Ger aldrig upp.

Få arenor i livet ger mig så många chanser som trädgården. Ibland går vissa odlingsprojekt helt åt pipan. Ibland gör jag fel, men det blir ändå rätt. Och sen har vi de där stunderna då allt stämmer. Lite som svenska skidlandslaget troligen känner. 


Det är tur att jag inte förvaltade det enda exemplaret av Wollemi pine, för i så fall hade arten varit utdöd nu. Första trädet jag planterade satte jag på friland och vintern som följde blev en riktigt hård skånevinter. Det dog. Det har tagit mig ett par säsonger att repa mod och köpa ett nytt. Men nu är det här.


Wollemi pine upptäcktes så sent som 1994 i Australien. Det är lika gammalt som dinosaurierna, och kalls ofta för "levande fossil". Tyvärr är det en hotad växt trots att det är lättskött och kan växa i flera olika miljöer. Mitt lilla träd kommer från Kernock Park Plants i Cornwall. Och det är inte vilket litet träd som helst. Sir David Attenborough: How marvellous and exiting that we should have discovered this survivor from such an ancient past.


En blomma jag länge suktat efter är småblommig sabellilja, gladiolus communis ssp. byzantinus. Förra året fick jag några få blommor. Resten visade inga livstecken. Som tur var petade jag ner alla lökar i en kruka och ställde dem på undantag.


Häromdagen blev jag glatt överraskad. De var på gång, och det utan något daltande.



Något som inte tarvar pjosk är mina vilda julrosor. De sprider sig hejdlöst, men tillför en vacker grönska i trädgården just nu.



Basilikan kräver lite mer omvårdnad. Nu har den grott, och den kommer att få vara inne hos oss tills det blir minst 15 grader i växthuset.



Allt som nu börjar växa i trädgården är jag så tacksam för. För är det något jag är rädd för, är det hybris i trädgården. Den får aldrig slå rot.

Det är dags nu.

Jag har gjort det. Jag har beställt nya sorter av sensommarens skönheter. För vad vore min trädgård utan de spektakulära dahliorna? Blommor som är lika olika som vilken regnbågsfamilj som helst. Men de hör ihop, dessa skönheter.


De nya sorterna har inte kommit ännu och förra årets knölar ligger fortfarande i vila. Men innan jag beställde nya tittade jag igenom förra sommarens lyst.


Ingen människa med färgseendet i behåll kan annat än hänföras av denna färg och form. San Fransisco är en underbar stad på många sätt, och visst blir man extra glad när deras officiella blomma är dahlian.


'Tsuki Yori No Shisha'. Namnet är lika tungvrickande som utseendet.



 'Greysons's Yellow Spider' är också makalös i sin form.



'Hartenaas' är inte så expressiv, men är en bedårande dahlia.



En av mina favoriter 'Graaf floris'.



För att lära sig om dahliors väl och ve kan man alltid läsa på nätet. Men det finns också en fantastisk bok som man bara kan ligga och bläddra i för de vackra bildernas skull.


Elisabeth Svanlin Gunnarsson beskriver på ett enkelt sätt hur man tar hand om dessa puddingar.

Har man, och det är lätt hänt, fastnat i dahliaberoendet kan man gå med i Svenska Dahliasällskapet. www.svenskdahlia.se

Till sist några rader från Ralph Waldo Emerson;

'The Earth Laughs in Flowers'

Om jag varit en häst.

Ja, om jag varit en häst så hade jag nu frustat och skrapat med hoven. Är otålig. Vill sätta igång med allt det där som hör våren till. Men fortfarande gapar den lille experten: Håll, håll! Det straffar sig att börja frösådden alltför tidigt.


Men lite har jag kunnat så för att stilla min iver. Många perenner har grott. Jag blir ju så himla glad när det dyker upp lite grönt i krukorna. Tittar till dem flera gånger om dagen. Andas på dem och talar om hur tacksam jag är över att de kommit. Här är det Blodtopp och Crocosima 'Lucifer'.


Har isolerat mitt nya växthus med bubbelplast så nu håller jag 10 grader där inne, vilket är utmärkt när de små liven grott.


Ett begagnat skötbord som jag hittade på loppis för 50 kronor blir ett perfekt bord att stå och skola om plantorna på.



Manglar gör jag aldrig, men jag har väldigt många dänkflaskor. Det är perfekt att vattna i sålådorna med hjälp av dessa. Har dem alltid fyllda med ljummet vatten.




Pelargonerna har fått komma fram från sin borttynande tillvaro på den svala kammaren. Klippte av lite skott som jag planterade direkt i ny jord.



Till sist, några rader som Carl R. Westerling skrivit.

Otålighet
du flyger runt inom mig
flyg bland mina frusna blad…

Förhoppningsvis tinar vi väl snart upp.