Ponera att du är ett träd.

Oavsett om man har trädgård eller ej, har man nog en relation till träd. Utan träden blir det ingenting. När jag var liten fanns träden där som både något tryggt och skrämmande. I mörkret blev de farliga gestalter och som med hjälp av fantasin kunde ta sig gruvliga uttryck. Men i dagsljus bjöd de in till lek och äventyr.


Min man hade en klar bild över hur björkar såg ut när han gick i 1:an 1965. Att han hade ett gott öga till taxar också visste jag dock inte.



Jag har nog alltid tagit träd för givna eftersom jag är uppvuxen i Smålands djupa skogar. Inte funderat så mycket på varför de växer där de växer. Mitt första riktiga förhållande till ett träd fick jag efter jag skadat ryggen. Under min rehabilitering kunde jag varje dag komma ut i en trädgård. Där stod jag med armarna om en gammal björk, grät och ojade mig. Trädet fick ett eget namn: Skrikträdet. Idag skulle jag nog hellre döpt det till trösteträdet, men så var det då.



Vad ser du när du ser ett träd? Styrka och en magisk förmåga att överleva år efter år? Eller ser du en omistlig del av ett ekosystem som skulle braka ihop i morgon om de inte fanns? (Det kan ju också vara så att du äntligen ser en lysande möjlighet till en förankringspunkt för en tvättlina.)
   När jag ser på träd ser jag även något annat. Jag ser tålamod. Jag ser ett tålamod som skulle klassas som sinnessjukdom om det varit jag som haft det.


Ponera att du är ett träd! Du börjar ditt liv som frö. I början händer inte mycket. Mörker. En doft av jord. Du känner att du flyttas omkring, någon pratar holländska, ibland blir du blöt om fötterna, och mer än så är det inte.
   Det går några år, du växer, och plötsligt tar någon dig i nacken och lyfter ombord dig på en bil. Du skulle kunna vara i Ystad nu, och på väg mot Trelleborg. Du vet inte. Men du känner en förväntan i luften. Någon vill något med dig.
   Du bärs in i en trädgård. Du hör hur någon gräver, och du hamnar i jorden igen.  En hund kissar på dig, och sen händer ingenting på ett halvår. Hunden kommer tillbaka, och någon kör på dig med en skottkärra. Sen händer ingenting igen.
   Men du växer och växer och VÄXER. Det är din grej. Det är vad du kan, och är riktigt bra på. Så bra, faktiskt, att du vid någon punkt blir en helt egen värld.
   Och tiden går. Den som planterat dig är liten, krum och långsam. Hunden som kissade på dig var det längesen du såg. Från att ha dansat när vindarna varit våldsamma, nöjer du dig med att böja dig stillsamt och ödmjukt när det blåser.
   Men framför allt. Du står där du står. Liv kommer och går, men ditt bara fortsätter. Allt förändras, men du blir bara större och vackrare. Så nära evigt liv man kan komma.



Mer magiskt än så här blir det inte. Tack Pelle Lindquist för att jag får visa din vackra bild.


Vill man fördjupa sig i trädens värld är det ett nöje att läsa Christel Kvants bok Trädets tid. Här kan man läsa om trädens makt.



Till sist en liten dikt som Jonas, min man, skrivit till goda vänner som fick ett vårdträd av oss.

Som boplats för tomtar och vättar
Man under kan gråta små skvättar
som ett nät med tiden kan väva
I vars skugga man en pilsner kan häva
Ett vårdträd det lindrar och lättar















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar