En kärlekshistoria.

14:e februari är ingen vanlig dag. Det är dagen då man skall uttrycka sin uppskattning och kärlek till alla som ligger en varmt om hjärtat. Jag har skrivit många kärleksbrev till min man. Men det här är första gången jag skriver ett till min trädgård.


Kära Trädgård!

I många år har vi nu gått sida vid sida, och det har varit alldeles fantastiska år. Visst, har vi haft delade meningar om hur saker skall vara, men vi har alltid enats till slut. Du har lotsat mig med varsam hand genom tiden.

Aldrig trodde jag att du skulle ge mig så mycket glädje. Jag vet att du haft andra före mig, men det är ju det som gjort dig till den du är idag. Tidiga morgnar har du funnits där med kvitter och solsken. Sena kvällar med förtrollande doft som inte går att köpa på krus.

Oslagbar kombination: Rosor och Lavendel.

Vi var nog båda lite tilltuffsade av livet när vi träffades. Men vilken lycka när vi möttes! Jag såg aldrig några brister hos dig. Bara möjligheter och magi. Så trots alla varningsrop, skred vi till verket. Vi hade bestämt oss.

Visst är det häftigt att vi två, som till synes passerat våra glansdagar, gick en ny vår till mötes.

Du var lite medtagen, men det var inte värre än att det med svett och envishet gick att rätta till.

Ja, jag vet att jag ibland farit fram lite vårdslöst med dig. Jag vet att du inte gillar stora maskiner. Men ibland måste det göra ont. Det känns bättre efteråt. Visst har du förlåtit mig? Nuförtiden smyger jag långsamt in med Bob, och det känns som ni kommer ganska bra överens trots allt.

Idag far jag mer varsamt fram med dig.

Du har alltid nya uppslag om vad vi kan hitta på. Det går helt enkelt inte att ha tråkigt med dig. Är jag lite moloken kommer du alltid med en liten fingervisning om vad vi skall göra.

Jag vet att jag ibland klagat på de sluttande planteringarna. Men du hade rätt, som vanligt. Det är bäst så här.


Den vackra teckningen ritade Jonas morbror Tord 1952.

Visst, vi har alla våra skönhetsfläckar. Men är det inte det som är skönhet på riktigt? Vi kan ju inte gå omkring och leka att vi är photoshoppade. Men när stjärnorna står rätt, då sprakar det om oss.


Du vet att jag inte tycker om att lämna dig. Trots att jag vet att du klarar dig utan mig. Kanske är det jag som behöver dig mest. Jag inte tänka mig ett liv utan dig.

Vackraste trädpionen 'Hankisoi'
Vi har så många minnen tillsammans. Du bär på så mycket av min historia. Många människor har skrattat och haft kul här. Du har alltid delat med dig av dina gracer. En trygg oas ute på slätten, som skyddar både stort och smått. (Fast det där med sorkarna måste vi prata om.)

Jag försöker alltid göra mitt bästa för att du skall må bra. Och den dagen våra vägar skiljs åt, önskar jag att du får leva med någon som uppskattar dig lika mycket som jag. Du förtjänar verkligen det.

Vet du! Det är lätt att säga så här när man är förälskad, men... Du har verkligen allt! Och jag älskar dig.


Mitt hjärta bor i en gammal gård 

Mitt hjärta bor i en gammal gård,
en gammal gård på slätten,
med vita längor och svalebon
under takens mossgröna brätten.

Och åldriga almar med sagor i,
- en evigt susande klunga, 
och tätt inpå väggarna vångar och fält,
som förtroligt i sommaren sjunga.

Och en dröjande doft av lavendel och ros
i låga kisthus och salar,
och ett minne, som ler i var ruta och vrå 
och sakta till hjärtat talar.

[...]

av Theodor Tufvesson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar