Rosa-den farliga färgen

En god vän sa vid ett tillfälle att jag var en riktig romantiker. Sällan har jag värjt mig så mycket vid en etikett. Jag känner mig inte alls särskilt romantisk, då jag större delen av min tid har en prilla under läppen och jag helst bara dricker pilsner, och då rakt ur flaskan. Kanske blir man romantiker om man gillar färgen rosa. Fast det måste väl till fler kriterier för att vara en tvättäkta romantiker?


Men om vi nu leker att jag är romantiker så finns det fullt av rekvisita i trädgården som onekligen för tankarna till denna strömning. Mycket rosa och väldigt mycket fluff. Kanske borde jag byta ut mina rosa arbetsbyxor mot en krinolin med brysselspets. Men var har man sekatören? Snör man in den i korsetten blir det inte mycket klippt.



Rosen 'St Swithun' är en stadig leverantör av romantik. Doften gör faktiskt så man blir lite romantiskt sinnad. Fast det tar emot.


Ibland har man tur. Austinrosen 'Gertrud Jekyll' fick en kamrat i höstas. Inte trodde jag att pionen 'Yvonne' skulle matcha henne så väl. Tillsammans med slöjsilja/spetsblomster är de en betagande kombo.



Austinrosen 'Jubilee Celebration' har en romans med rosenvialen Lathyrus latifolius, 'White Pearl', som troget återkommer varje år utan något större gnissel.


Austinrosen 'William Morris' ser ut så där som en ros ska. Frisk och stark.  Det gläder mig lite extra eftersom jag är rätt förtjust i Herr Morris.


Visst gör vissa namn att man kommer ihåg och gläds med dem lite extra? Liljan 'Mona Lisa' är en blomma jag gillar lite extra. Dessa odlar jag i växthuset, för hit kommer inga otäcka liljebaggar och förstör stämningen. Doften i växthusen är lindrigt talat stor.


Det är väl ett faktum att man inte tar  rationella beslut när man är romantiskt sinnad. Jag hade redan handskar som fungerade väl bland rosornas taggar. Men dessa handskar från Haws kunde jag inte motstå. Legitimerar köpet genom att jag även kan använda dem när jag svetsar. (Men det kommer jag aldrig att göra, hellre bränner jag fingrarna.) Den lilla sekatöre från ARS är absolut den bästa som finns för att knipsa huvudet av vissnade rosor.


Om ni nu tror att jag går omkring med mjölkvit i hy och rosig barm och är rosenromantisk på heltid, skall jag omedelbart slå hål på den bilden.

Så här dags förra året skulle jag göra slut med allt vad rosor heter. Det var ett dåligt rosenår, de var vresiga, blommade dåligt och skärpte sig inte alls. Men nu har jag ändrat mig. Det är väl som med alla förhållande. Man får kämpa. Man får läsa på. Det är lite som när jag för tjugo år sedan läste 'Män från Mars, kvinnor från Venus'. Med en stor skillnad dock, jag tror Lars-Åke Gustavsson har mer på fötterna än John Gray.


Om ni känner igen rubriken så har jag snott den rakt av från Fanny Ambjörnssons bok Rosa - den farliga färgen.

1 kommentar:

  1. Vilket härligt inlägg och vilken tur att du gav rosorna en andra chans. Det är väl romantiskt om något-oavsett färg🌺🌺🌺

    SvaraRadera