När en blomma bryts av.

När det omöjliga skedde blev det alldeles stilla. Att förlora en nära anhörig ställer allt på ända. Sorgen är förlamande och att jobba med trädgården kändes omöjligt. 


Trädgården har fått sköta sig på egen hand under nästan två månader. Förra helgen togs det dock krafttag i den, med hjälp av underbara släktingar. Vi fick otroligt mycket gjort. För att inte tala om den fröjd det var att göra något svettigt och skitigt med ett leende på läpparna.

Men när jag fortfarande var lyckligt ovetande om den katastrof som snart skulle komma, fotograferade jag några av mina mest pompösa blommor. De är verkligen odlingsvärda. Enkla att dra upp från frön och kräver inte mycket skötsel. Idealiska snittblomma dessa barocka blommor.


 En av de få blommor som jag tycker gör sig bättre i vasen än i trädgården. Här är det Aster Chrysanthemun 'Flowered apricot'.



Det är för mig obegripligt att dessa giganter kan utvecklas från ett litet, litet frö på en säsong.
Aster Callistephus Chinensis 'Candyfloss'. Den håller verkligen vad den lovar, rosa sockervadd.



Något stramare men otroligt rikblommig är 'Tower violet'. De står väldigt länge som snitt om man bara gör det där fruktansvärt tråkiga, att byta vatten ofta.


Men allt är inte bara för inomhusbruk. Vissa blommor petar man inte ens på. De är bara skådebröd i trädgården.

Kalljordskrinum, Crinum x powellii, såg jag för första gången inne i Malmö. Och jag blev väldigt förtjust i den. Inte helt enkel att få tag i här hemma, men till sist hittade jag knölar i Holland. Den blommade redan första sommaren så nu kommer hälften av knölarna att åka in i ladugården,  resterande får stå på friland för att se hur de klarar vintern. Jag vågar inte lägga alla plantorna i en korg.



En bild som är dagsaktuell. Den vackra höstkrokusen, Crocus speciosus Oxonian, är bedårande. Jag tror det är väldigt många som inte tänker på att dessa finns. Jag har satt mängder av små lökar i den öppna jorden runt träden.



Till sist några vackra rader som Atle Burman skrivit. Jag vill tillägna dessa till min lillebror.

När en blomma bryts av
i sin vackraste blom
då blir marken så trist
och så fruktansvärt tom...

Men kanske ändå
att det någonstans finns
en äng eller undangömd skreva,
dit blommor får komma
och fortsätta andas
och dofta och blomma och leva…






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar