Upp stiger solen, torkar bort allt regn.

Tack! Hemskt mycket tack! Men det räcker nu. Det skulle sitta fint med lite sol. Vet inte hur många millimeter regn vi har fått, men det känns som lite solsken skulle göra susen. Med ett ständigt strilande från ovan blir det lätt att man går med böjd nacke, och då missar man mycket. 


Men vid ett plötsligt uppehåll i regnandet höjde jag blicken. Och till min stora lycka fick jag se att mitt älsklingsträd blommade. Näsduksträdet, Davidia involucrata. Vi har haft det i sex år.  Det blommade redan första året, men det borde det inte ha gjort. Träd, liksom vi människor, påverkas av stress. Så det skall helst etablera sig innan det ödslar kraft på reproduktion. Åren har rullat på, det har vuxit, blivit grövre, men blomningen har uteblivit. Tills idag.


Det kallas också Duvträd eller Spökträd. Kärt barn har många namn. Näsduksträdet var ett av de träd som stod högst på min önskelista när jag började på mitt personliga arboretum.


Jag har tidigare berättat om vårt vackra och gamla Mispelträd, Mispel Germanicus. I veckan var jag hos Elna Sjöström på Stångby plantskola, som nu drivit upp de ympar som togs här för några år sedan genom POM:s försorg. http://www.pom.info


Vilket träd jag har fått tillbaka! Tänk att man kan ha så magiska fingrar som Elna. Nu skall jag bara tänka ut den bästa platsen i trädgården, för här skall det växa i alla sina dagar.


Himalajabjörken, Betula utilis var. jacquemontii, kan själv. När man tycker att den blivit lite matt i pälsen dröjer det inte länge förrän den bytt ur sin gamla bark mot ren och fin dito.


I det lite skumma ljuset nere vid damman lyser de vita stammarna upp. Björkarna står i halvsur jord och vattnas med vatten från dammen.

Regnet har gått lite illa åt blommorna på prydnadsapeln. Dessa aplar skulle jag gärna ha fler av i trädgården. Tyvärr minns jag inte vad det är för sort. Men icke desto mindre, vackert är det.


Småfåglarna uppskattar små äpplen, och de är roliga att ha som dekoration.



Det är så mycket som blommar så man blir lite kollrig. Den mörka skönheten Magnolia lilliflora 'Nigra' blommar nu. Den har den där svala lila tonen som jag är omåttligt förtjust i.


När vi flyttade till Karnagården var vi tvugna att fälla en mängd döda almar. Några stammar sågade vi upp så de blev till trampstubbar. Äntligen har de funnit sin plats i Lunden. Ett litet golv under pergolan som så småningom skall täckas av ett tak av kaprifol.



Det är märkligt det där med att plantera träd. Troligtvis kommer de träd jag planterat överleva mig. Det är en svindlande känsla.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar