Underbart är kort, alldeles för kort.

Nu är det slut. Slut på att flamsa omkring i trädgården och ha känslan av att sommaren är oändlig. Men det har blivit många bokmärken med glitter på. Bokmärken som jag kommer att bevara långt in i höstmörkret. Men nu ska jag inte springa händelserna i förväg. Det är ju fortfarande lite sommarkänsla i trädgården.


I södra växthuset har Pelikanpipranka, Aristolochia grandiflora bjudit på en spektakulär show. Jag har haft en liten planta i växthuset hela vintern och hade nog inte några större förväntningar. Men så en vacker dag drog långa stänglar i väg upp mot taket, och plötsligt var de där. Roliga blommor som inte är något annat likt.



Mina så hjärtanskära proteor klagar fortfarande inte över en tillvaro i Sverige, men vintern kommer att bli en utmaning både för dem och mig.  'Red Devil' heter skönheten.



Men allt kärt är inte från främmande land. Fragaria vesca har nog de flesta stoppat i munnen. En magisk smak. Undrar om det finns något godare än smultron. Kanske är det för att de är ett av de bär som knappast finns att köpa, och det är så få som odlar dem kommersiellt. Det här är bären man äter a-la-minute.



Efter att ha läst Lotte Möllers bok Smultron är de mig ännu kärare. Boken är underhållande och lärorik om dessa mytiska bär. Man kan bland annat läsa att Linné, den gottegrisen, åt 2 1/2 liter smultron om dagen.


Lotte Möller framhåller även smultronens ypperliga egenskap som marktäckare. Jag är helt klart benägen att hålla med. Under vårt stora äppelträd har några valt att slå sig ner. Jag hade aldrig trott att de skulle kunna växa här i mörket. Men här mognar bären bara lite senare än de som växer i öppen dager. Och nu har jag svårt att tänka mig någon bättre marktäckare. De håller ogräs borta och fyller flera koppar med det lilla röda lyckobäret.


Så här års drar jag upp revor/utlöpare och planterar där jag inte vill ha otyg som brännässlor och tistlar.  Smultronen verkar klara vilka tuffa markförhållande som helst. Det är egentligen de som borde heta Red Devil.


När man fyllt hela gommen med sommar, måste man fylla näsan också. Få blommor är så tacksamma att torka och njuta av under lång tid som lavendel. I linneskåpet får detta lavendelhjärta hänga och jaga vintertråkig luft på flykt.



Att pyssla med blommor är något av det bästa jag vet. Att laga mat däremot ingår inte på min topp-tio-lista.  Men en anrättning som jag varit mycket nöjd med i sommar är denna ljuvliga aprikosrätt. Jag begriper inte varför, men det är så att aprikosen blir en 100-poängare om man skär den i bitar innan man äter upp den. Att sätta tänderna i den direkt ger inte alls samma upplevelse. Trodde inte det var möjligt, men jag är mer intresserad av att äta färska aprikoser än persikor.




Veckans rubrik har jag stulit från bäste Povel Ramel som skrivit sången Underbart är kort.

Bara en enda ros på ett evigt klänge
så är livet
trist varar längre
men underbart är kort-
alldeles för kort



2 kommentarer:

  1. Så spännande med pelikanpipranka, inget för zon 4 förstår jag. Lovsång till smultronen kan jag bara stämma in i och de man planterar i solen doftar dessutom underbart, ja faktiskt lika ljuvligt som lavendel fast oå ett annat sätt. Supersött hjärta.
    Allt gott
    Anette

    SvaraRadera
  2. Tack Anette! Pelikanpipranken måste vara i växthus oavsett zon här i Sverige. Kul att du också uppskattar smultronet, det har jag inte alltid gjort utan tidigare betraktade jag dem lite som ogräs. Men som med så mycket annat, man lär sig.

    SvaraRadera