Jorden är en underbar plats.

Att stoppa fingrarna i jorden tröttnar jag nog aldrig på. Det finns fortfarande saker att plantera. Detta trots att jag lovat mig själv att inte köpa fler växter för denna säsongen. Men de sista lökarna köpte jag nog, som vi säger i Småland, i snåle. De blev ju billigare så här på slutet.


I år har jag planterat lökar i mina växtbäddar. Grönsakerna är borta så jorden står där alldeles tom. Min tanke är att gräva upp dem och plantera i krukor när de börjar visa sig till våren.


Massverkan av pärlhyacinter är fint i krukor. Här är det ett hundratal Muscari azureum 'Ocean magic' som får vila tryggt tills det är dags. Lite benmjöl och sedan täcker jag över med jord.


I min nyanlagda lund är det fortfarande lite rörigt. Det är inte riktigt ordning och struktur ännu. Och för att ha koll på mina skyddslingar och inte trampa ner dem har jag tillverkat ringar av koppar för att skydda dom.


Jag gjorde ringarna för längesen för att ha som fötter till mina krukor. Men insåg att de fungerar bra som ministängsel för yttre fiende. Katterna gräver inte i ringarna och sniglarna kryper inte in.

Kopparremsorna är ca 5-6 cm breda och det är lite olika längd på remsorna beroende på vilken diameter man vill ha. Jag fäster remsorna med popnitar i koppar, vilket är väldigt enkelt.

Jag använder ringarna ute i de vanliga rabatterna där jag frösått något nu under hösten och som jag vill ha koll på till våren.


Jag är ett stort fan av äldre saker och ting. Och har mer och mer upptäckt tjusningen i äldre trädgårdslitteratur. Vilken lycka när jag hittade gamla trädgårds tidningar från 1940 och 50-tal. Texterna är inte lika lättsamma som i dagens trädgårdsmagasin men minst lika lärorika.



Estetiken är så vacker, varje årgång är ett konstverk.


Undrar om någon kommer att förundras över våra dagars trädgårdstidningar om 50-60 år. Jag hoppas det, fast jag skeptisk.

Ingen rast och ingen ro.


Tänk vad en liten gumma kan gno. Det finns fortfarande saker att göra i trädgården. Och när det är vackra dagar vill jag vara ute. Dagsljuset är en källa till glädje och energi. 


Det är kul att städa ur fågelholkarna när man ser att alla haft inneboende. Med hjälp av en färgskrapa blir de rena och fina inför nästa säsong. Jag vill ha många fler holkar och skall sätta upp så många det går, men utan att tubba på fåglarnas integritet. Kommer att satsa på miljonprogrammet för fåglar.



Men det börjar finnas tid att göra det där man tänkte på och behövde i somras. Snickarbon och smedjan är en oas när sysslorna ute minskar.



Det nya växthuset är klart och nu måste jag bygga rejäla bord för att kunna härbärgera så många växter som möjligt. Funktionen är viktigast, men det går ju att piffa till benen lite genom en sväng med överhandsfräsen.


De så hett efterlängtade amaryllisarna har kommit och fick genast en natt i ljummet vatten.


Efter ett rotbad, för att kicka igång lökarna, ner i krukor med lite jord och sedan hatten på. Så får de stå tills de visar sig. Opp amarylis!


Golvvärme sätter lite extra fart på dem. Men så fort de börjar skjuta skott så av med hatten och ge dem ljus.

Till sist en bild av ett av de vackraste löv jag vet. Ambra Liguidambar orientalis. 







Mårtensknuta blev det inte mycket av.

Mårtensknuta, eller klödknäpp som man säger utanför Skåne, uteblev på Mårtensdagen. Det är fortfarande väldigt milt. Hade det inte varit för mörkret är det svårt att fatta att det är november.


Den dubbla tidlösan som jag planterade tidigt i höstas har även den blommat. Colchicum autumnale Pleniflorum är väl värd att odla. Nu är de lite klena i sitt omfång, helst vill jag ha stora ruggar av tidlösor. Men de är dyra rackare, och tiden får skapa ymnighet.



Indiankrassen Tropaeolum Tropaeloaceae 'Jewel of Africa' är helt vild. Tror det är tre små frö som tagit över grönsaksbäddarna nu. Har alltid tyckt de varit svårflirtade, men jag tar tillbaka det.



Indiankrassen är så vacker till det röda teglet.


Förra helgen var jag på årets kurs i borstbinderi. Det är löjligt roligt. Skulle kunna sitta i flera dagar med att bara sätta borsta. Vill ni veta mer om borstbinderiets ädla konst gå in och kolla på http://www.othinslunda.com/index.htm


Bästa fröken jag någonsin haft. Inger Ohlsson har varit borstbindare i hela sitt liv. Det var en ynnest för oss kursdeltagare att få ha henne som lärare. Dagen efter vårt besök fyllde Inger 82 år. Man kan ju önska att man är lika flink i händerna när man har nått denna aktningsvärda ålder.



Nyttigheter är ju extra roligt att göra. Rejäla borstar för att rengöra krukor,  tillverkade av sk unionsblandning, kommer att hålla för många säsonger.



En långskaftad fönsterborste i hästtagel passar utmärk för växthusen. Den är väldigt dekorativ också.



Så att ha en trädgård kan innebära att man "måste" nosa på andra hantverk och det tillför ju faktiskt något extra. Jag blir stolt och rädd om saker där jag förstår vidden av arbetet.


Daredevils och andra modiga.

Våghalsiga eller bara desperata? Mycket blommar fortfarande i trädgården. Vi har fortfarande inte haft någon frost. Onekligen har vi en lång säsong, vi som bor på Söderslätt. 



Stjärnöga 'Copper Amethyst' blommar fortfarande för fullt. Detta var en planta som inte var planerad, utan hamnade i Lunden som bonusväxt. Sällan har jag sett en så klart lysande blomma så här års.


Dahliorna blommar också på. De har förmodligen ingen kalender, så de vet inte att det är november nu. Blir lika förvånad varje gång jag går förbi rabatten och ser att de fortsätter blomma.



Stiliga stammar kan man aldrig få för många av. Och när man har en liten grävmaskin är det en lek att gräva planteringsgropar.


Tre vackra exemplar av Himalayabjörk har fått en fin plats ner vid dammen och surjordspartiet. För mig är det magiskt med björkar. Kanske är det för att jag är född i Björkå. Tyvärr är det inte så snyggt med stöden, men inte mycket att be för. Kommer Simone, eller någon av hennes bundsförvanter, så kammar de noll.




























Höstkrokusen håller hårt om sina ståndare och pistiller. Krampaktigt håller de stånd mot regn och rusk.


Saffranskrokusen Crocus sativus växer, som sig bör, i ett mer skyddat läge. Jag kommer nog inte bli självförsörjande när det gäller saffran, men det är fascinerade att se dessa spröda blommor på riktigt. Otroligt vilken mängd det måste gå åt till en omgång lussekatter.



På tal om godsaker har jag haft besök av Kerstin och Anna från Hallongården. Nu visade sig inte trädgården från sin vackraste sida, men vi kommer förhoppningsvis att ha lite samarbete nästa säsong. Något till lyst och något till gommen. Hallon är gott!





I like to move it, move it.

Nu är det bara att bita ihop och flytta. Jag vill inte. Men jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte gör det. Det kommer att kännas bättre efteråt.


Redan i somras insåg jag vilka perenner jag måste flytta på och i många fall dela. Men det är inte kul. Då i somras när jag utdelade framtida order till mig själv kändes det enkelt och förnuftigt. Nu, när det är trista och i många stycken lite slajmiga växter att gräva upp, känns det inte lika motiverat.


Svårt att tro att det är för mycket funkior i denna rabatten, så som den ser ut nu. Men hälften måste flyttas till andra ställen, så de kan breda ut sig på nytt.


Cortenplåten, som syns i bakgrunden, har jag för att terrassera och hålla jorden på plats i slänterna. Corten är verkligen beständig och fungerar riktigt bra i trädgården. Det kallas för rosttrögt stål, och håller mycket längre än vanligt "bonnajärn".

Dagliljorna skall också delas och flyttas. Gullregn som frösått sig på fel platser och nu vuxit till sig skall få mer lämpliga ställen att växa på.

Gladiolusen har fått komma upp. De här säckarna är perfekta att vinterförvara mindre lökar i. Jag har stoppat ner dem med ett skyddande och fluffigt lager torv. Säcken får hänga ute i P1, mitt frostfria och mörka trädgårdsförråd.




Under veckan som gick var det mer som rörde på sig. Simone tog sikte på robinian, som böjde sig för vinden. Men jag kommer att böja tillbaka den. 



Hur många äpple finns det på Karnagården? Många. Och alldeles för många som ligger på marken. Att gå på grusgångarna är som att gå på ett väloljat kullager. Man far iväg åt alla håll. Vinteräpplen är hårda och rumpan är mjuk.


Så här mycket äpplen kan inte två svin äta upp med hälsan i behåll. Inte ens koltrastarna kommer att göra slut på dem.