Grönt kort.

När jag sitter på kammaren och tittar ut genom fönstret på min trädgård, kan jag knappt tro mina ögon. Hur kunde det bli så grönt, så snabbt? Hela trädgården har bytt gestalt. Det är inte för inte som grönt symboliserar tillväxt, harmoni och fräschör.    



Aftonstjärnan, Ornithogalum nutans, har svårt att släppa det gröna. Jag har planterat ett gäng lökar i Lunden från Göteborgs Botaniska. De förekommer förvildade här nere i södra Sverige, så det är nog gott gry i dessa milda blommor.



Gott gry är det även i blåregnet. Upp i toppen på flaggstången skall det, och vackrare flagga är svårt att få.


Aldrig förr har jag haft en så stor klase av dessa skönheter ovanför huvudet.


På väg ner till dammen ligger rabatterna jag kallar prärier. Den södra är fullpackad av kirgislök, Allium aflatunense 'Purple sensation'.



Kirgislök gillas inte av sorkar, men mina antagonister undviker inte rabatten utan far omkring som underjordiska kryssningsmisiler ändå. Hur mycket av mina andra perenner som är kvar återstår att se. Jag är verkligen för biologisk mångfald, men det finns gränser. Synd att sorkarna inte förstår det här med gränser. De har oändliga arealer att botanisera på som inte ständigt patrulleras av en ilsken kärring.

Den här krukodlade hortensian har de inte rått på. Men icke desto mindre måste den undersökas av en rejäl Rhodesian Ridgeback. Det kan ju döljas något matnyttigt här inne! Hundarna har sin dagbädd utanför växthuset så de lättjefullt kan iaktta sin matte i arbete.



Att vattna är ett ofrånkomligt arbete när man har trädgård. Men varken växter eller plånbok tycker om när det vattnas för mycket. En av de bästa hjälpmedlen är en fuktighetsmätare. Många gånger tror jag att jag behöver vattna för att ytan är torr, sticker ner fingret en bit och tror fortfarande att det är torrt. Man behöver ner en bra bit i jorden för att verkligen veta om det behöver vattnas.



Ytterligare ett hjälpmedel är regnmätaren. Det finns en vacker och designad pjäs som står på sin fasta plats i trädgården, den vimsar jag helst inte omkring med. Men den här klassiska i hederlig plast är utmärkt att flytta med sig. När jag vattnar med vattenspridare ställer jag regnmätaren så jag kan mäta hur mycket det blir. Mindre än 20-25 mm är knappast lönt att vattna, och det är bättre att göra det rejält i stället för att smådutta.




Kanske skulle det införas Grönt Kort för trädgårdsägare. Minns att jag var tvungen att ta det för att få spela golf för längesedan. Då var jag ihop med en golfspelare. Nu är jag ihop med en trädgård.

Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland.

Nu är nästan alla växter härdade för livet ute i trädgården. De står och stampar i sina krukor och väntar på att riktigt få rocka loss i rabatterna. Växthusen börjar tömmas och spindlarnas gömslen avslöjas abrupt.


Vid sådana här tillfällen önskar jag mig ett gäng ogräsrenserskor. När jag börjar plantera ser jag naturligtvis en massa ogräs som måste bort. Så det slutar med att jag ligger på alla fyra och rensar, och inga plantor kommer i jorden. Det är det svåraste med att ha trädgård. Att kunna blunda för lite ogräs. Jag måste försöka betrakta ogräs på samma sätt som jag ser dammråttorna inomhus. De finns där som en naturlig del av livet. Och under trädgårdssäsongen är livet inomhus väldigt naturligt.

Naturligt och utan något större pjosk har mycket börjat blomma. De gamla bondpionerna kommer igen år efter år. De klarar striden mot ogräs utan problem. Är nog få växter som har en sådan kraft när de väl är etablerade. Finns mängder av pioner som står kvar vid gamla hemman där t o m murstock och allt annat försvunnit.

Lite mer kinkiga, men så vackra, är trädpionerna. Jag satte några olika sorter för några år sedan och nu kommer belöningen. Hur ljuvliga som helst.



Pigg och rask är den lilla Clematis Montana 'Fragrant Spring', som klättrat ända upp i toppen på Korstörnet Gledisia triacanthos 'Sunburst'. Den bryr sig nog inte om att jag säger till att den skall komma ner därifrån.



Ibland blir det lyckosamma kombinationer. Jag är väldigt förtjust när backtimjan, gräslök och allium blommar tillsammans. Vintern har varit snäll mot backtimjan, som annars kan ta lite stryk då.



Nu, och inte sen, blommar vårt älskade Karnaäppelträd. Det är helt fantastiskt.



Det är fler som gillar detta träd. Assasin hänger mer än gärna här.



Om man av en händelse står kvar inne i rabatten, skall man böja sig ner och titta lite närmare på den här galna blomman. Tolvgudablomman, Dodecatheon media, är speciell och jag gillar den skarpt.



Utsätter man sina taklökar för tillräckligt lång torka blommar de snabbare än annars. Den här lilla stackaren hittade jag i en kruka som stått i växthuset hela vintern. Den är bedårande i sin blomning, som en liten prinsesskrona.



Något som inte liknar en prinsesskrona är denna valmoknopp. Vad den liknar lämnar jag till betraktarens egen fantasi.



Som säkert många känner till, har jag hämtat min rubrik från en dikt av Edit Södergran.

Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland,
har du nånsin i längtan vid gallret stått
och sett hur på drömmande stigar
kvällen förtonat i blått?


Nu kan vi bara drömma om tulpanerna inför nästa vår. Men det är långt dit. Väldigt långt.


Upp stiger solen, torkar bort allt regn.

Tack! Hemskt mycket tack! Men det räcker nu. Det skulle sitta fint med lite sol. Vet inte hur många millimeter regn vi har fått, men det känns som lite solsken skulle göra susen. Med ett ständigt strilande från ovan blir det lätt att man går med böjd nacke, och då missar man mycket. 


Men vid ett plötsligt uppehåll i regnandet höjde jag blicken. Och till min stora lycka fick jag se att mitt älsklingsträd blommade. Näsduksträdet, Davidia involucrata. Vi har haft det i sex år.  Det blommade redan första året, men det borde det inte ha gjort. Träd, liksom vi människor, påverkas av stress. Så det skall helst etablera sig innan det ödslar kraft på reproduktion. Åren har rullat på, det har vuxit, blivit grövre, men blomningen har uteblivit. Tills idag.


Det kallas också Duvträd eller Spökträd. Kärt barn har många namn. Näsduksträdet var ett av de träd som stod högst på min önskelista när jag började på mitt personliga arboretum.


Jag har tidigare berättat om vårt vackra och gamla Mispelträd, Mispel Germanicus. I veckan var jag hos Elna Sjöström på Stångby plantskola, som nu drivit upp de ympar som togs här för några år sedan genom POM:s försorg. http://www.pom.info


Vilket träd jag har fått tillbaka! Tänk att man kan ha så magiska fingrar som Elna. Nu skall jag bara tänka ut den bästa platsen i trädgården, för här skall det växa i alla sina dagar.


Himalajabjörken, Betula utilis var. jacquemontii, kan själv. När man tycker att den blivit lite matt i pälsen dröjer det inte länge förrän den bytt ur sin gamla bark mot ren och fin dito.


I det lite skumma ljuset nere vid damman lyser de vita stammarna upp. Björkarna står i halvsur jord och vattnas med vatten från dammen.

Regnet har gått lite illa åt blommorna på prydnadsapeln. Dessa aplar skulle jag gärna ha fler av i trädgården. Tyvärr minns jag inte vad det är för sort. Men icke desto mindre, vackert är det.


Småfåglarna uppskattar små äpplen, och de är roliga att ha som dekoration.



Det är så mycket som blommar så man blir lite kollrig. Den mörka skönheten Magnolia lilliflora 'Nigra' blommar nu. Den har den där svala lila tonen som jag är omåttligt förtjust i.


När vi flyttade till Karnagården var vi tvugna att fälla en mängd döda almar. Några stammar sågade vi upp så de blev till trampstubbar. Äntligen har de funnit sin plats i Lunden. Ett litet golv under pergolan som så småningom skall täckas av ett tak av kaprifol.



Det är märkligt det där med att plantera träd. Troligtvis kommer de träd jag planterat överleva mig. Det är en svindlande känsla.





Passion skapar kunskap.

Har inte sett det en gång, utan flera gånger, och i olika sammanhang. Passion skapar kunskap. Man kommer långt med bara glädje och sunt förnuft.


För mig är det så tydligt. Jag visste inte riktigt hur eller vad jag skulle göra med min förfallna trädgård. Men jag hade en obeskrivlig längtan att ställa den i ordning igen. Bit för bit har delarna fallit på plats. Och genom att umgås med trädgården och växterna har jag lärt mig mer och mer.

Att jag skulle ha tulpaner var självklart. Men i mitt förra liv var en tulpan en tulpan. Baha. Så enkelt är inget. Nu har jag börjat nosa på tulpanvärlden, och den är stor.


De små, och till synes fragila, botaniska tulpanerna är riktiga höjdare om man inte vill hålla på att dalta. Plantera dem på förtjänstfulla ställen och de återkommer år efter år och sprider sig om du är snäll. Jag har flera olika sorter och de förvånar mig varje vår med sin växtkraft.



Jag gillar tulpaner lite extra mycket precis innan de slagit ut. Speciellt de botaniska tulpanerna som öppnar och stänger sig allt efter väderleken. De blommar väldigt länge eftersom de sparar på krutet gråmulna dagar.



De italienska tulpanerna, Tulipa clusiana, är högre än de botaniska. Om jag kallade de botaniska fragila får jag kalla dessa gracila. Jag har än så länge bara några få sorter. Förra hösten köpte jag en påse "gott och blandat" som jag planterade i Lunden för att se om de gillade läget. Det gjorde de. Så till hösten blir det fler och med lite mer precision i urvalet.



Jag har haft den här boken i snart 15 år. Bläddrat lite förstrött i den och läst lite här och var. Men nu känner jag mig redo att läsa den från pärm till pärm. Nu har jag några krokar att hänga upp kunskapen på. Återigen, passion ger kunskap.



Den här fransiga skönheten som heter Tulip 'Louvre' kommer jag att ha nästa år igen. Den tål rejält med regn utan att ta någon större notis om det.




De tidiga tulpanerna håller på att ta farväl. Det är ett bitterljuvt avsked. Men snart är de glömda för rosornas charm.



Men visst kan en samling av bedagade tulpaner också vara vackra.



Idag är nog inte risken så stor för en tulpanbubbla. Som säkert många av er vet, så utbröt en spekulationshysteri om tulpanlökar i Nederländerna på 1600-talet. Detta ledde till att folk fick lämna hus och hem efter som så många lystet ville göra pengar på dessa åtråvärda lökar. Ofta kallat tulpanmanin. Lite tulpanmani kan man dock få ha, men man skall nog inte ta topplån för att kunna köpa dem.




         




Never ending story.

Tar det aldrig slut? Kan det hända något nytt varje säsong? Ibland förfäktas jag av tanken att jag inte skall ha något att berätta om. Att nästa säsong bara blir en upprepning. 


Men så slår det mig att det finns massor av människor som tittar på fotbollsmatcher där det, låt säga, blir 2-2. Men det innebär ju inte att resan dit varit likadan som den förra 2-2 matchen de såg. För mig fungerar nog relationen till trädgården på samma sätt. Det är spelet innan slutsignal som är tjusningen.

På hösten, när jag planterar lökarna, är det lätt att dribbla bort sig själv i lökpåsarna. De ser ju nästan likadana ut. Men när de kommer upp har all likhet försvunnit, och karaktärsdragen slår ut i full blom. Nu gäller det att dokumentera vad jag skall fylla på med till hösten, och var.


En och en och på djupet är de vackra. Men en hel drös av Muscari 'Ocean Magic' är stort.



Den här blomman kommer jag att plantera många fler av nästa säsong. Jag tvingar alla som kommer hem till oss att titta på den. Grå klocklilja, Fritillaria Uva Vulpis, är magisk. Den har samma 'hud' som plommon och blommar väldigt länge. Jag har planterat den i vandrande skugga och med mycket grus om fötterna.



Det är ju ett tag till rosorna blommar på den Östra slänten, men jag har gigantiska tulpaner som växer här. Jag har blandat hej vilt av några av de vackraste jag känner till. Många är upp till 50 cm höga och har riktigt grova stjälkar.



Tulpaner fixar det där med att blanda och ge. Det behöver inte vara färgharmonierat för att det skall vara vackert.


Tittar man på Västra slänten blir man bara glad, och lika glad är silverpäronet, Pyrus salicifolia som blommar frikostigt.


Okey då! Lite har jag anammat från 'de storas' kompositioner. I den Södra slänten, som mestadels är i skugga finns  röd sockblomma, Epimedium Rubrum, och den vita tulpanen Purissima. Det är stilrent och vackert och det är tulpaner som stadigt kommer tillbaka varje år.



Många av träden i trädgården har redan blommat över. Framförallt de lite mer exotiska, de rejäla svenska träden har mer förstånd än att blomma så här tidigt. Mandelträdet har dock bidat sin tid, men nu är det översköljt av blommor. Det brukar ge bra med mandel och det verkar det nog bli i år med.


De är dock trixiga att knäcka, dessa mandlar. Jag måste komma på något listigt sätt att göra det på.


Men jag får ju inte glömma Fru Mollberg, den vackra statyn som jag hittade på en auktion förra året. Äntligen har hon funnit sin rätta plats. Min snälla man grävde rabatten och satte fast fundamentet snabbt som ögat. Nu skall jag plantera lite växter som harmonierar med glanskörsbären. Arbetsnamnet på rabatten är Mollbergs rabatt.


Jag skulle kunna överösa bloggen med bilder denna veckan. Det är så mycket i trädgården som blommar nu. Och måttfullhet är ju inte min grej. Jag kommer att lägga ut lite mer bilder på min Facebooksida.