A walk through paradise garden.

Vet inte hur många utsläppsrätter jag förverkat genom att förflytta mig till ett av de vackraste länderna som finns. Skall försöka kompensera det genom ett extra sunt leverne - jag måste bland annat plantera ungefär 20 träd - när jag är tillbaka i min egen täppa. Men det var många år sedan jag var här och ibland måste man vidga horisonten.


Det räcker att gå ut och sätta sig i taxin och åka in till stan så blir man hänförd. Mängder av agapanthus och blommande hibiskus växer överallt. Det är inte några små förskrämda blommor lite här och var, utan hav av dessa växter. Kombinationen med sol och värme gör att man känner sig pånyttfödd.

Ett ställe man omöjligen kan undvika som trädgårdsnörd om man är i Cape Town är Kirstenbosch National Botanical Garden. Vilket ställe! Stort, större än vad man hinner med på en dag. Men det gör inget att man inte hinner se allt. Det är känslan att bara gå där man lever på.


En promenad på the Tree Canopy Walkway är kul. 12 meter över marken går man, det är lite som att gå på en hängbro mitt bland alla trädtoppar. 


Min älskade man var med som ciceron. (Skämtar bara. Han bar kameran.)


Tittade länge och noga i träden efter några farliga djur, men det var tyvärr dåligt med det.



Man skulle inte tro det, men man måste faktiskt ha växthus här nere för att vissa växter skall klara sig. Det här vackra trädet är flyttat från diamantfälten i Limpopo i norra Sydafrika, där det är ett helt annat klimat.


Man kan kalla det ett träd, och det är del väl, men det är också världens största succulent. Baobas, Adansonia digitata, apbrödstöd, har en spektakulär historia. När Gud fick för sig att ge alla djur ett eget träd - jo, Han har faktiskt gjort det, oklart varför - fick hyenan sitt träd sist. Hyenorna blev inte så lite förtörnade över detta, förmodligen för att blommorna lovar mycket men håller tunt. De luktar ruttet kött men är helt klart vegetariska. Det är därför de är så vresiga djur än idag. Döda, ihåliga Baobas har med framgång använts som busskurer för upp till 40 personer, pubar, stall, lager och fängelse.


Vackrare vy är svårt att se här nere. Det är något magiskt med Taffelberget. Jag blev väldigt förtjust i dessa Eligia capensis, Horsetail Restio. Makalöst färgspel.



Det som är tröstande med att gå i en trädgård är att det - precis som i sin egen täppa - är en pågående process som aldrig blir klar. Funderar på att sätta upp trösteskyltar för min egen skull i trädgården. Då är det inte för att man är en dålig människa som det är lite kalt, utan för att man jobbar för framtiden. Och att arbete för framtiden är det vackraste en människa kan göra.


Spännande att se början på en vacker plantering. Kanske har jag förmånen att komma tillbaks om några år. Vem vet?


Visst, planteringen är lite gles, men höjer man blicken får man en annan syn än på den skånska slätten.

Man kan idag köpa nästan all världens frö på nätet. Men att komma till hotellet, tömma minibaren och stoppa in alla de skatter man hittat och köpt är stort. 


Att bli en växtjägare på riktigt kommer jag aldrig bli, men det här räcker gott. När jag står hemma i den skånska myllan igen, kan jag bara genom att dofta och klämma på påsarna få tillbaks känslan av ljuset och den röda jorden. Sydafrika är ett land med många ansikten, och som turist plockar man verkligen russinen i kakan.



Krisimesi emanandi.

Man kan säga God jul också om man inte är så haj på xhosa. Men budskapet är detsamma. Alla borde ta ett djupt andetag och stilla sig i juletid. Själv har jag tagit ett så djupt andetag och stillat mig så mycket att jag hoppar över allt vad svenska jultraditioner heter. I dag åker jag till Sydafrika.


Men jag måste erkänna jag har nosat lite på julblommorna. Om än med en lite annan touch. Den här mörka tiden får man ta vara på det lilla ljus som finns. Undrar hur många miljoner julstjärnor som säljs så här års? Jag är inte så förtjust i dem som krukväxter, eftersom de är lite för känsliga för min hantering. Däremot köper jag gärna några krukor och klipper av dem brutalt. De fungerar bättre som snittblommor hos mig. Med andra ord står det inga bittra avlövade stammar med lite rött i toppen här.



Andra favoriter som snitt är hyacinter. Jag köper billiga lökar som jag driver ganska hårt. Det här är nog en av de lyxigaste buketter jag vet. Doften är oslagbar. Jag tycker de blå doftar mest, men ögonen ska ju ha sitt också. Jag är ju väldigt svag för rosa. Det är jag och Ulla Skog,  "Det kan vara rosa också..."



Ytterligare en pudding som snitt är amaryllisen. Står den inte för varmt varar den lika länge som den gör ihopkopplad med löken.



En liten julgranskula fick det allt bli. Min grönskande Wollemi Pine har fått tjäna som julgran ute i växthuset.



Kära läsare, jag hoppas och tror att jag kommer att dela med mig av det vackra Sydafrika under min resa. Och så önskar jag er en riktigt God Jul, och glöm nu inte att tindra med ögonen.

Istället för en dikt, tänkte jag den här gången i stället förgylla tillvaron med en liten julhälsning. Klicka här.

Where have all the flowers gone?

Är man beroende av blommor, färg och form - som jag - blir man ju fan galen så här års.  Allting är bara grått, blött och spretigt. Det finns säkert de som finner en skönhet i årstidernas växlingar, och det gör väl även jag. Åtminstone när det blir vår. Men nu är det som det är, och inget att hänga läpp för. Istället får man koncentrera sig på de få glädjeämnen som finns.



Grönt är skönt. Att gå ut i det uppvärmda växthuset är en riktig boost för själen. Här samlas nu krukor med känsliga växter och de som behöver en säsong till i skydd innan de möter livet på allvar i trädgården.


Inne på kammaren är alla skatter från trädgården nu torkade och rensade. Ett skrin av bästa kvalité får tjäna som förvaring för fröerna tills det är dags. Många av fröerna får nog komma i jorden redan i januari, då hinner de lägga på hullet innan de skall vidare ut i trädgården.



Har ju glömt att visa vilket bladverk det blev av de små knölarna som min man hade med sig hem efter en resa. Det här är en växt som inte nöjer sig med att bara vara grön. Caladium är ursprungligen från Central- och Sydamerika. De sorter vi odlar idag har nog mer Florida som sin ursprungsort.

Vilken power det var i dessa små knölar! Caladium kallas även elefantöra. Här samsas 'White Queen'. 'Red flash', 'Candium' och 'Elise'.



Blomman är anspråkslös, men lyckan över att den faktiskt blommar toppar det mesta. Det är alltid lika fascinerande när växter som egentligen inte vill vara här, vill det ändå.



Julrosen, Helleborus, är utan tvekan julens stora primadonna. Den höjer sig över lavinen av tomterött som sköljer över oss så här års. Håll på ni, säger den, ni kanske är julröda, men det är jag som är vacker på riktigt.




En annan blomma som hör julen till är Amaryllis. Här har vi en som heter 'Chico', och ju mer jag tittar på den och försöker förstå hur den egentligen tänker, slås jag av det faktum att den förmodligen röker på ganska rejält. Finns ingen annan förklaring.



Pete Seeger har skrivit en av de vackraste sånger jag vet. Perfekt avslutning så här års.

Where have all the flowers gone, long time passing?
Where have all the flowers gone, long time ago?
Where have all the flowers gone?
You girls have picked them everyone.
Oh, when will the ever learn?
Oh when will they ever learn?


Ponera att du är ett träd.

Oavsett om man har trädgård eller ej, har man nog en relation till träd. Utan träden blir det ingenting. När jag var liten fanns träden där som både något tryggt och skrämmande. I mörkret blev de farliga gestalter och som med hjälp av fantasin kunde ta sig gruvliga uttryck. Men i dagsljus bjöd de in till lek och äventyr.


Min man hade en klar bild över hur björkar såg ut när han gick i 1:an 1965. Att han hade ett gott öga till taxar också visste jag dock inte.



Jag har nog alltid tagit träd för givna eftersom jag är uppvuxen i Smålands djupa skogar. Inte funderat så mycket på varför de växer där de växer. Mitt första riktiga förhållande till ett träd fick jag efter jag skadat ryggen. Under min rehabilitering kunde jag varje dag komma ut i en trädgård. Där stod jag med armarna om en gammal björk, grät och ojade mig. Trädet fick ett eget namn: Skrikträdet. Idag skulle jag nog hellre döpt det till trösteträdet, men så var det då.



Vad ser du när du ser ett träd? Styrka och en magisk förmåga att överleva år efter år? Eller ser du en omistlig del av ett ekosystem som skulle braka ihop i morgon om de inte fanns? (Det kan ju också vara så att du äntligen ser en lysande möjlighet till en förankringspunkt för en tvättlina.)
   När jag ser på träd ser jag även något annat. Jag ser tålamod. Jag ser ett tålamod som skulle klassas som sinnessjukdom om det varit jag som haft det.


Ponera att du är ett träd! Du börjar ditt liv som frö. I början händer inte mycket. Mörker. En doft av jord. Du känner att du flyttas omkring, någon pratar holländska, ibland blir du blöt om fötterna, och mer än så är det inte.
   Det går några år, du växer, och plötsligt tar någon dig i nacken och lyfter ombord dig på en bil. Du skulle kunna vara i Ystad nu, och på väg mot Trelleborg. Du vet inte. Men du känner en förväntan i luften. Någon vill något med dig.
   Du bärs in i en trädgård. Du hör hur någon gräver, och du hamnar i jorden igen.  En hund kissar på dig, och sen händer ingenting på ett halvår. Hunden kommer tillbaka, och någon kör på dig med en skottkärra. Sen händer ingenting igen.
   Men du växer och växer och VÄXER. Det är din grej. Det är vad du kan, och är riktigt bra på. Så bra, faktiskt, att du vid någon punkt blir en helt egen värld.
   Och tiden går. Den som planterat dig är liten, krum och långsam. Hunden som kissade på dig var det längesen du såg. Från att ha dansat när vindarna varit våldsamma, nöjer du dig med att böja dig stillsamt och ödmjukt när det blåser.
   Men framför allt. Du står där du står. Liv kommer och går, men ditt bara fortsätter. Allt förändras, men du blir bara större och vackrare. Så nära evigt liv man kan komma.



Mer magiskt än så här blir det inte. Tack Pelle Lindquist för att jag får visa din vackra bild.


Vill man fördjupa sig i trädens värld är det ett nöje att läsa Christel Kvants bok Trädets tid. Här kan man läsa om trädens makt.



Till sist en liten dikt som Jonas, min man, skrivit till goda vänner som fick ett vårdträd av oss.

Som boplats för tomtar och vättar
Man under kan gråta små skvättar
som ett nät med tiden kan väva
I vars skugga man en pilsner kan häva
Ett vårdträd det lindrar och lättar