Jag vill aldrig snöa in.

Alltså, vanlig snö har jag inget emot, trots att den begränsar min aktionsradie. Det kan vara mysigt och lite spännande. Men att snöa in på en särskild sorts växt eller så, det hoppas jag aldrig att jag gör. Jag har så många favoriter och de växlar från månad till månad. Ja, ibland bara med någon veckas mellanrum.


Har lekt med tanken att allt skulle blomma samtidigt. Kan inte riktigt visualisera det, men jag tror jag skulle blir kollrig. Hur skulle den till synes fragila snödroppen stå sig mot en präktig dahlia? Allt har sin tid.

Sin tid har de kraftiga sommarperennerna just nu. I de engelska trägårdarna såg jag dem nästan överallt. Geranium psilostemon. Den armeniska nävan är bokstavligen en riktig höjdare i trädgården. Den här växer i en lite skuggigare rabatt och lyser verkligen upp. På våren ser man inte ett spår av den. men så helt plötsligt är den där.




Blandat med nävor och funkia växer den här söta lilla stjärnflockan, Astrantia major. Den har onekligen gett begreppet 'bed-hopping' ett ansiket, för den dyker upp lite här och var. Men det gör verkligen inget, tvärtom.



Något som också gärna får sprida sig är mina gamla krolliljor, Lilium martagon.  De är blyga rackare, för de växer helst inne i lövskuggan i Lunden. Några har jag flyttat fram i en skuggrabatt, så att humlorna och jag kan njuta lite enklare av deras behag. 



Men om humlorna nu kan vältra sig i pollen kan jag snart göra detsamma med hallon. I våras satte vi våra allra första hallonplantor. Härom dagen fick vi en smak av paradiset. Vilka otroligt goda och söta hallon. Valentina heter sorten, och ingen går ut i hallonsnåret utan att redovisa hur många gotter de stoppat i munnen.



Gott, men inte fullt så lyxigt, är det med persilja. Tror aldrig jag haft så kraftiga plantor. De var lite hängiga när jag satte ut dem i våras, men med en näve blodmjöl tog de fart.



Måste visa ett infernaliskt verktyg som jag köpte på Hidecote Manor. Jag tycker det är så kul att köpa mystiska verktyg. Prova och sen hissa eller dissa.


Ja, jag vet det är inget man behöver egentligen, men den fungerade riktigt bra. Ett redskap för att luckra jorden i framför allt krukor eller i styv lerjord. Jag kommer att använda den tills jag slarvat bort den…

Men som sagt, om det inte göms i snö, så göms det i komposten. Men det kommer alltid fram igen.


Till sist, på söndag har Karnagården öppet för trädgårdsbesökare. Vi hälsar er välkomna mellan 10.00-17.00






Hunky-dory.

Det är gott att vara hemma igen, även om det varit en fantastisk resa till Arts & Crafts-trädgårdar i England. Min man har visat framfötterna och skött trädgården med den äran. Men det är nog som det sägs: Alla har en liten trädgårdsmästare i sig.


Många bilder blev det så klart, men de får nog vila lite innan jag tar itu med dem. Det är så mycket vackert i trädgården just nu, så jag sparar den karamellen till mörkare dagar.

Men en bild jag måste visa.


Det här är Mary Keen. Författare och berömd trädgårdsdesigner. Hon är utan någon konkurrens min största idol. Det är få människor jag mött med så mycket integritet. Hon och hennes man sköter den 6000 kvm magiska trädgården, The Old Rectory. Jag har läst lite av det hon skrivit, och mer ska det bli.

Mary Keens ledstjärna är att trädgårdens atmosfär är det viktiga, och känslan skall vara att den funnits i många år.  Hon är känd för att skriva vad hon tycker och inte alltid vad som anses korrekt. Hear, hear!


Väl hemma möttes jag av en anslående syn nere på Kapellplatsen. St Swithun rosorna är vackrare än någonsin. Doften när man går här går inte att missa. Växtstöden jag gjorde till rosorna förra hösten visade sig fungera riktigt bra. Rosorna klarar ett par regnskurar nu när de har riktiga stöd.



Allium 'Mount Everest' är nästan vackrare nu än när den blommade. Det är en rejäl vit allium, över en meter hög.



Nu när de gula dagliljorna blommat ut i Västra slänten tar 'Dear Anja' över. Salvia, Salvia x sylvestris, är makalös i sin blomning. Humlorna hänger här mest hela dagarna. Vi har väldigt gott om humlor, och jag skall berätta hemligheten om varför vi har så många en annan gång.



Oinbjudna gäster har vi också gott om. Jag vet att de hör till vår fauna, men som vanligt är de på fel ställe.


Uppochnervända krukor med wellpapp blir utmärkta fällor för tvestjärtar. Det gäller att vittja dem tidigt på morgonen och där kommer Jonas in. Han stiger upp långt före mig, så då faller det sig ju alldeles naturligt att det blir han som vittjar dem.

Ett annat matnyttigt råd: Det är ju dags att klippa många häckar nu. Klipp dem helst inte när det är soligt. Förvånas varje gång jag ser män i bar överkropp klippandes häckar mitt i högsommaren och i stekande sol. Vill man vara lite rädd om sina växter så sprayar man vatten på dem efter man klippt. Jag drar med mig vattenslangen och ger dem en dusch. Jag glömde att göra det när jag klippte lingonoxbärhäcken, och den är inte vacker nu.



Så, när allt det foträta är gjort så får man vara lite galen. Dessa ljuskronor, som det finns en uppsjö av i secondhand-butiker, är roliga och enkla att måla. Vill gärna tro att min platan är stolt. Eller känner den sig förnedrad?




Till sist kan jag bara instämma med vad Elizabet von Arnim sa om trädgårdsarbete:

Det är inte behagfullt, det gör en svettig, men det är ett gudomligt arbete.

Roundup i fingrarna?

Plötsligt händer det. Anneli har förlupit hemmet, till England. En resa till William Morris trädgårdar lockade så mycket att hon har lämnat över ansvaret för trädgården till mig. Och inte bara det. För att inte bryta utgivningen av bloggen blir det nu jag som kommer att leverera denna veckas visdom, insikter och bilder. Och vem är jag då? Det enkla svaret är Jonas, hennes man. Det mer extenderade svaret är den där killen som då och då svirrar förbi i bloggen, och som Inte Kan Någonting Om Trädgård, och har Roundup i Fingrarna. Så det här kan sluta precis hur som helst, både när det gäller bloggen och trädgården.


Nå. Det där att jag inte kan något om trädgård är faktiskt inte helt sant. Lite har man ju lärt sig under åren. Jag vill nog påstå att jag har blivit ganska bra på artbestämning. Det här, t ex, är en blomma:


Det som kännetecknar blommor är att de består av stjälk, blad och det där högst upp. Sen finns det ju rötter också, men de ser man inte. Blommor kommer i olika färger och former. Många som håller på med blommor snobbar med latinska namn, men det har jag aldrig riktigt förstått. Vad är en helianthus annuus? Nähä, tänkte väl det. Men en solros känner ni igen? Ja, ni fattar.





Sen har vi ju buskar. De kan närmast liknas vi väldig små träd, fast liksom utan stam. Om man sätter många buskar i en lång rad blir de en häck, som vi ser här. Problemet med häckar är att de måste klippas, men jag återkommer med en fördjupad diskussion om tvåtaktsbensin längre fram i bloggen.





Här har vi gräs! Perfekt odlingsbädd för maskrosor, grodblad, tistlar och många andra spännande växter. Med gräs kan man förhålla sig på två sätt. Antingen satsar man på att skapa något som ser ut som en golfgreen, och misslyckas med det. Eller så skruvar man ner kraven, slappnar av och satsar på en gräsmatta som är mer normalsnygg, och misslyckas med det också. Över tid kommer det här med gräs inte vara några problem på Karnagården. Våra få kvarvarande gräsmattor håller långsamt men säkert på att förvandlas till rabatter eller trädplanteringar. (Det viktigaste med gräsmattor är att klippa dem. Då syns det inte hur lite gräs de faktiskt består av.)





Och det här är ett träd. Lite grovt kan träd delas in i två grupper. Vita träd med svarta fläckar är björkar, som är vackra att se på men kan framkalla allergier. Alla andra träd är brungrå, och kan heta en massa olika saker. Träd är perenner. Man behöver alltså inte plantera nya varje år.





Benmjöl, barkmull och gröngödsling i all ära, men vill man skapa en vacker trädgård är det tvåtaktsbränsle, oleum gasoline, som gäller. Använd Aspen alkylatbensin. Finns i behändiga 5-liters dunkar, men kan även beställas på fat. (200 liter.) En stor fördel med alkylatbensin är att den är åldersbeständig upp till sju månader, så man kan starta motorsågen även efter en vinterförvaring. (Om ni nu vet hur man startar den. Sök högsta kompressionspunkten med startsnöret. Låt den gå på choke-läge tills varvtalet börjar gå ner. Träna framåtlutad enhadsrodd på gymmet. Bit ihop.)






I vår familj är det jag som krattar grusgångarna, vilket känns fullständigt självklart med tanke på hur mycket tid jag ägnat åt dykning. Har man gjort det, har man nämligen en massa osorterade blyvikter som ligger och skräpar. Och då kan man konstruera den ultimata grusgångskrattan. Två kilo bly på varje kratta ger rätt tryck.








Planeringen av trädgården underlättas av en bra trädgårdskarta, men det kan vara svårt att göra en med hjälp av triangulering. (Visserligen upprättade engelsmännen kartor över hela Indien på det sättet, men de hade helt andra resurser än vi som inte är tunga kolonialmakter.) Bättre då att utgå från ett flygfoto. En pilotubildning river man av på ungefär 50 flygtimmar, och lämpliga flygplan är t ex Cessna eller MFI-15, eftersom de går att flyga utan dörr, vilket underlättar när man tar lodbilder.





Ser ni manspersonen som ligger till höger om Khadaffi, och till vänster om skelettdelarna? Det är jag! När jag för några somrar sen hörde Anneli säga ”klä av dig, så kommer jag med hönsnätet”, tänkte jag att nu jävlar smäller det, hon är en påhittig kvinna, men det blev inte alls som jag trodde. Å andra sidan, att bli odödliggjord i barkmull är inte illa det heller.

Detta är till Anneli: Min älskling, jag hoppas du har det bra i England! Killarna och jag har hittat på ett kanonbra sätt att rensa ogräs. Vi går omkring lite planlöst i rabatterna, och när jag ser ett ogräs pekar jag på det och skriker ”SORK!”. Då gräver de upp det med en energi som bara en Ridgeback kan uppbringa. Kan bli lite collateral damage, men det får man lära sig att leva med, eller hur?

Home is where the heart is.

Mitt hem är nog mer i växthuset än i vårt vanliga hus. Att få sitt första växthus är något alldeles extra. En helt ny värld öppnar sig. Jag vill minnas att jag hade samma känsla när jag som liten flicka fick min lekstuga. Magi helt enkelt.


Ett växthus var det jag mest av allt önskade mig i 50-års present. Jag var delvis med och byggde det, och lyckades på egen hand krascha en hel pall med planglas. Men det är historia nu.



Men sen hände det jag aldrig trodde kunde hända. Idag har jag två växthus. Känner mig lite som en bigamist. Är kär i båda. De har lite olika funktion, men samma estetik och uttryck. Det är viktigt att de smälter samman med de andra byggnaderna på gården.




Timmarna jag spenderar i växthusen så här års är dock ganska få. Där huserar numera mest basilika, physalis, tomat och pelargonerna. Ska man se de stora skönheterna får man gå ut i trädgården. På hedersplats i skrytrabatten växer den vackra pionen 'Miss Mary', som en homage till min avlidna svärmor Mary.




Luktpionen 'Coral Charm' är en riktig höjdare i pionvärlden. Den växer i ett ganska skuggigt läge, där den trivs tillsammans med jättedaggkåpan.



Lite skuggigt läge gillar även Wollemin pine, Wollemia nobilis. Ett riktigt kultträd, med rötter från kritaperioden. Köpte det i vintras och det har bott länge i växthuset, men nu får det stå ute och gotta sig. Min första Wollemin pine satte jag på friland, det misstaget kommer jag inte att göra om. När kylan kommer åker det in igen.



Vid entrén till trädgården, det vi kallar Lilla Bommen, är det flera som håller vakt. När jag byggde gavelbäddarna hade jag ingen tanke på att fler kattdjur skulle gilla just den här platsen. Men det är en perfekt plats, för en perfekt katt.




Till sist några varningens ord.

Min käre make, som är förtjänstfull på många sätt, skall sköta trädgården nästa vecka. Ja, inte bara trädgården, han skall även vara gästskribent här på bloggen.

Själv kommer jag att befinna mig i England, där jag skall traska i min idol William Morris fotspår. Kommer att få se en mängd vackra Arts & Crafts trädgårdar.


Åh,  jag höll ju på att glömma att visa den sötaste lilla allium som blommar nu. Allium roseum, även kallad rosy garlic. Man kan äta den, men det tror jag inte jag kommer att göra. Möjligen smaka lite.