aster betyder stjärna på grekiska och de är verkligen små stjärnor.


Flera av rosorna blommar ännu. Jag blev dock lite snopen när jag fick se 'The Wedgewood rose' blomma, vackrare nu än under hela sommaren.



Snopen blev jag också då jag fick syn på frön från en av mina ganska unga magnolior. Den har varit seg i starten och blommade för första gången i våras. Jag har aldrig sett dessa fantastiska fröställningar innan.



Fler fräcka fröer. Leopardblommans frö skall jag vårda ömt. Förhoppningsvis kommer jag att få fler plantor. Belamcanda, som jag kallat den, heter numer Iris domestica.



Det är nog några skatter kvar att upptäcka i trädgården. Vi har ännu inte haft någon frost och det verkar bli en mild vecka.

Vilken grävlingssommar!

Det är nu grävlingen snor ihop sitt vinterföråd av gotter. Är man inte så mycket för hårdnackade grävlingar kan man ju kalla den underbara tid vi har nu för Brittsommar. Oavsett vad vi kallar den är det väldigt skönt att vara ute och jobba i trädgården nu.


Jag har, efter lite möda, fått ner alla lökar. Ungefär 4 000 lökar har kommit i jorden. Nu är det bara att sitta på pass och vakta mot sorkar och fasaner. Det är krig på två fronter.

Detta till trots har jag i veckan varit på en föreläsning om växtskydd. Det var Ingrid Åkesson som höll i föreläsningen. Ingrid har bland annat arbetat på Jordbruksverket i frågor om EU och växtskydd. Hon har också skrivit böcker om trädgårdens faror, tillsammans med Maj-Lis Pettersson. Det var väldigt intressant, men tiden räckte inte till för alla frågor vi hade. Jag hann t ex aldrig ta upp frågan om sorkar. Tycker vi skall införa en EU-lag om att det är förbjudet för hobbyodlare att ha sork i trädgården.

Höstlök är tröstlök


Vanligtvis är det mest vårlökar man sätter,  men brister man i motivationen när man ligger på knä och gräver på hösten, är det tröstande att höja blicken något och titta på de stillsamma höstkrokusen som börjar komma nu. Crocus cancellatus borde detta vara. Men jag har satt en massa olika krokusar och de är förvillande lika.




De ser så små och vilsna ut, men kommer man liter närmre är de riktiga krutpaket. Crocus specious 'Oxonian' har mörka blåvioletta blommor.



Crocus speciousus 'Albus' är lite mildare.




Colchicum 'Lilac Wonder' är nog den största tidlösan. Den här förväxlar man inte med en krokus. Men som Linné sa: Räkna ståndarna. Krokus ar tre, tidlösa sex stycken.                                                    


Ett av mina senaste tillskott vad gäller tråd, är min lilla oxel Sobus huphensis 'Pink Pagoda' Den har så fina frukter och jag ser fram emot när bladverket börjar anta samma färg som bären. De är som små äpple för dockskåpet.





De här smurfarna har dykt upp på min gräsmatta. Grå bläcksvamp Coprinus atramentarius. Dessa rackare skall man inte äta. De innehåller ett ämne som heter coprin, vilket bland annat förhindrar nedbrytning av alkohol.


Jag har aldrig sett dem i trädgården förut, och det är väl en del av magin med trädgård. Man vet aldrig vad som dyker upp.

Stoppa världen - jag vill stiga av.

"Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst." Så skaldade Erik Axel Karlfeldt en gång i tiden. Själv lutar jag mer åt Jan Malmsjö "Vår bästa tid är nu." Nu finns tiden för de små sysslorna.

Nu har alla lökar kommit i jorden. Det är bokstavligen ett styvt jobb att få ner dem. På TV sätter de bara en liten spade i jorden och bums har de ett hål att sätta löken i. Så är det inte i min verklighet. Varje lök kräver ett rejält krafttag för att få ner i marken. Testar olika verktyg och det slutar med att jag har använt ett tiotal olika innan jag med svett i nacken fått ner dem.


Allium är en av de fräckaste blommor jag vet. Min dröm är att ha ett hav av allium som står i kontrast till det blommande gullregnet. En klassiker, och väldigt vackert. Jag får ner ett par hundra lökar varje år, och så småningom skall det nog bli 'en masse'.

Med jämna mellanrum går jag in i växthuset och pausar. Det finns ju en massa godsaker där inne.


Det känns lite viktigt när man äter physalis, man måste veckla ut höljet innan man kan stoppa den i munnen. Man blir tvungen att äta den med lite återhållsamhet.

Men som sagt, de små sysslorna är det ju tid för. 


Att samla fröer från sommarens blomster har jag varit dålig på förut. Men nu har jag upptäckt skönheten i det stilla arbetet. Jungfrun i det gröna får man smyga sig på. Tippar man frökapseln lite för mycket förlorar man fröerna för alltid.





Bärnstensvipporna tål lite tuffare tag. Lägger man kapslarna i en mjölsikt, och brukar lite våld, trillar fröerna igenom nätet.



Dillkronor är lätta att få frön ifrån. Jag samlar ihop fröerna och slänger ut dem lite varstans i trädgården. De misspryder aldrig sin plats. Och som jag sagt tidigare, mina är kinkiga om de inte får bestämma själva.



Min lilla skattkista växer. Många av fröerna kommer jag att så innan vintern, så de får sin köldknäpp.

Förhoppningsvis har jag många fina trädgårdsdagar kvar innan jag går i ide. Just det! Amaryllislökarna är ju på väg...

Så får Karlfeldt avsluta:

Vi le när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.