Snart, snart, snart...

Så mycket längtan. Det värker i alla odlares hjärta så här års. Vi vill komma igång med odlandet, och vårtecken visas upp i alla media och forum. Sällan har en liten vintergäck satt så många hjärtan i brand som just nu. 


Köpetulpanerna har snart gjort sitt hos mig, och jag njuter av deras vackra förfall. De franska tulpanerna är minst lika vackra när de torkat som när de är vid full vigör. Det är mycket se men inte röra. Nästan lika magiska som en uråldrig fossil.


Jag är inte rättvis, jag vet. Men jag vill ha tulpaner på rot nu. Vill se dem stolta i rabatten och trumpeta ut: Vi överlevde denna outsägligt mörka vinter och nu tar vi nya tag. Jag har sett lite bladverk titta upp i trädgården. MEN jag har även sett hur fasaner och sorkar skövlat en hel del. Det ska bli spännande att se hur mycket de verkligen har saboterat. Det jag känner för dessa marodörer passar sig inte i text.


Vintergäck har som sagt har sin storhetstid nu, och brukar vara de första som ger hopp om en ny vår. Jag tycker verkligen om dessa modiga små blommor. De tar inte mycket plats när de dragit sig tillbaka. 



Pärlhyacinten är vanligtvis ganska lågmäld. Men driver man dem ligger de steget före sina kollegor ute i rabatterna, och det är trevligt när de får spela första fiol.  De klarar sig inte särskilt länge inomhus, men låter man dem vissna ner i lugn och ro är det bara att sätta ut dem i landet. Man har garanterat igen dem nästa vår. Det är återbäring när den är som bäst.



I dessa skidåkartider måste jag tillåta mig ett lappkast. Jag har aldrig varit en vän av saintpaulia, men den här lilla gynnaren fick mig att falla, åtminstone tillfälligtvis. Den gav mig lite vibbar av kommande blom av blåsippor. Och sämre associationer kan man ju få.




Som sig bör sparar jag det bästa till sist. Den absolut vackraste vårlöken just nu är Kungsängsliljan, Frittillaria melagris. Jag skulle kunna fylla hela fält med denna vackra blomma. Varje vår blir jag lika förundrad över den skira stjälken och det intrikata mönstret på klockan.


Dessa godingar får inte vara ute om nätterna ännu utan får snällt bo i växthuset. De skulle nog klara sig, men jag vågar inte chansa. Deras tid kommer, då de får fortsätta alla sina dagar på mitt drömfält. De som lever ute, så att säga live, har jag inte sett av ännu. 


På engelska kallas de snakeheads, men ormhuvud tycker jag inte är en smickrande beskrivning. Eller, för att dra översättningen ännu längre, kalla den reptilhjärna. Men det vore verkligen oförskämt. Det svenska namnet är mer ärbart; kungsängslilja.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar