Baka, baka liten lök.

Jag är inte något ämne till hemmafru. Jag skyr köket som pesten. Det finns bara en sak som jag verkligen gillar att baka, och det är tulpaner. Att baka tulpaner kräver ingen ugn eller andra mystiska tingestar. Det räcker med ett utrymme som är luftigt och torrt.


När tulpanerna blommat över och står i vägen för sommarblommorna, gräver jag upp dem, skakar av jorden och ställer lökarna med bladmassan i plastbackar. Sedan in med hela härligheten i ladugården. Här får de ta igen sig under hela den varma sommaren. Det är absolut nödvändigt att hålla det luftigt kring lökarna. Ställ inte backarna direkt på golvet, för då är risken stor att det börjar mögla. Och mögliga lökar vill man inte ha i rabatten.

Så här års är det mest växter som åker in i ladugården, så det är roligt att det finns något som åker ut också.

Att sitta och sortera ut friska och spänstiga små tulpanlökar är ett sant nöje. Det är lite som att sitta och pyssla med frimärken. Som barn samlade jag på frimärken med blommor på. Idag har jag lagt filatelin på hyllan och ägnar mig åt riktiga blommor.
Det kommer inte att bli mycket till blommor på dessa små godingar nästa vår. Men med lite omsorg växer de till sig och blommar så småningom. Läste en rolig definition av vad som kännetecknar en samlare: Har man tre exemplar av något är man samlare, har man åtta är det mani.

Jag hade hoppats på rekordskörd av saffran i år, men ack vad jag bedrog mig. Dagen innan jag tänkt skörda kom stormen Freja. Vädret gör aldrig riktigt som man vill.
Saffranskrokusen, Crocus Sativus fick mycket pisk av regnet. Men det gick att bärga en del av skörden trots allt. Fast just bärga är kanske att ta i, när det handlar om att klippa av trådarna på varje liten blomma.Vis av skadan ska jag odla dessa under glas nästa år.

Min saffranslåda blev inte ens bottnad i år. Men det blev tillräckligt för att jag ska locka någon till spisen -  förslagsvis min man - som vill använda denna ljuvliga krydda.
Jag sparar saffran som den är, trådig och vacker. Stöter den i mortel om vi behöver den mald. Saffran ska förvars torrt, svalt och mörkt.
Vilken doft det är i köket där saffranstrådarna ligger och torkar! Det är en mycket fylligare doft än den som kommer från köpesaffran.

Men den inte bara doftar och smakar gott. Den är väldigt vacker också.

Saffran är verkligen en mytisk krydda. Och det är nog få kryddor som det är så mycket fiffel och båg med. Många frestas av att späda ut den med gurkmeja. Aja baja! Men saffran är också lite i samma klass som koriander, dvs antingen älskar man eller hatar den. Den har en smak som man inte misstar sig på.
Vill man fördjupa sig i saffran ska man läsa Pat Willards bok Saffran. Här kan man läsa allt om den, som hon skriver,  förföriska krydda. Hon beskriver bl a Fiesta de la rosa del azafrán. En festival som är helt ägnad åt saffran. Någon gång ska jag åka dit, till Consuegra som ligger i Toledo, Spanien. Det sägs att världens bästa saffran produceras här. Sista helgen i oktober drar den igång. Och är man ändå på plats får man inte missa att ta en fight med väderkvarnarna. Det är här dom finns! Ni vet dom som Don Quixote slogs med.

Om jag nu avslutar i Spanien så är det inte mer än rätt att Miguel de Cervantes får sätta punkt med en rad ur Don Quixote.

Kan vi någonsin få för mycket av det goda? 













Inga kommentarer:

Skicka en kommentar