Med ljuset kommer skönheten.

Nu ligger jag i som en rem. Arbetstidsförkortning är inte aktuellt så här års. Tur att passionen är en starkare kraft än orken just nu. Varje kväll somnar jag ovaggad och vaknar med förväntan i kroppen.


Nya träd har planterats. Tre träd, två blodbokar Fagus sylvatica 'Atropunicea' och en kärrek, Quercus palustirs, har ersatt stormen Svens härjningar. Jag tillämpar gyllene snittets princip. 1:3. Förlorar jag ett träd ersätter jag det med tre.

Som jag har längtat. Men nu är det här, och har fått en stor egen plats. Den Kaukasisk vingnöten Pterocarya fracinifolia är ett riktigt coolt träd. Kräver mycket utrymme som alla storheter gör.


Med Bob gräver jag inte bara hålen för träden. Med hjälp av honom slår jag dessutom lätt ner stolparna som får stötta dem de första åren. Sven och Gudrun kan glömma att komma hit och mucka.

Först hade jag för lite öländsk kalksten, sen blev det för mycket. Problemet löste sig med en nivåskillnad i Lunden. Ibland ger materialen man jobbar med lösningar på problemen. Nu är det bara fyra stenar kvar!



Det ser fortfarande lite mörkt ut i vissa delar i Lunden. Men Kejsarkronorna som jag flyttade hit förra våren, kommer igen. Bladverket är enastående. Och det bästa av allt: Sorkar hatar dem.



Här kommer en till som sorkarna inte gillar.


Min ständige följeslagare i trädgården. Assasin är en riktigt vacker Maine Coon.

Kanske inte lika vacker, men minst lika rolig att träffa på i trädgården, är de här typerna. Jag blir varm ända in i hjärteroten när jag ser dem sitta vid dammen. Nu väntar jag bara på att få höra deras sång.



Många växter spritter av glädje nu när värmen är på väg. Men jag måste ju säga att påskliljan behöver rycka upp sig. Det är påsk om två veckor och då vill jag bara se glada miner.




Men när man går och kikar på julrosorna möts man av glada miner. Hur snygg får man vara?



Med ljuset kommer skönheten. Svårare än så är det inte.

Dygdens lön.

När Strindberg skrev novellen Dygdens lön var det inte komposter han avhandlade. Fast jag önskar att han gjort det. Men den gode Strindberg hade många strängar på sin lyra, och han var även intresserad av trädgård. Och vem är inte det?


Kompostering är verkligen dygdens lön. Under flera år har min trädgårdskompost varit ganska ostrukturerad, och jag har flyttat den allt eftersom jag utökat trädgården. Men nu har den äntligen funnit sin plats.


Eftersom vi har gott om utrymme har jag valt att lägga komposten utanför den bearbetade trädgården. Kanske inte den vackraste installationen, men väldigt praktisk. Det anlupna golvet från bostadshuset kom äntligen till nytta. Håller på att klä insidorna med takpapp, så att virket håller lite längre.


Äntligen! Stigen i Lunden klar! Det här tog tid. Ibland är det tur att jag inte ser hindren. Trodde aldrig det skulle vara så svårt att få tag på öländsk kalksten.



Nu skall Krypkotulan,  Leptinella squalida, som stått på tillväxt i växthuset, tryckas ner mellan fogarna. Den tar sig snabbt och är tålig.




Kiss, urin, guldvatten, eller purin som Strindberg kallade det, är ett utmärkt gödselmedel. Blanda en del urin och tio delar vatten. Komposten kan man kissa i direkt utan att späda. Läste att en gängse kissning är värd ca 20-30 kronor om man jämför med att köpa motsvarande mängd näringslösning. Lågt räknat och under en säsong tjänar jag ihop till en mindre lindallé. Det är sådana kalkyler som får en smålänning att spinna.


Visat den förut, men den tål att visas igen. Min bästa potta som står i växthuset. Kissa, späda och vattna.


Jag vet att många tycker det är osmakligt, men man vänjer sig.


Måste avsluta den här lätt stinkande essän med något vacker. Planterade en mängd tulpaner med små pärlhyaciner sistlidna hösten. Krukorna har stått i förrådet tills januari, då jag tog in dem i det varma växthuset. Det här är första paret ut. Bakom tulpanerna ser man rosmarinen som blommar för fullt.



Jag festar till det med en glamorös bild till. Dessa små penséer växer och blommar trots regn och rusk.


Spring, spring!  Eller på ren svenska: Vår!

Sticker du upp?

Det vackra vädret vi haft här nere i skåneland den senaste veckan har fått många tappra växter att sticka upp näsan ovan jord. Ja, inte bara näsan. Hela härligheten har de visat. De är trädgårdens svar på facebooks kattungar. Med andra ord helt bedårande.


Krokusen är makalösa, när solen skiner så visar de verkligen allt.



Massverkan och samverkan det är det som gäller. The more the merrier.



Zarah Leander hade blivit grön av avund, eller smått lila. Här kan man verkligen se en stjärna.



En gul Lamborghini kommer jag aldrig att äga, men lacken på den här krokusen är minst lika fantastisk. En av de vackraste krokus jag vet.



Nu är det kanske lätt att tro att jag bara vimsar omkring i trädgården och vispar pollen. Men så är det inte. Mest action är det i växthusen. Kalljordskrinum, Crinuam x powelli har äntligen kommit i min ägo. En väldigt vacker växt som jag såg i sitt flor utanför sjukhuset i Malmö. Gigantiska knölar har åkt ner i jorden. Fortsättning följer.



Fler kejsarkronor till folket. Fritillaria imperalis sägs vara effektiv mot sork. Kan jag hitta någon växt som som kan leverera verkningseld mot dessa subversiva krafter är jag tveklöst beredd att använda dem.


Till hösten - det är väldigt, väldigt långt dit - skall jag göra massplanteringar av dessa kraftfulla växter. Jag kräver en sorkfri trädgård.



Till sist. Äntligen har jag hittat och fått hem mina så hett efterlängtade kalkstenar. Nu kan jag göra klart stigen i Lunden. Aldrig har något till synes så enkelt varit så svårt.

Konsten att ha höga förväntningar.

Det är inte fult. Det är inte ens dåligt att ha höga förväntningar. Vad vore en trädgårdsmänniska utan förväntningar? Jo, en ganska vissen typ! Det är ju hoppet som gör att man varje vår strävar med sina frösådder av allehanda slag. En trädgårdsmänniska utan förväntningar är ingen trädgårdsmänniska.


Varför inte unna sig lyxen av dagdrömmeri om en ljuvlig och frisk grönska till sommaren. Drömmar ger energi och lust. Någon sällsam klok man sa något i klass med: Förvänta dig inget så blir du inte heller besviken. Hur kul är det?

Nej! Så kan vi inte ha det. Så, i år har jag snart sått 75 olika sorters frö. För första gången har jag lyckats riktigt bra med perenner. Har inte riktigt vågat förut, trott att det varit så svårt och hållit mig till hyfsat säkra kort. Det var inte så svårt och de var inte farliga.

Nu har jag fått dem att gro. Sådde fröna så fort jag plockat dem i höstas. De var lite svårflirtade; ut och in i kylskåpet. Tänkte ge upp men så kom en, och så kom en till. Nu har alla frön grott och de kommer alla från en enda Leopardblomma Iris domestica.



De här trodde jag inte heller på. (Men hur fel kan det bli?) Nu kommer jag ha mängder av Monbretia  Crocosmia 'Lucifer'. Vanligtvis tar jag in dessa knölar på vintern men nu har jag råd att prova härdigheten.



Ibland kan det gro något alldeles gruvligt. Samlade in lite frön från Bärnstensvippan Talinum paniculatum. Här syns helt klart vådan av att så för tätt. Hur jag skall kunna skola om dessa återstår att se.  




Men jag köper också frö. Något som jag sår är mängder av är persilja. Enkel att så och vilken utväxling det blir. Jag är den sortens människa som kan ha bladpersilja på allt utom brylépudding.



En grönsak som har två olika ansikten är sallad. Köpesallad är ingen grönsak, det är en substans. Egenodlad sallad bär sig smakmässigt själv.



Kvalitetstiden har äntligen kommit tillbaka. Det känns som vintern har gått fort. Att få doppa näsan i en bunke anemoner gör mig lycklig. På bilden är det Balkansippan Anemone blanda.


En vers från dikten Drömmen om Heidi Mari av Svea Johansson:

Med anemoerna släkt, 
tidigt liksom de, blev du väckt.
Liten och vek på min arm
vilar du rosig och varm.
Västan kring åker och äng
spelar på dallrande sträng
durljust en vårsymfoni.
Sången om Heidi Mari

Denna dikt är dedikerad en väldigt speciell person.

Jag går i mina penséer.

Det finns ett gammalt uttryck som heter, vi går i våra penséer. Det betyder att man är något frånvarande, går i sina egna tankar. För mig är det nog tvärtom, när penséerna gör sitt intåg kan jag se ljuset och tänka klarare.


De kostar inte många slantar, penséerna. De ger verkligen valuta för pengarna. Mina penséer tar aldrig slut, de blommar och blommar och det brukar sluta med att jag låtsas glömma vattna dem. Först då kan jag lägga dem på komposten. Och varje år känner jag mig som en dålig människa.




Jag kan aldrig välja vilka färger jag ska köpa. Alla är ju så vackra. Men om jag måste välja en färgsättning, så är det nog den här.



Kanske tycker jag om den här bäst eftersom den påminner mest om sin släkting, den vilda styvmorsviolen. Barn i England gav den namnet Jump-up-and-kiss-me. Och visst får man lite känsla av pussmun.

Primula Victoriana 'Gold Lace Black' var en vanlig växt i de forna viktorianska trädgårdarna. Få blommor är så distinkta i sitt uttryck. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om den. Fast så här års är jag inte så kräsen med blomster.



Vintergäcken tar verkligen i från tårna nu. De kommer upp på de mest märkliga ställen.


Det finns massor kvar inne i den gamla trädgården där svinen har gått. Trodde att de skulle stryka med. Vintergäcken gör inget väsen av sig på sommaren, men just nu lyser den glatt upp den Norénska färgsättningen.



Där det så småningom ska bli planteringar har jag lagt ut ett tjockt lager av gammal halm. Förhoppningsvis skall det hindra en massa ogräs att växa här innan jag gjort planteringarna.


Fåglarna har fått lite inredningsdetaljer att lägga i sina holkar. Två av mina katter lämnar glatt bidrag till återvinningen. Snodde ihop en liten konstruktion som jag fyllde på med mjuk och fin kattull. Lite kycklingnät, ståltråd och en gammal porslinstallrik som tak. Fåglarna brukar uppskatta dessa tussar och bäddar sina sängar med dem.



Till slut några ord på franska: Honni soit qui mal y pense. Vilket betyder Skam den, som tänker illa därom. Redan 1348 - när Strumpebandsorden anekterade detta uttryck som sin slogan -  var det viktigt med penséer.