Det är en evighetsmaskin.

Nu är ju trädgård allt annat än en maskin. Men ibland har jag känslan av att min trädgård alltid skall finnas. Åren går,  det går runt, det går runt och det börjar om igen. Tryggt i många stycken och konstigt nog väldigt spännande.


Kontroll är något man aldrig kan få, hur mycket man än arbetar med sin trädgård. Och det är det som är magin. I vår familj är det ordning och reda. Inför varje år gör vi en budget. Förra helgen inleddes budgetförhandligarna, som omedelbart strandade när vi kom till posten Trädgård. Vid denna post får jag något flackande i blicken och börjar stamma lite lätt. På den förmodligen självklara frågan om det är några nya projekt jag har planerat kan jag bara svara, A: Kanske. B: Vet inte. C: Hur menar du nu?

Men det finns mycket man kan tillföra trädgården som inte belastar budgeten. Den nya rabatten med mammutträdet behövde fyllas ut. Klätterrosen Paul's Himalaya Musk ville också bo någonstans. Men den behöver något att rejält att klättra i. "Köpespaljéer" är för små, den här är drygt 2,5 meter. Jag ha sparat massor av käppar från hassel, vilket är suveränt att göra växtstöd av. Sagt och gjort. Nu har jag mitt eget Nemisis, funderar på att sätta dit en rondellkatt också, som en travesti på Lars Wilks projekt.


Jag vet! Den är inte så vacker nu, men när rosor har klätt den kommer den förhoppningsvis att bli en bra pendang till träden. Den kommer nog kräva lite sommarklätterblommor de första åren. Eller så kanske jag planterar en klematis också.


Taklagsfest har man ju hört talas om, men det är nog inte lika vanligt med taklöksfest. Jag behövde lägga om taket på lukthuset, och då kom jag på att ett grönt tak är ju underhållsfritt och vackert. Samlade ihop alla mina små taklökar från andra planteringar, och gör ett försök att få dem att börja växa här. Under vintern får lukthuset stå i det kalla växthuset så är de lite skyddade tills de fått fäste. Det kan gå!



Med lera kan man göra mycket kul. Bland annat kan man konstruera en fullständigt onödig skylt. Nu har jag inga tankar på att göra skyltar till alla ogräs i trädgården. Men jag kan ju flytta skylten till det ställe som är mest behov av rensning och bli lite glad av den lilla daggmasken. Ja, det ska vara en daggmask om ni nu inte såg det.



Hittade dessa trevliga ölglas på Erikshjälpen och slog till direkt. 10 kronor styck är ju väldigt bra pris för fräcka hyacintglas. Här är risken liten för att löken skall välta när den rakar i höjden. Man kan också lägga lite mossa i kupan om man är på det humöret. 



Äntligen! Det var inte lätt att få tag i denna bok. Men genom att lägga in bevakning på www.antikvariat.net fick jag tag till slut fatt i den. De två första delarna finns att få tag på, men den jag verkligen behövde var omöjlig att hitta. Kanske kan jag med hjälp av denna bok komma bättre överens med mina rosor.





När första ljuset brinner 
står julens dörr på glänt
och alla barnen glädjas
att fira få advent.







Jag går ut med en tanke.

Hos mig har kreativiten ingen av- och påstängningsknapp. Den ligger och sjuder eller kanske småbubblar. Men när den stormkokar måste jag bara gå ut en sväng i trädgården. Ofta tar jag med mig en tanke. Kanske om ett ting, en växt eller ett utrymme.


Ett bra exempel är min nya plantering. Den var inte meningen. Men plötsligt fann jag mig stående framför ett vackert exemplar av Mammutträd, Sequoiadendron giganteum på plantskolan. Problemet var bara att jag inte har någon plats för det. Det bör tilläggas att det här trädet kräver betydligt mer plats än många andra träd. Det passar inte att trycka in det i en dunge eller lund. Det förtjänar en riktig paradplats. Med trädet i åtanke travade jag runt i trädgården och förkastade alla tänkbara och otänkbara platser. 




Jag hade ingen plats. Punkt slut. Men tanken fanns kvar. Fler varv i trädgården. Så klart! En bit av gräsmatten fick offras. Förhoppningsvis kommer det att trivas här och frodas i sådär 4000 år. Mammutträd kan bli riktigt, riktigt gamla och stora. Min man som är "påläst" vad det gäller dessa träd frågade hur länge det kunde dröja innan han kunde köra en bil rakt igenom det. Det tror jag tar ett tag. Det äldsta mammutträdet kallas General Sherman, och bara veden från det trädet skulle försörja vårt hushåll i nästan 1000 år.



Om mammutträdet växer med samma kraft som den kinesiska sekvojan, Metasequoia glyptostroboides,  så har Assasin (katten) många ståtliga träd att hålla span i.



Mycket av mina tankar kretsar kring trädgården, det är min lekplats. Men jag är ju även barnsligt förtjust i hantverk av alla de slag. Att prova andra uttryckssätt än de jag är van vid är så vansinnigt roligt. Jag går ofta in stenhårt och målar upp de mest fantastiska bilder över de verk jag skall skapa.

Verkligheten kommer dock oftast ifatt mig snabbare än jag räknat med. Oh, det var ju svårt! Men glädjen att göra resan, att prova saker som man inte kunde, är värd det.

Under hösten har jag gått keramikkurs, och ingen på kursen har nog missat att jag är trädgårdsnörd. Ginkons löv är väldigt signifikanta. Jag har jobbat med dem i silver och nu var det lerans tur. Jag pressade ner löv i leran och med dramatisk glasyr, så blev det fint.



Lyckligtvis är växterna inte lika kritiska som min man över min nya bana som keramiker. Ytterligare en bild på mitt tantverk


Att arbeta med trädgård är verkligen ett hantverk i sig. Ett hantverk som i många stycken ger ytterligare en dimension. Här måste man samverka med naturen. Gör man inte det blir det inte mycket till varken skapande eller trädgård.

För att knyta ihop säcken avslutar jag med några kloka ord om kreativitet av Mary Lou Cook. Visst är detta begrepp som beskriver trädgårdsmänniskor?

Kreativitet är att uppfinna, experimentera, växa, ta risker, bryta regler, göra misstag och ha roligt.







Nu är det slut.

Det har varit en väldigt lång sommar. Men nu är hösten här, åtminstone enligt SMHI. Tror att alla behöver vila nu och ladda för nästa säsong. Nya planer skall smidas och förra säsongens misslyckande skall läggas till handlingarna. Att bokstavligen få gräva ner sina mindre lyckade projekt är tilltalande. 


Men frost har vi ännu inte haft här på Karnagården. Törnrosas kjortel, Rhodochiton atrosanguineus blommar vidare. Den skall gå att övervintra, men jag brukar nöja mig med att bara ta frön och börja på en ny kula varje vår.


Jag blir så glad när jag hittar de fina frökapslarna. Vissa plantor ger massor av frö och vissa inget alls. 


Det är lite svåra frön att handskas med, de häktar gärna tag i varandra. Men jobbar man mot ett vitt ark är det lättare att sortera ut dem.


Riktigt enkla frö att skörda har Ricin, Ricinus communis. Här gäller det att vara nogrann med handhygienen när man handskats med dem, eftersom de är svårt giftiga.



Platanen, Platanus, är ju främst känd för sin fantastiska bark. Men den har ett minst lika häftigt lövverk. Den har verkligen anammat combattemat och påminner lite om Norman Schwarzkopf.



Något mildare i sitt uttryck är min lilla skyddsling Mispel, Mespilus germanica. Den har växt på bra under sommaren och trivs uppenbarligen i sin nya rabatt.




Nu har jag sått dem så som Åke Truedsson, alias Mr Vitlök, förordar. Vedaskan kom väl till pass här. Utsädet kom från också från honom.


Nätet på vitlöksbädden har jag inte lagt på för att jag är rädd att vitlöken skall smita, utan för att unge Herr Katt inte skall gräva upp dem innan de fått fäste.



I den inre Allén får alla löv ligga kvar. Tidig vår kommer en matta av vårlök, Gagea lutea och vintergäck, Erabthis hyemalis att blomma ikapp. Fast tävla med vintergäck är tufft för den lilla skira vårlöken. 


Ambralöv, Liguidambar orientalis.


Jag var och lyssnade på poeten Bruno K Öijer i Malmö för några veckor sedan. Och det var fantastiskt.

Ur samlingen Giljotin har jag valt ett stycke av en dikt som jag känner mycket för så här års.

Lät Dom Ligga

vänner, jag steg in
i en generation döda höstlöv
som kört loppet
och klistrats fast i Amsterdam Avenue
jag var kär i gula, falna löv
ingen ska lägga sig i varför
Jag var kär i röda, fallna löv
ingen ska lägga sig i varför
det är möjligt dom återvänder till oss
som pulveriserad ögonskugga
i en flygvärdinnas handväska
Det är möjligt dom återvänder till oss
som tyst vattenfärg under barnets skor
men allt det där spelar ingen roll
när du stiger in i en generation döda höstlöv





Nästa hållplats.

Invigningsfesten kommer först till våren. Men det hindrar inte att jag kan njuta lite i förväg. Ett nytt trädgårdsrum har blivit till. Eller hållplats, som vi så käckt kallar de olika rummen i trädgården. Botaniska trädgården, eller Botan som det kallas i folkmun, har fått sin plats på Karnagården


Tror jag nämnt denna gräsplätt tidigare, och den har varit en trist historia.  Den har varit så tråkig att den inte ens fått ett namn. Ett mellanrum som inte gjorde någon ledsen glad. Men som så mycket annat, kommer lösningar med tiden.


Tänkte många varv och ritade på flera olika scenarier innan jag visste vad jag ville göra med platsen. Skulle det 'bara' ha ett skönhetsvärde? Eller skulle jag använda dessa dryga 50 kvm lite mer funktionellt? Eller kunde jag förena nytta med nöje? Rött tegel är ju lite av ett signum för Karnagården. Ett hållbart material och vackert mot grönska. Så det fick bli en stor platta av marktegel.



Jag behövde mer plats för min växande samling av krukodlade växter. Jag har en brokig samling plantor, en del rariteter men också helt vanliga växter som jag gärna har i krukor.  Här kommer de att må alldeles förträffligt.

(Det ser lite stökigt ut just nu, men det är viktigt att inte sopa bort fogsanden innan den har satt sig i alla springorna.)


Kanter till rabatterna är särskilt viktiga vid hårdgjorda ytor. Annars blir det så mycket att städa, och det tycker man ju inte om  Att ställa tegel diagonalt var populärt i de viktorianska trädgårdarna. Det är både funktionellt och vackert.


I dessa rabatter får kronärtskockorna 'Herrgård' lite extra skydd när kylan kommer. De kommer att få ett täcke av granris lite senare.


Sen finns det ju växter som inte nöjer sig med en kappa av granris över vintern.


Nu bor de i de gamla boxarna i ladugården. Palmer, japansk mispel och citrusträd står och gottar sig i ljuset 12 timmar om dagen. När vintern är grym kan man gå in i denna djungel och drömma om sommaren.


Vissa växter slår mig ibland med häpnad. Den här  Bägarrankan, Dipladenia, köpte jag för en liten peng i början på sommaren. Jag hade inga större förhoppningar, och den fick ingen central plats. Men till min förtjusning blommar den konstant. Den står fortfarande ute och den är inte lågmäld med sin nästan flourocerande färg.


 

Jag har blivit förtjust i den mest för att den verkligen är för mycket. Och den kommer att få stå i stallet med de andra veklingarna när den riktiga vintern kommer. Det är ju så, att vissa växter bara gör sig plats, och man måste ta dem till sig.


Många växter skapar sina egna villkor. Indankrasse gör aldrig som jag vill. De jag driver upp brukar bli taniga. Men nu har jag insett att låter jag dem gå i frö och sköta sig själva, blir det otroligt fina plantor.




Nu när de blommar på Grönsakstorget märks de.


Aldrig uppskattar man en blomma så mycket i rabatten som just nu, när det känns som mörkret klistrar sig på kroppen.

Jag vill inte att mitt liv skall se ut som en Roy Andersson-film. Även om det råkar sitta en duva på en gren och fundera på tillvaron.


För hur kul är det om vintern när man älskar grönt? Visst, man ser konturerna och formerna i trädgården, men det är lite som att se sig själv naken. Man är snyggare med kläder på.