Vägen till Karoo.

Ibland räcker orden inte till, men jag skall försöka ändå. Om man vill uppleva ett rikare växtliv än Amazonas, närkontakt med djur som närmast kan liknas vid förhistoriska stridsvagnar, ett obegripligt överflöd av det vi nätt och jämt får att gro hemma hur mycket vi än försöker, berg som snuddar vid himlen och slätter som sträcker sig längre än fantasin, ja, då är nog Sydafrika landet man skall resa till. Visst, det kan kanske finnas vackrare platser än den här. Men jag tror inte det.


Västra Kapprovinsen är stor. Det är lätt hänt att man blir kvar runt Kapstaden med alla vackra platser som Stellenbosch och Simon’s Town. Men ger man sig iväg nordöst hamnar man i The Great Karoo, ett landskap som är makalöst vackert på ett helt annat sätt.

Vägen dit gör varje växtälskande människa löddrig. Efter första chocken över att allting växter vilt, generöst och att ingen ens odlar dem blir nästan för mycket för mig. 

Jag har haft den stora lyckan att få rida en Afrikansk elefant i ett reservat. Men att tala om för en elefant att han inte skulle käka upp den Acacia karro som blommade så vackert var stört omöjligt. (Jag har en liten ynklig planta hemma och den är som en fis i rymden, en elefant äter 18 timmar per dygn.) Som en levande kompostkvarn drog han i sig kvistar som var nästan lika stora som mina underarmar. Men de är smarta, elefanterna, de äter aldrig upp allt på en och samma buske utan lämnar kvar tillräckligt mycket så den kan växa vidare. De tänker långsiktigt, vilket är bra med tanke på att de kan bli upp till 70 år.



Men nu var det ju växter jag skulle skriva om, inte om min förälskelse i elefanter. 


Agave americana kom till Sydafrika på 1500-talet. Portugiserna använde agaven som barlast på fartygen, och när det inte gick så bra utan skeppen sjönk, flöt agaven i land och började växa. Det dröjde inte länge förrän jordbrukarna upptäckte denna ypperliga växt som gav näring till kreatur, skapade effektiva stängsel och hindrade erosion. På 1990-talet kom några snillen på att det gick utmärkt att göra teuqila på den. Idag finns det därför sydafrikansk teugila för den som så önskar.


Att köra över Stora Svartbergen, Groot Swartberg, är en av de största naturupplevelse jag haft. Tyvärr finns det inte en bild i världen som kan beskriva skönheten och pirret i kroppen man har när man kör här. Mötande trafik klarar man inte av på alla ställen. Vill man stanna och stiga ur för att ta bilder gäller det att ha koll. Faller man stannar man inte på ett bra tag. 


Det är inte så konstigt att Protean är Sydafrikas nationalblomma. Den är så speciell och växer under ganska tuffa villkor. Förstår varför jag aldrig får mina att växa hemma.


Tusentals och åter tusentals protea växer i sluttningarna  i detta bergsmassiv. 



Till en början förstod jag inte var det var. Tycket bara de var väldigt vackra siluetter.


Men snart förstod jag att det var vissnade Protea. Jag kan verkligen inget om Protea, men jag kommer att läsa på när jag är hemma igen.


En växt som väckte min förundran ytterligare var dessa märkliga skepnader.


Bitvis fanns det fält med dessa Aloe pluridens. (Jag är inte hundra på att det är just den, men jag tror det.) Det finns många sorter av Aloe och, som sagt, någon botaniker är jag inte. Vill nog mer kalla mig växtnjutare. Dessa växter har också använts som stängsel, och än i dag kan man hitta dem som tjänat som skydd för boskap och människor vid gamla boställen. Lite som vi kan hitta pioner som överlevt vid gamla hemman.


Jag är van vid att se harar, rådjur och älgar när jag är ute och rör på mig. Inte speciellt märkvärdigt. Men här och nu när jag möter de vilda djuren i Afrika blir jag ganska exalterad. Den här killen var chef, tror jag. 



Så till sist ett par kloka ord från mig själv:

Allt är exotiskt. Det gäller bara att byta glasögon med den som inte sett det förut. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar