I want it now. And I want it all.

Dessa frökataloger. Vad är det de gör med mig? De lockar och lovar. Sovra är inget som gäller för mig när jag köper frö. Allt vad självinsikt heter flyger bara iväg. 


De kostar ju inte så mycket, bla bla bla. Hade jag skrivit ner de diskussioner som jag har i mitt huvud när jag beställer frö, kanske jag lärt mig något från förra säsongen. Men icke.

Jag vet att jag kommer att vilja piska upp mig själv när jag skall konka ut allt varje dag för att det skall skolas ut.




Men det är det närmaste jag kommer känslan av en bal på slottet, det är ju alldeles underbart med dessa bilder av vackra blommor och friska grönsaker.

När jag började driva från frön hade jag noll koll. I ett varmt garage och med sporadisk vattning gick det inte så bra. Men man lär sig. Det är det som är så bra med frösådd. Det är ingen katastrof om det inte blir något, man kan alltid få en andra chans.

Några frö som åkt i krukor redan denna vecka är  Penstemon x mexicali 'Carillo Red', Änglametspö Dierama pulcherrimum och min favorit Blodtopp Sangusorba officinalis. De fröer som behöver en kylperiod står redan ute i kallväxthuset och bidar sin tid.

Dessa bilder är plockade från nätet.


Känner man för det, kan tillverkning av egna små krukor vara ett bra terapiarbete i vintermörkret. Finns bara en fara med det, man hamnar lätt läsandes en artikel man missade förra veckan.



Men det är fortfarande lite stressande att möta en trädgårdsentusiast som plockat ett frö på Kurrekurreduttön och som nu drivit upp det till ett stort vackert träd. Va? Men ringblommor då? Ja, det är väl som med allt annat. Ett steg i taget är det som gäller.

Heta drömmar och varsamt begär.

Är det någon gång jag blir romantiker är det just så här års. Jag vill mycket och ser bara möjligheter. Mångfald, flerfald och tusenfald. Det finns så mycket jag vill ska växa i trädgården. Men jag måste hia mig.


Jag har lärt mig den långa vägen. Efter att ha småduttat med perenner under de första åren på Karnagården insåg jag att planering var den enda vägen, dels av ekonomiska, dels estetiska skäl.  Jag köpte ofta växter på impuls och visste sen inte var jag skulle plantera dem. Jag har fortfarande plantor som står på fel ställe och ser lite vilsna ut. Jag kan aldrig förmå mig att rata en frisk planta utan strävar istället med att hitta ett bättre ställe för den.

Idag använder jag vintern för planering, på sommaren har jag aldrig tid för arbete på kammaren. Det viktiga med skisserna är att man får en överblick och inte minst ett planteringsschema.

Västra slänten är som namnet beskriver en svagt sluttande rabatt. Solen ligger på här ganska bra, så enklaste sättet att vattna den här planteringen är att gräva ner droppslangar. Inget vatten går till spillo. Vattnet skulle dra med sig jord ner på grusgången om det kom ovanifrån.




När måtten är måttade och en skalenlig skiss gjord är det bara att kalla på Fröken Fantasi.


Första skissen blir med de färgerna som jag tänkt. Sedan kollar jag vilka växter som kan tänkas trivas här. Oftast har jag en tanke om vilken känsla rabatten skall ge mig. Blommningstid och planteringsavstånd och höjd ska man också ta hänsyn till. Eftersom det är en slänt är den lite mer svårarbetad, jag vill ha växter som kräver så lite handpåläggning som möjligt. Och inte minst skall den vara vacker från alla håll.



Varje litet kryss motsvarar en planta. Jag planterar först på pappret, sedan på riktigt, det fungerar förvånansvärt bra.  Fast det förutsätter att man gjort en skalenlig ritning förstås.

Ja, sen är det ju bara att räkna ut hur många plantor jag behöver av varje sort. 




Vårlökar skall också ner i rabatten. Planerna är gjorda men eftersom jag i huvudsak planterar perenner på våren dröjer det till hösten innan de hamnar i jorden.


En nyplanterad släntrabatt. Om något år kommer den att bli tät. Bar jord tycker ju inte någon om. Jo, förresten mina katter gillar det.



Oops, vad snabbt åren går.


En mallig liten akleja har smugit in i rabatten, och den passar väldigt bra ihop med de gula dagliljorna. Naturen vet bäst.


Jag känner mig pressad.

Inte nog med att jag känner mig pressad. Jag är rätt torr också. Men för en gångs skull är detta ett riktigt bra epitet, i alla fall om man ingår i ett herbarium. 


Att pressa sommarens fröjder så de bokstavligen blir lövtunna är en konst. Och bara att stava till exkursion är svårt. Att dessutom göra en med den äran är ännu svårare. Jag tror att denna konstform försvann när den 9-åriga grundskolan infördes på 60-talet. För i skolordningen från 1859 var insamlingen av växter ett måste. Att lära sig den vetenskapliga nomenklaturen var viktigt. Och det är något man har mycket glädje av som växtnörd även idag.



En portör är ett måste då man ger sig ut på exkursion. Vackra tingestar. En växtpress är ju också bra att ha.

När växten väl är pressad och torr är det dags för att montera den på lite finare papper.



Tillsammans med växten skall all fakta om den skrivas ner. Helst med sin vackraste handstil! Den här förgätmigejen är insamlad sommaren 1938. Över 75 år och still going strong.



De här eleganta gamla herbariumen hittade jag på en auktion för längesedan, och det är en fröjd att försiktigt bläddra igenom sidorna. Vilken omsorg och möda mellan pärmarna!



Jag köpte en gerbera i kruka bara för att prova om jag kunde behålla hela växten intakt. Det är inte lätt att få till den utan att det blir veck.


Frökapslar och löv är det enklaste att pressa. Dessa valmokapslar behåller verkligen sin skärpa.



Pressade växter kan man använda till mycket. Jag har bland annat gjort en bordsskiva med vackra ormbunksblad, och lagt en glasskiva över växterna som skydd. De har legat där i två år och är fortfarande lika fina. Men, som sagt, det är inte enkelt att pressa växterna snyggt utan veck.



Att torka små, små förgätmigejblommor och sedan studera dem i detalj, lämnar mycket övrigt att önska.






Nu tar vi tagelskjortan på.

Nu är det slut med att ligga på sofflocket och pilla naveln. Dagarna av glitter och glögg är slut. På med arbetskläderna och tillbaka till vardagen. Nu är det dags att sortera upp och planera inför kommande säsong. Ljuset är på väg tillbaka, och det går fort nu.




Mycket av min dokumentation av växtplaner, bilder och växtnamn har jag i datorn. Men jag har ändå ett begär efter att föra trädgårdsdagbok. Det är riktigt kul att gå tillbaka i tiden och se när persikoträden blommade, när medelhavsväxterna fick komma ut osv. Jag letar fortfarande efter den optimala trädgårdskalendern.


Getebergsäng, som vi kallar den gamla delen av trädgården där svinen gått ett år, är nu redo för en mänsklig hand. Nu måste jag i första hand se till så att ogräset inte etablerar sig där igen. Planen är inte riktigt klar ännu, utan jag behöver vistas där lite mer för att få bilder i huvudet. 


Min starke vän, min lilla grävmaskin, kommer i vanlig ordning att bistå mig med att gräva upp rötter och flytta stenar. För det är ju så att stenar har fötter. De smyger iväg på ett märkligt sätt och hamnar där de inte ska.


En annan vän, och min man, är en klippa när det gäller att återställa mina sekatörer i nyskick. Ibland är det skönt med förbud. Jag får inte slipa dem själv längre...


I England vet jag att man kan skicka iväg sina Felco på service. Det kostar säkert en bra slant, så nu har jag sparat lite och kan därför köpa fler växter.


Kanske lite fler av denna underbara sydafrikanska växt, Forest lily Veltheima bracteata,  som blommar nu. Började driva den för 1,5 år sen, och den har sått ute under sommaren i halvskugga. Sett allmänt tråkig ut, men i slutet på sommaren satte den fart med bladverket och nu blommar den magnifikt. Och den blommar väldigt länge.





Veckorna efter jul- och nyårshelgen kallas ju oxveckor, så det är bara att hugga i.