A walk through paradise garden.

Vet inte hur många utsläppsrätter jag förverkat genom att förflytta mig till ett av de vackraste länderna som finns. Skall försöka kompensera det genom ett extra sunt leverne - jag måste bland annat plantera ungefär 20 träd - när jag är tillbaka i min egen täppa. Men det var många år sedan jag var här och ibland måste man vidga horisonten.


Det räcker att gå ut och sätta sig i taxin och åka in till stan så blir man hänförd. Mängder av agapanthus och blommande hibiskus växer överallt. Det är inte några små förskrämda blommor lite här och var, utan hav av dessa växter. Kombinationen med sol och värme gör att man känner sig pånyttfödd.

Ett ställe man omöjligen kan undvika som trädgårdsnörd om man är i Cape Town är Kirstenbosch National Botanical Garden. Vilket ställe! Stort, större än vad man hinner med på en dag. Men det gör inget att man inte hinner se allt. Det är känslan att bara gå där man lever på.


En promenad på the Tree Canopy Walkway är kul. 12 meter över marken går man, det är lite som att gå på en hängbro mitt bland alla trädtoppar. 


Min älskade man var med som ciceron. (Skämtar bara. Han bar kameran.)


Tittade länge och noga i träden efter några farliga djur, men det var tyvärr dåligt med det.



Man skulle inte tro det, men man måste faktiskt ha växthus här nere för att vissa växter skall klara sig. Det här vackra trädet är flyttat från diamantfälten i Limpopo i norra Sydafrika, där det är ett helt annat klimat.


Man kan kalla det ett träd, och det är del väl, men det är också världens största succulent. Baobas, Adansonia digitata, apbrödstöd, har en spektakulär historia. När Gud fick för sig att ge alla djur ett eget träd - jo, Han har faktiskt gjort det, oklart varför - fick hyenan sitt träd sist. Hyenorna blev inte så lite förtörnade över detta, förmodligen för att blommorna lovar mycket men håller tunt. De luktar ruttet kött men är helt klart vegetariska. Det är därför de är så vresiga djur än idag. Döda, ihåliga Baobas har med framgång använts som busskurer för upp till 40 personer, pubar, stall, lager och fängelse.


Vackrare vy är svårt att se här nere. Det är något magiskt med Taffelberget. Jag blev väldigt förtjust i dessa Eligia capensis, Horsetail Restio. Makalöst färgspel.



Det som är tröstande med att gå i en trädgård är att det - precis som i sin egen täppa - är en pågående process som aldrig blir klar. Funderar på att sätta upp trösteskyltar för min egen skull i trädgården. Då är det inte för att man är en dålig människa som det är lite kalt, utan för att man jobbar för framtiden. Och att arbete för framtiden är det vackraste en människa kan göra.


Spännande att se början på en vacker plantering. Kanske har jag förmånen att komma tillbaks om några år. Vem vet?


Visst, planteringen är lite gles, men höjer man blicken får man en annan syn än på den skånska slätten.

Man kan idag köpa nästan all världens frö på nätet. Men att komma till hotellet, tömma minibaren och stoppa in alla de skatter man hittat och köpt är stort. 


Att bli en växtjägare på riktigt kommer jag aldrig bli, men det här räcker gott. När jag står hemma i den skånska myllan igen, kan jag bara genom att dofta och klämma på påsarna få tillbaks känslan av ljuset och den röda jorden. Sydafrika är ett land med många ansikten, och som turist plockar man verkligen russinen i kakan.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar