Se upp för smitare.

Det är som med det mesta här i livet. Det är motivationen det hänger på. Vill man något tillräckligt mycket så går det. Detta gäller såväl människor som växter. Nu bör man vara lite vaksam när man rensar i rabatterna och grusgångarna, så inte en hårt kämpande liten växt ryker med.


Jag rensar efter tesen Bättre fria än fälla. Detta har onekligen lett till att jag av misstag omhuldat ogräs. Men å andra sidan har jag fått en mängd extra plantor av de växter som verkligen gillar min trädgård. Och vem är jag att säga nej?

Det som fascinerar mig mest är att vissa växter som tycks vara lite kinkiga, trots att jag gett dem de bästa förutsättningar, hux flux dyker upp på till synes omöjliga ställen. Många får leva vidare där de hamnat, för det är onekligen spännande att följa deras väg. Flera gånger har jag försökt gräva upp dem och placera dem på ett 'bättre' ställe, men det har vanligtvis slutat med att jag stått med en bladrosett i näven och roten kvar. Då gör det lite ont i hjärtat.


Vad gör man med lavendel som valt en springa mellan markteglet som sin boning? Ja, man låter den växa. Den verkar gilla läget.



Växter som också gillar läget i torvblocken är bollviva och tigerliljor. Jag har inte satt dem där. Men bollvivan växer bättre här än i rabatten. Jag kommer inte att mucka med er.


Några blommor vars frö har väldigt hög grobarhet är allium. Här är det Allium 'Mount Everest' som ynglat av sig. Det är en dyr lök att köpa, en riktig bjässe och får jag dessa att växa vidare har jag så jag kan sälja.



I grusgångarna blir det gärna små fina plantor av jättedaggkåpa, Alchemilla mollis och brunnäva, Geranium phaeum 'Sambor'. Dessa gräver jag upp och krukar. När de växt till sig planterar jag dem på lite aviga ställen. Dessa små plantor tenderar att ha en jäkla livsvilja och etablerar sig snart.



Med den bästa vilja i världen kan jag inte flytta på denna pion. Tyvärr är det väldigt mörkt här inne under trädstammen så jag kommer nog aldrig få se den blomma. Den har verkligen sett till att hamna i tryggt sällskap.


Men den växt som tar första priset då det gäller att smita är onekligen denna murgröna. Vilken kraft den har. Den har tagit sig igenom relativt nydrevade fönster, en silikonfog och bänt sig förbi en marmorskiva. Synvilla, tänkte jag när jag fick se intrånget.


Den växer så det knakar och får hållas. Lite spännande att se hur långt in i salen den tar sig. Men tar den med sig sina polare är det stopp.


Stopp är det också där grindarna tar vid. De vackra grindarna har hängt med sedan 1930. Fick nyligen reda på att de bara hängdes upp på sommaren. Säkert är det därför de klarat sig så bra. Nu har de fått en ny omgång färg och förhoppningsvis hänger de med många år till.



Det är verkligen magiskt med våren. Trots att jag upplevt så många vårar är det lika fantastiskt varje år. Eller förresten, det är nog mer fantastiskt ju äldre jag blir. Vilken livslust vi omges av. Idag känns det som skinnet är lite trångt på näsan. Det är också ett vårtecken.

1 kommentar: