A walk through paradise garden.

Vet inte hur många utsläppsrätter jag förverkat genom att förflytta mig till ett av de vackraste länderna som finns. Skall försöka kompensera det genom ett extra sunt leverne - jag måste bland annat plantera ungefär 20 träd - när jag är tillbaka i min egen täppa. Men det var många år sedan jag var här och ibland måste man vidga horisonten.


Det räcker att gå ut och sätta sig i taxin och åka in till stan så blir man hänförd. Mängder av agapanthus och blommande hibiskus växer överallt. Det är inte några små förskrämda blommor lite här och var, utan hav av dessa växter. Kombinationen med sol och värme gör att man känner sig pånyttfödd.

Ett ställe man omöjligen kan undvika som trädgårdsnörd om man är i Cape Town är Kirstenbosch National Botanical Garden. Vilket ställe! Stort, större än vad man hinner med på en dag. Men det gör inget att man inte hinner se allt. Det är känslan att bara gå där man lever på.


En promenad på the Tree Canopy Walkway är kul. 12 meter över marken går man, det är lite som att gå på en hängbro mitt bland alla trädtoppar. 


Min älskade man var med som ciceron. (Skämtar bara. Han bar kameran.)


Tittade länge och noga i träden efter några farliga djur, men det var tyvärr dåligt med det.



Man skulle inte tro det, men man måste faktiskt ha växthus här nere för att vissa växter skall klara sig. Det här vackra trädet är flyttat från diamantfälten i Limpopo i norra Sydafrika, där det är ett helt annat klimat.


Man kan kalla det ett träd, och det är del väl, men det är också världens största succulent. Baobas, Adansonia digitata, apbrödstöd, har en spektakulär historia. När Gud fick för sig att ge alla djur ett eget träd - jo, Han har faktiskt gjort det, oklart varför - fick hyenan sitt träd sist. Hyenorna blev inte så lite förtörnade över detta, förmodligen för att blommorna lovar mycket men håller tunt. De luktar ruttet kött men är helt klart vegetariska. Det är därför de är så vresiga djur än idag. Döda, ihåliga Baobas har med framgång använts som busskurer för upp till 40 personer, pubar, stall, lager och fängelse.


Vackrare vy är svårt att se här nere. Det är något magiskt med Taffelberget. Jag blev väldigt förtjust i dessa Eligia capensis, Horsetail Restio. Makalöst färgspel.



Det som är tröstande med att gå i en trädgård är att det - precis som i sin egen täppa - är en pågående process som aldrig blir klar. Funderar på att sätta upp trösteskyltar för min egen skull i trädgården. Då är det inte för att man är en dålig människa som det är lite kalt, utan för att man jobbar för framtiden. Och att arbete för framtiden är det vackraste en människa kan göra.


Spännande att se början på en vacker plantering. Kanske har jag förmånen att komma tillbaks om några år. Vem vet?


Visst, planteringen är lite gles, men höjer man blicken får man en annan syn än på den skånska slätten.

Man kan idag köpa nästan all världens frö på nätet. Men att komma till hotellet, tömma minibaren och stoppa in alla de skatter man hittat och köpt är stort. 


Att bli en växtjägare på riktigt kommer jag aldrig bli, men det här räcker gott. När jag står hemma i den skånska myllan igen, kan jag bara genom att dofta och klämma på påsarna få tillbaks känslan av ljuset och den röda jorden. Sydafrika är ett land med många ansikten, och som turist plockar man verkligen russinen i kakan.



Krisimesi emanandi.

Man kan säga God jul också om man inte är så haj på xhosa. Men budskapet är detsamma. Alla borde ta ett djupt andetag och stilla sig i juletid. Själv har jag tagit ett så djupt andetag och stillat mig så mycket att jag hoppar över allt vad svenska jultraditioner heter. I dag åker jag till Sydafrika.


Men jag måste erkänna jag har nosat lite på julblommorna. Om än med en lite annan touch. Den här mörka tiden får man ta vara på det lilla ljus som finns. Undrar hur många miljoner julstjärnor som säljs så här års? Jag är inte så förtjust i dem som krukväxter, eftersom de är lite för känsliga för min hantering. Däremot köper jag gärna några krukor och klipper av dem brutalt. De fungerar bättre som snittblommor hos mig. Med andra ord står det inga bittra avlövade stammar med lite rött i toppen här.



Andra favoriter som snitt är hyacinter. Jag köper billiga lökar som jag driver ganska hårt. Det här är nog en av de lyxigaste buketter jag vet. Doften är oslagbar. Jag tycker de blå doftar mest, men ögonen ska ju ha sitt också. Jag är ju väldigt svag för rosa. Det är jag och Ulla Skog,  "Det kan vara rosa också..."



Ytterligare en pudding som snitt är amaryllisen. Står den inte för varmt varar den lika länge som den gör ihopkopplad med löken.



En liten julgranskula fick det allt bli. Min grönskande Wollemi Pine har fått tjäna som julgran ute i växthuset.



Kära läsare, jag hoppas och tror att jag kommer att dela med mig av det vackra Sydafrika under min resa. Och så önskar jag er en riktigt God Jul, och glöm nu inte att tindra med ögonen.

Istället för en dikt, tänkte jag den här gången i stället förgylla tillvaron med en liten julhälsning. Klicka här.

Where have all the flowers gone?

Är man beroende av blommor, färg och form - som jag - blir man ju fan galen så här års.  Allting är bara grått, blött och spretigt. Det finns säkert de som finner en skönhet i årstidernas växlingar, och det gör väl även jag. Åtminstone när det blir vår. Men nu är det som det är, och inget att hänga läpp för. Istället får man koncentrera sig på de få glädjeämnen som finns.



Grönt är skönt. Att gå ut i det uppvärmda växthuset är en riktig boost för själen. Här samlas nu krukor med känsliga växter och de som behöver en säsong till i skydd innan de möter livet på allvar i trädgården.


Inne på kammaren är alla skatter från trädgården nu torkade och rensade. Ett skrin av bästa kvalité får tjäna som förvaring för fröerna tills det är dags. Många av fröerna får nog komma i jorden redan i januari, då hinner de lägga på hullet innan de skall vidare ut i trädgården.



Har ju glömt att visa vilket bladverk det blev av de små knölarna som min man hade med sig hem efter en resa. Det här är en växt som inte nöjer sig med att bara vara grön. Caladium är ursprungligen från Central- och Sydamerika. De sorter vi odlar idag har nog mer Florida som sin ursprungsort.

Vilken power det var i dessa små knölar! Caladium kallas även elefantöra. Här samsas 'White Queen'. 'Red flash', 'Candium' och 'Elise'.



Blomman är anspråkslös, men lyckan över att den faktiskt blommar toppar det mesta. Det är alltid lika fascinerande när växter som egentligen inte vill vara här, vill det ändå.



Julrosen, Helleborus, är utan tvekan julens stora primadonna. Den höjer sig över lavinen av tomterött som sköljer över oss så här års. Håll på ni, säger den, ni kanske är julröda, men det är jag som är vacker på riktigt.




En annan blomma som hör julen till är Amaryllis. Här har vi en som heter 'Chico', och ju mer jag tittar på den och försöker förstå hur den egentligen tänker, slås jag av det faktum att den förmodligen röker på ganska rejält. Finns ingen annan förklaring.



Pete Seeger har skrivit en av de vackraste sånger jag vet. Perfekt avslutning så här års.

Where have all the flowers gone, long time passing?
Where have all the flowers gone, long time ago?
Where have all the flowers gone?
You girls have picked them everyone.
Oh, when will the ever learn?
Oh when will they ever learn?


Ponera att du är ett träd.

Oavsett om man har trädgård eller ej, har man nog en relation till träd. Utan träden blir det ingenting. När jag var liten fanns träden där som både något tryggt och skrämmande. I mörkret blev de farliga gestalter och som med hjälp av fantasin kunde ta sig gruvliga uttryck. Men i dagsljus bjöd de in till lek och äventyr.


Min man hade en klar bild över hur björkar såg ut när han gick i 1:an 1965. Att han hade ett gott öga till taxar också visste jag dock inte.



Jag har nog alltid tagit träd för givna eftersom jag är uppvuxen i Smålands djupa skogar. Inte funderat så mycket på varför de växer där de växer. Mitt första riktiga förhållande till ett träd fick jag efter jag skadat ryggen. Under min rehabilitering kunde jag varje dag komma ut i en trädgård. Där stod jag med armarna om en gammal björk, grät och ojade mig. Trädet fick ett eget namn: Skrikträdet. Idag skulle jag nog hellre döpt det till trösteträdet, men så var det då.



Vad ser du när du ser ett träd? Styrka och en magisk förmåga att överleva år efter år? Eller ser du en omistlig del av ett ekosystem som skulle braka ihop i morgon om de inte fanns? (Det kan ju också vara så att du äntligen ser en lysande möjlighet till en förankringspunkt för en tvättlina.)
   När jag ser på träd ser jag även något annat. Jag ser tålamod. Jag ser ett tålamod som skulle klassas som sinnessjukdom om det varit jag som haft det.


Ponera att du är ett träd! Du börjar ditt liv som frö. I början händer inte mycket. Mörker. En doft av jord. Du känner att du flyttas omkring, någon pratar holländska, ibland blir du blöt om fötterna, och mer än så är det inte.
   Det går några år, du växer, och plötsligt tar någon dig i nacken och lyfter ombord dig på en bil. Du skulle kunna vara i Ystad nu, och på väg mot Trelleborg. Du vet inte. Men du känner en förväntan i luften. Någon vill något med dig.
   Du bärs in i en trädgård. Du hör hur någon gräver, och du hamnar i jorden igen.  En hund kissar på dig, och sen händer ingenting på ett halvår. Hunden kommer tillbaka, och någon kör på dig med en skottkärra. Sen händer ingenting igen.
   Men du växer och växer och VÄXER. Det är din grej. Det är vad du kan, och är riktigt bra på. Så bra, faktiskt, att du vid någon punkt blir en helt egen värld.
   Och tiden går. Den som planterat dig är liten, krum och långsam. Hunden som kissade på dig var det längesen du såg. Från att ha dansat när vindarna varit våldsamma, nöjer du dig med att böja dig stillsamt och ödmjukt när det blåser.
   Men framför allt. Du står där du står. Liv kommer och går, men ditt bara fortsätter. Allt förändras, men du blir bara större och vackrare. Så nära evigt liv man kan komma.



Mer magiskt än så här blir det inte. Tack Pelle Lindquist för att jag får visa din vackra bild.


Vill man fördjupa sig i trädens värld är det ett nöje att läsa Christel Kvants bok Trädets tid. Här kan man läsa om trädens makt.



Till sist en liten dikt som Jonas, min man, skrivit till goda vänner som fick ett vårdträd av oss.

Som boplats för tomtar och vättar
Man under kan gråta små skvättar
som ett nät med tiden kan väva
I vars skugga man en pilsner kan häva
Ett vårdträd det lindrar och lättar















Det är en evighetsmaskin.

Nu är ju trädgård allt annat än en maskin. Men ibland har jag känslan av att min trädgård alltid skall finnas. Åren går,  det går runt, det går runt och det börjar om igen. Tryggt i många stycken och konstigt nog väldigt spännande.


Kontroll är något man aldrig kan få, hur mycket man än arbetar med sin trädgård. Och det är det som är magin. I vår familj är det ordning och reda. Inför varje år gör vi en budget. Förra helgen inleddes budgetförhandligarna, som omedelbart strandade när vi kom till posten Trädgård. Vid denna post får jag något flackande i blicken och börjar stamma lite lätt. På den förmodligen självklara frågan om det är några nya projekt jag har planerat kan jag bara svara, A: Kanske. B: Vet inte. C: Hur menar du nu?

Men det finns mycket man kan tillföra trädgården som inte belastar budgeten. Den nya rabatten med mammutträdet behövde fyllas ut. Klätterrosen Paul's Himalaya Musk ville också bo någonstans. Men den behöver något att rejält att klättra i. "Köpespaljéer" är för små, den här är drygt 2,5 meter. Jag ha sparat massor av käppar från hassel, vilket är suveränt att göra växtstöd av. Sagt och gjort. Nu har jag mitt eget Nemisis, funderar på att sätta dit en rondellkatt också, som en travesti på Lars Wilks projekt.


Jag vet! Den är inte så vacker nu, men när rosor har klätt den kommer den förhoppningsvis att bli en bra pendang till träden. Den kommer nog kräva lite sommarklätterblommor de första åren. Eller så kanske jag planterar en klematis också.


Taklagsfest har man ju hört talas om, men det är nog inte lika vanligt med taklöksfest. Jag behövde lägga om taket på lukthuset, och då kom jag på att ett grönt tak är ju underhållsfritt och vackert. Samlade ihop alla mina små taklökar från andra planteringar, och gör ett försök att få dem att börja växa här. Under vintern får lukthuset stå i det kalla växthuset så är de lite skyddade tills de fått fäste. Det kan gå!



Med lera kan man göra mycket kul. Bland annat kan man konstruera en fullständigt onödig skylt. Nu har jag inga tankar på att göra skyltar till alla ogräs i trädgården. Men jag kan ju flytta skylten till det ställe som är mest behov av rensning och bli lite glad av den lilla daggmasken. Ja, det ska vara en daggmask om ni nu inte såg det.



Hittade dessa trevliga ölglas på Erikshjälpen och slog till direkt. 10 kronor styck är ju väldigt bra pris för fräcka hyacintglas. Här är risken liten för att löken skall välta när den rakar i höjden. Man kan också lägga lite mossa i kupan om man är på det humöret. 



Äntligen! Det var inte lätt att få tag i denna bok. Men genom att lägga in bevakning på www.antikvariat.net fick jag tag till slut fatt i den. De två första delarna finns att få tag på, men den jag verkligen behövde var omöjlig att hitta. Kanske kan jag med hjälp av denna bok komma bättre överens med mina rosor.





När första ljuset brinner 
står julens dörr på glänt
och alla barnen glädjas
att fira få advent.







Jag går ut med en tanke.

Hos mig har kreativiten ingen av- och påstängningsknapp. Den ligger och sjuder eller kanske småbubblar. Men när den stormkokar måste jag bara gå ut en sväng i trädgården. Ofta tar jag med mig en tanke. Kanske om ett ting, en växt eller ett utrymme.


Ett bra exempel är min nya plantering. Den var inte meningen. Men plötsligt fann jag mig stående framför ett vackert exemplar av Mammutträd, Sequoiadendron giganteum på plantskolan. Problemet var bara att jag inte har någon plats för det. Det bör tilläggas att det här trädet kräver betydligt mer plats än många andra träd. Det passar inte att trycka in det i en dunge eller lund. Det förtjänar en riktig paradplats. Med trädet i åtanke travade jag runt i trädgården och förkastade alla tänkbara och otänkbara platser. 




Jag hade ingen plats. Punkt slut. Men tanken fanns kvar. Fler varv i trädgården. Så klart! En bit av gräsmatten fick offras. Förhoppningsvis kommer det att trivas här och frodas i sådär 4000 år. Mammutträd kan bli riktigt, riktigt gamla och stora. Min man som är "påläst" vad det gäller dessa träd frågade hur länge det kunde dröja innan han kunde köra en bil rakt igenom det. Det tror jag tar ett tag. Det äldsta mammutträdet kallas General Sherman, och bara veden från det trädet skulle försörja vårt hushåll i nästan 1000 år.



Om mammutträdet växer med samma kraft som den kinesiska sekvojan, Metasequoia glyptostroboides,  så har Assasin (katten) många ståtliga träd att hålla span i.



Mycket av mina tankar kretsar kring trädgården, det är min lekplats. Men jag är ju även barnsligt förtjust i hantverk av alla de slag. Att prova andra uttryckssätt än de jag är van vid är så vansinnigt roligt. Jag går ofta in stenhårt och målar upp de mest fantastiska bilder över de verk jag skall skapa.

Verkligheten kommer dock oftast ifatt mig snabbare än jag räknat med. Oh, det var ju svårt! Men glädjen att göra resan, att prova saker som man inte kunde, är värd det.

Under hösten har jag gått keramikkurs, och ingen på kursen har nog missat att jag är trädgårdsnörd. Ginkons löv är väldigt signifikanta. Jag har jobbat med dem i silver och nu var det lerans tur. Jag pressade ner löv i leran och med dramatisk glasyr, så blev det fint.



Lyckligtvis är växterna inte lika kritiska som min man över min nya bana som keramiker. Ytterligare en bild på mitt tantverk


Att arbeta med trädgård är verkligen ett hantverk i sig. Ett hantverk som i många stycken ger ytterligare en dimension. Här måste man samverka med naturen. Gör man inte det blir det inte mycket till varken skapande eller trädgård.

För att knyta ihop säcken avslutar jag med några kloka ord om kreativitet av Mary Lou Cook. Visst är detta begrepp som beskriver trädgårdsmänniskor?

Kreativitet är att uppfinna, experimentera, växa, ta risker, bryta regler, göra misstag och ha roligt.







Nu är det slut.

Det har varit en väldigt lång sommar. Men nu är hösten här, åtminstone enligt SMHI. Tror att alla behöver vila nu och ladda för nästa säsong. Nya planer skall smidas och förra säsongens misslyckande skall läggas till handlingarna. Att bokstavligen få gräva ner sina mindre lyckade projekt är tilltalande. 


Men frost har vi ännu inte haft här på Karnagården. Törnrosas kjortel, Rhodochiton atrosanguineus blommar vidare. Den skall gå att övervintra, men jag brukar nöja mig med att bara ta frön och börja på en ny kula varje vår.


Jag blir så glad när jag hittar de fina frökapslarna. Vissa plantor ger massor av frö och vissa inget alls. 


Det är lite svåra frön att handskas med, de häktar gärna tag i varandra. Men jobbar man mot ett vitt ark är det lättare att sortera ut dem.


Riktigt enkla frö att skörda har Ricin, Ricinus communis. Här gäller det att vara nogrann med handhygienen när man handskats med dem, eftersom de är svårt giftiga.



Platanen, Platanus, är ju främst känd för sin fantastiska bark. Men den har ett minst lika häftigt lövverk. Den har verkligen anammat combattemat och påminner lite om Norman Schwarzkopf.



Något mildare i sitt uttryck är min lilla skyddsling Mispel, Mespilus germanica. Den har växt på bra under sommaren och trivs uppenbarligen i sin nya rabatt.




Nu har jag sått dem så som Åke Truedsson, alias Mr Vitlök, förordar. Vedaskan kom väl till pass här. Utsädet kom från också från honom.


Nätet på vitlöksbädden har jag inte lagt på för att jag är rädd att vitlöken skall smita, utan för att unge Herr Katt inte skall gräva upp dem innan de fått fäste.



I den inre Allén får alla löv ligga kvar. Tidig vår kommer en matta av vårlök, Gagea lutea och vintergäck, Erabthis hyemalis att blomma ikapp. Fast tävla med vintergäck är tufft för den lilla skira vårlöken. 


Ambralöv, Liguidambar orientalis.


Jag var och lyssnade på poeten Bruno K Öijer i Malmö för några veckor sedan. Och det var fantastiskt.

Ur samlingen Giljotin har jag valt ett stycke av en dikt som jag känner mycket för så här års.

Lät Dom Ligga

vänner, jag steg in
i en generation döda höstlöv
som kört loppet
och klistrats fast i Amsterdam Avenue
jag var kär i gula, falna löv
ingen ska lägga sig i varför
Jag var kär i röda, fallna löv
ingen ska lägga sig i varför
det är möjligt dom återvänder till oss
som pulveriserad ögonskugga
i en flygvärdinnas handväska
Det är möjligt dom återvänder till oss
som tyst vattenfärg under barnets skor
men allt det där spelar ingen roll
när du stiger in i en generation döda höstlöv





Nästa hållplats.

Invigningsfesten kommer först till våren. Men det hindrar inte att jag kan njuta lite i förväg. Ett nytt trädgårdsrum har blivit till. Eller hållplats, som vi så käckt kallar de olika rummen i trädgården. Botaniska trädgården, eller Botan som det kallas i folkmun, har fått sin plats på Karnagården


Tror jag nämnt denna gräsplätt tidigare, och den har varit en trist historia.  Den har varit så tråkig att den inte ens fått ett namn. Ett mellanrum som inte gjorde någon ledsen glad. Men som så mycket annat, kommer lösningar med tiden.


Tänkte många varv och ritade på flera olika scenarier innan jag visste vad jag ville göra med platsen. Skulle det 'bara' ha ett skönhetsvärde? Eller skulle jag använda dessa dryga 50 kvm lite mer funktionellt? Eller kunde jag förena nytta med nöje? Rött tegel är ju lite av ett signum för Karnagården. Ett hållbart material och vackert mot grönska. Så det fick bli en stor platta av marktegel.



Jag behövde mer plats för min växande samling av krukodlade växter. Jag har en brokig samling plantor, en del rariteter men också helt vanliga växter som jag gärna har i krukor.  Här kommer de att må alldeles förträffligt.

(Det ser lite stökigt ut just nu, men det är viktigt att inte sopa bort fogsanden innan den har satt sig i alla springorna.)


Kanter till rabatterna är särskilt viktiga vid hårdgjorda ytor. Annars blir det så mycket att städa, och det tycker man ju inte om  Att ställa tegel diagonalt var populärt i de viktorianska trädgårdarna. Det är både funktionellt och vackert.


I dessa rabatter får kronärtskockorna 'Herrgård' lite extra skydd när kylan kommer. De kommer att få ett täcke av granris lite senare.


Sen finns det ju växter som inte nöjer sig med en kappa av granris över vintern.


Nu bor de i de gamla boxarna i ladugården. Palmer, japansk mispel och citrusträd står och gottar sig i ljuset 12 timmar om dagen. När vintern är grym kan man gå in i denna djungel och drömma om sommaren.


Vissa växter slår mig ibland med häpnad. Den här  Bägarrankan, Dipladenia, köpte jag för en liten peng i början på sommaren. Jag hade inga större förhoppningar, och den fick ingen central plats. Men till min förtjusning blommar den konstant. Den står fortfarande ute och den är inte lågmäld med sin nästan flourocerande färg.


 

Jag har blivit förtjust i den mest för att den verkligen är för mycket. Och den kommer att få stå i stallet med de andra veklingarna när den riktiga vintern kommer. Det är ju så, att vissa växter bara gör sig plats, och man måste ta dem till sig.


Många växter skapar sina egna villkor. Indankrasse gör aldrig som jag vill. De jag driver upp brukar bli taniga. Men nu har jag insett att låter jag dem gå i frö och sköta sig själva, blir det otroligt fina plantor.




Nu när de blommar på Grönsakstorget märks de.


Aldrig uppskattar man en blomma så mycket i rabatten som just nu, när det känns som mörkret klistrar sig på kroppen.

Jag vill inte att mitt liv skall se ut som en Roy Andersson-film. Även om det råkar sitta en duva på en gren och fundera på tillvaron.


För hur kul är det om vintern när man älskar grönt? Visst, man ser konturerna och formerna i trädgården, men det är lite som att se sig själv naken. Man är snyggare med kläder på.


Bland skugghus och stenkar.

Arts&Crafts-rörelsens uttryck känner jag mig verkligen hemma med, och William Morris är mycket mer än bara tapeter. Det var ett tag sedan jag var i England och strövade i dessa vackra trädgårdar. Vissa saker har bitit sig fast mer än andra. 


William Morris var en av de ledande inom Arts&Crafts-rörelsen i England under senare delen av 1800-talet. Saxat ur Wikipedia: Man hade en helhetsvision av den visuella miljön, där både bruksföremål, byggnader, omgivning och dekorationer skulle ges en genuin estetisk prägel.

Jag tycker egentligen inte om att sätta in saker i bestämda fack. Det blir roligare om man har lite mer flytande gränser. De enda fack som är riktigt trevliga är dessa underbara komposter. Visst känner man för att ta sats och köra upp med skottkärran här, och tippa av trädgårdens guld.





Den här konstruktionen av kompost tycker jag är genialisk. Funktionell och väldigt vacker att se på. Billig att konstruera och rätt kul att bygga. Tror man kan få vilken unge som helst att tycka det är kul med kompost om man får bygga ett tändstickshus, modell större.


Bilden är lite suddig… Kanske hade jag tagit en pint till lunchen.

Så om jag nu åker till brädgården och köper läkt ska jag nog köpa några hundra löpmeter till. Det här huset var något alldeles extra.



Skugghus är magiska när solen gassar. Här skulle mina gunnera och treblad få bo.



Det enkla är ofta det sköna. Det jag verkligen gillar med A&C är den till synes nonchalanta stilen, men med mycket respekt för det gröna och levande.


Funktion skapar elegans. Alla bearbetade ytor lockar till att ta på och att användas. Det är magi.



Tryckimpregnerat virke i alla ära, eller inte. För mig finns det inget som slår denna pergola. Visst, den håller troligen inte lika länge, men tjusningen ligger även i att lappa och laga.


Naturen är nog den bästa formgivaren när allt kommer omkring.



Man ser ofta otroliga konstverk av dessa vackra naturslipade stenar. Sällan har man några större mängder att tillgå. Men en liten ruta kan man ju kosta på sig.


En äng, är en äng, är en äng som lockar. Visst vill man gå ut genom grinden och se var man hamnar? Så enkelt. Lite samma känsla som när man gjorde upptrampade stigar i snön. Gud nåde den som trampade utanför.



Överallt i trädgårdarna stod dessa stenkar. Att få hem riktiga huggna kar till trädgården är nog inte helt enkelt. Men det är inte så svårt att göra liknande. Jag har använt ett material som kallas hypertyfa. (Man rör ihop betong med torv.) 



Nä, jag kan inte hålla mig! En blomma måste få komma med. Vilken lycka att få se ett gigantiskt tulpanträd i full blom. Undrar hur många år det kommer att dröja innan min Liriodendron tulipifera blommar?


Inget passar väl bättre än att avsluta med ett citat av William Morris.

The true secret of happiness lies in taking a genuine interest in all the details of daily life.  

Eller som min man så klokt påpekar: Gud bor i detaljerna.