Jag jobbar svart.

Att jobba svart är inte så lätt i växtvärlden. Det bygger liksom emot växternas natur. Är man blomma så gäller det att ha ett inbjudande och lockande yttre. Klara och tydliga färger drar till sig många pollinerare. 


Många växter som man kan uppleva som svarta på håll, drar oftast åt lila eller brunt. Det blir också väldigt varmt för svarta blommor när solen skiner, så man kan ju förstå att de klär sig i något ljusare dräkt. Men det finns växter som har riktigt mörka färger. De förekommer i kalla och snörika områden. De kan genom sin mörka färg magasinera värme och på så sätt växa.  I växtförädlingen jobbar man hårt för att få fram svarta sorter. Tror det finns rosor, tulpaner och violer på marknaden.



Den enda blomman jag har som faktiskt är kolsvart är petunian 'Ray Black'. Tror inte jag sett en enda humla på dem, trots att de blommat oförtrutet hela sommaren. Det enda kruxet är att de inte gillar vatten på blommorna. Mina petunior har bott stora delar av sommaren i växthus. Men de är lätta att flytta. Tog gamla stolar som jag målade svarta och sågade ut ett stort hål i sitsen. Mätte upp hålet så det passade för de klassiska terrakottakrukorna. Sedan är det bara att hänga i krukan, som vilar på kragen högst upp. Det är lätt att flytta stolarna ut och in,  så minskar man risken att bryta sönder plantan.

Nästan svart, iallafall räknas den ibland som svart, är chokladblomman, Cosmo atrosanguinens 'Chocamocka'. Planterar helst dessa på friland och de levererar blommor ända tills frosten tar dem.


Som jag skrev tidigare så är det blommorna som skall locka till sig pollinerare. Men sen! När humlorna och deras kamrater gjort sitt kan det se riktigt mörkt ut.


En av mina favoritbönor är 'Carminat'. Den är så otroligt vacker när den svingar sig upp i växttornen. Tyvärr försvinner den mörka färgen när man kokar dem, då blir de gröna.


Ett av de mest lyckade och uppskattade grönsakerna jag odlat i år är äggplantan 'Zora'. De växer i växthuset eftersom de kräver mycket värme för att utvecklas väl. Bordstabletterna som jag parkerat äggplantorna på har jag gjort av elefantgräs, Miscanthus giganteus. De är enkla att fläta ihop och lite kul att använda om man skall ha kalas.

Fint kalas kan man bjuda på om man serverar denna måltid. Det är första året som det är en riktigt bra skörd av fikon. Är man närig kan man ta med sig en bit parmesan ut och sätta sig i skymundan och äta upp allt själv. För det här är gott på riktigt.


Svart ses som en lite farlig färg. Och det stämmer på björnbär. Goda att äta, men så jobbiga. Det är nog en av de mest aggressiva växter jag vet. Har fått punktering på åtskilliga däck pga dessa taggar. Jag vill verkligen inte ha dem i trädgården. Bakom ladugården får de stå. Det enda försonande draget är att de ger väldigt goda bär. Björnbär och yoghurt är en guldfrukost.


Det är något både lockande och skrämmande med svart. Men jag skulle gärna se fler svarta blommor i trädgården. Svart har den stora fördelen att verkligen ge plats för kontraster. Svart blir som vackrast när det får något att spela mot.


Fast jag kommer nog aldrig att drista mig att säga: Black is such happy color. De orden kommer från Morticia Addams, en av min barndoms mest skrämmande idoler.










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar