Nästa hållplats.

Invigningsfesten kommer först till våren. Men det hindrar inte att jag kan njuta lite i förväg. Ett nytt trädgårdsrum har blivit till. Eller hållplats, som vi så käckt kallar de olika rummen i trädgården. Botaniska trädgården, eller Botan som det kallas i folkmun, har fått sin plats på Karnagården


Tror jag nämnt denna gräsplätt tidigare, och den har varit en trist historia.  Den har varit så tråkig att den inte ens fått ett namn. Ett mellanrum som inte gjorde någon ledsen glad. Men som så mycket annat, kommer lösningar med tiden.


Tänkte många varv och ritade på flera olika scenarier innan jag visste vad jag ville göra med platsen. Skulle det 'bara' ha ett skönhetsvärde? Eller skulle jag använda dessa dryga 50 kvm lite mer funktionellt? Eller kunde jag förena nytta med nöje? Rött tegel är ju lite av ett signum för Karnagården. Ett hållbart material och vackert mot grönska. Så det fick bli en stor platta av marktegel.



Jag behövde mer plats för min växande samling av krukodlade växter. Jag har en brokig samling plantor, en del rariteter men också helt vanliga växter som jag gärna har i krukor.  Här kommer de att må alldeles förträffligt.

(Det ser lite stökigt ut just nu, men det är viktigt att inte sopa bort fogsanden innan den har satt sig i alla springorna.)


Kanter till rabatterna är särskilt viktiga vid hårdgjorda ytor. Annars blir det så mycket att städa, och det tycker man ju inte om  Att ställa tegel diagonalt var populärt i de viktorianska trädgårdarna. Det är både funktionellt och vackert.


I dessa rabatter får kronärtskockorna 'Herrgård' lite extra skydd när kylan kommer. De kommer att få ett täcke av granris lite senare.


Sen finns det ju växter som inte nöjer sig med en kappa av granris över vintern.


Nu bor de i de gamla boxarna i ladugården. Palmer, japansk mispel och citrusträd står och gottar sig i ljuset 12 timmar om dagen. När vintern är grym kan man gå in i denna djungel och drömma om sommaren.


Vissa växter slår mig ibland med häpnad. Den här  Bägarrankan, Dipladenia, köpte jag för en liten peng i början på sommaren. Jag hade inga större förhoppningar, och den fick ingen central plats. Men till min förtjusning blommar den konstant. Den står fortfarande ute och den är inte lågmäld med sin nästan flourocerande färg.


 

Jag har blivit förtjust i den mest för att den verkligen är för mycket. Och den kommer att få stå i stallet med de andra veklingarna när den riktiga vintern kommer. Det är ju så, att vissa växter bara gör sig plats, och man måste ta dem till sig.


Många växter skapar sina egna villkor. Indankrasse gör aldrig som jag vill. De jag driver upp brukar bli taniga. Men nu har jag insett att låter jag dem gå i frö och sköta sig själva, blir det otroligt fina plantor.




Nu när de blommar på Grönsakstorget märks de.


Aldrig uppskattar man en blomma så mycket i rabatten som just nu, när det känns som mörkret klistrar sig på kroppen.

Jag vill inte att mitt liv skall se ut som en Roy Andersson-film. Även om det råkar sitta en duva på en gren och fundera på tillvaron.


För hur kul är det om vintern när man älskar grönt? Visst, man ser konturerna och formerna i trädgården, men det är lite som att se sig själv naken. Man är snyggare med kläder på.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar