Bland skugghus och stenkar.

Arts&Crafts-rörelsens uttryck känner jag mig verkligen hemma med, och William Morris är mycket mer än bara tapeter. Det var ett tag sedan jag var i England och strövade i dessa vackra trädgårdar. Vissa saker har bitit sig fast mer än andra. 


William Morris var en av de ledande inom Arts&Crafts-rörelsen i England under senare delen av 1800-talet. Saxat ur Wikipedia: Man hade en helhetsvision av den visuella miljön, där både bruksföremål, byggnader, omgivning och dekorationer skulle ges en genuin estetisk prägel.

Jag tycker egentligen inte om att sätta in saker i bestämda fack. Det blir roligare om man har lite mer flytande gränser. De enda fack som är riktigt trevliga är dessa underbara komposter. Visst känner man för att ta sats och köra upp med skottkärran här, och tippa av trädgårdens guld.





Den här konstruktionen av kompost tycker jag är genialisk. Funktionell och väldigt vacker att se på. Billig att konstruera och rätt kul att bygga. Tror man kan få vilken unge som helst att tycka det är kul med kompost om man får bygga ett tändstickshus, modell större.


Bilden är lite suddig… Kanske hade jag tagit en pint till lunchen.

Så om jag nu åker till brädgården och köper läkt ska jag nog köpa några hundra löpmeter till. Det här huset var något alldeles extra.



Skugghus är magiska när solen gassar. Här skulle mina gunnera och treblad få bo.



Det enkla är ofta det sköna. Det jag verkligen gillar med A&C är den till synes nonchalanta stilen, men med mycket respekt för det gröna och levande.


Funktion skapar elegans. Alla bearbetade ytor lockar till att ta på och att användas. Det är magi.



Tryckimpregnerat virke i alla ära, eller inte. För mig finns det inget som slår denna pergola. Visst, den håller troligen inte lika länge, men tjusningen ligger även i att lappa och laga.


Naturen är nog den bästa formgivaren när allt kommer omkring.



Man ser ofta otroliga konstverk av dessa vackra naturslipade stenar. Sällan har man några större mängder att tillgå. Men en liten ruta kan man ju kosta på sig.


En äng, är en äng, är en äng som lockar. Visst vill man gå ut genom grinden och se var man hamnar? Så enkelt. Lite samma känsla som när man gjorde upptrampade stigar i snön. Gud nåde den som trampade utanför.



Överallt i trädgårdarna stod dessa stenkar. Att få hem riktiga huggna kar till trädgården är nog inte helt enkelt. Men det är inte så svårt att göra liknande. Jag har använt ett material som kallas hypertyfa. (Man rör ihop betong med torv.) 



Nä, jag kan inte hålla mig! En blomma måste få komma med. Vilken lycka att få se ett gigantiskt tulpanträd i full blom. Undrar hur många år det kommer att dröja innan min Liriodendron tulipifera blommar?


Inget passar väl bättre än att avsluta med ett citat av William Morris.

The true secret of happiness lies in taking a genuine interest in all the details of daily life.  

Eller som min man så klokt påpekar: Gud bor i detaljerna.




Mea Culpa

Ja! Det är mitt fel. Jag kan inte med den bästa vilja i världen ge någon annan skulden. Kanske är mitt konsekvenstänkande inte helt utvecklat ännu. En liten släng av det borde jag fått vid 55 år fyllda. Men icke. 270 kg blev det.


Jag trodde jag gjorde all-time-high förra året. Icke sa Nicke; i år blev det 7500 lökar.  Jag räknade kallt med att min man skulle hjälpa mig. Men ve och fasa han måste jobba, alltså jobba på det där jobbet där han får lön, så han var inte att räkna med. Tur som en tok, men hans kära syster kom ner och vi satte lökar tills handlederna glödde. Tack Maria!


Min käre make lämnade dock inte allt i lökväg åt sitt öde. Med hjälp av en vass sten och en grekisk produktionsledare fick han med sig dessa okända lökar från Rhodos. Drimia Maritima, eller Sjölök, som jag nu har lärt mig att de heter på svenska. De kommer att få bo i lite snyggare krukor och frostfritt.



Det blir verkningar när man sitter på kammaren mitt i vintern och tittar på växter. Habegäret slår ut i full blom. Att gå med i Svenska Pionsällskapet, (www.pionisten.se) öppnade porten till en oändlig räcka av skönheter. Har bara planterat några få sorter tidigare. Det finns en del gamla sorter  kvar i trädgården. Många plantor kan man ju utan någon större förlust flytta på, men pioner vill jag helst ge en fast adress med en gång.

Så många pioner blev det. Och det finaste man har, sätter man på en piedestal. Det hör kanske inte till vanligheterna att man sätter pioner på en piedestal, men ibland bara måste man. Den här knölen är det dyraste i knölväg jag någonsin köpt. 750 riksdaler. Men ni förstår ju att det är något alldeles extra då. Lois' Choice heter den.

Jag hoppas att den kommer att blomma redan i sommar, och jag skall vårda den så ömt som jag bara kan.



Nu är min erfarenhet att sorkarna inte bryr sig om pioner. Men för att gardera mig kommer jag att täcka upp med kejsarkronor. Tidigare har jag bara haft kejsarkronor på några få ställen i trädgården, men i år har jag laddat.


Det blev tre olika sorters kejsarkronor, Fritillaria imperialis, 'Lutea' som är gul, 'Rubra' röd och till sist 'Striped Beauty' som så klart är randig. Det som är viktigt när man planterar dessa bjässar, är att lägga dem på sidan så man undviker att det kommer in vatten i löken. Den kommer ofelbart att ruttna då. Och det enda som skall ruttna är sorkarna, för det sägs att de avskyr kejsarkronor. Om det visar sig att dessa verkligen fungerar mot otäckningarna, så är detta en lök jag kommer att köpa massor av nästa höst.

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.

Erik Axel Karlfeldt

När en blomma bryts av.

När det omöjliga skedde blev det alldeles stilla. Att förlora en nära anhörig ställer allt på ända. Sorgen är förlamande och att jobba med trädgården kändes omöjligt. 


Trädgården har fått sköta sig på egen hand under nästan två månader. Förra helgen togs det dock krafttag i den, med hjälp av underbara släktingar. Vi fick otroligt mycket gjort. För att inte tala om den fröjd det var att göra något svettigt och skitigt med ett leende på läpparna.

Men när jag fortfarande var lyckligt ovetande om den katastrof som snart skulle komma, fotograferade jag några av mina mest pompösa blommor. De är verkligen odlingsvärda. Enkla att dra upp från frön och kräver inte mycket skötsel. Idealiska snittblomma dessa barocka blommor.


 En av de få blommor som jag tycker gör sig bättre i vasen än i trädgården. Här är det Aster Chrysanthemun 'Flowered apricot'.



Det är för mig obegripligt att dessa giganter kan utvecklas från ett litet, litet frö på en säsong.
Aster Callistephus Chinensis 'Candyfloss'. Den håller verkligen vad den lovar, rosa sockervadd.



Något stramare men otroligt rikblommig är 'Tower violet'. De står väldigt länge som snitt om man bara gör det där fruktansvärt tråkiga, att byta vatten ofta.


Men allt är inte bara för inomhusbruk. Vissa blommor petar man inte ens på. De är bara skådebröd i trädgården.

Kalljordskrinum, Crinum x powellii, såg jag för första gången inne i Malmö. Och jag blev väldigt förtjust i den. Inte helt enkel att få tag i här hemma, men till sist hittade jag knölar i Holland. Den blommade redan första sommaren så nu kommer hälften av knölarna att åka in i ladugården,  resterande får stå på friland för att se hur de klarar vintern. Jag vågar inte lägga alla plantorna i en korg.



En bild som är dagsaktuell. Den vackra höstkrokusen, Crocus speciosus Oxonian, är bedårande. Jag tror det är väldigt många som inte tänker på att dessa finns. Jag har satt mängder av små lökar i den öppna jorden runt träden.



Till sist några vackra rader som Atle Burman skrivit. Jag vill tillägna dessa till min lillebror.

När en blomma bryts av
i sin vackraste blom
då blir marken så trist
och så fruktansvärt tom...

Men kanske ändå
att det någonstans finns
en äng eller undangömd skreva,
dit blommor får komma
och fortsätta andas
och dofta och blomma och leva…