I'm dreaming of a green christmas.

Jag ber om ursäkt, alla julromantiker, men jag önskar mig en grön jul. Det spelar ingen roll om det skulle bli två meter snö, jag kommer aldrig att få känslan jag hade som barn när julen nalkades. Lillebror i vår familj lyckades alltid få 39-graders feber på julafton. Det kan man kalla julfrossa.


Vissa växter är mer magiska än andra så här års. De där som gör att man hajar till när man ser dem. Järnek är en sådan. Den busken som jag har på friland hittade jag mellan rötterna på en stor gammal hästkastanj. Det var några år sedan, och jag minns fortfarande hur himla glad jag blev. Den växer och frodas på sin nya plats. Jag hoppas jag hittar fler av denna tåliga och vackra sort. Tidigare har jag köpt något praktexemplar att ha i kruka till jul, och de har knappt klarat sig till Trettondagen.
Jag har några små järnekar av olika slag som jag driver i växthuset. De får växa till sig ett par år innan jag sätter ut dem på friland. De gillar att ha det varmt på sommaren.
På äldre julkort var det alltid järnek och mistel om avbildades. Jag minns att det var roligare att rita av järnek med röda bär, än den rufsiga misteln. För det är ju så. Ingen jul utan mistel. Jag har lite dåligt samvete över att jag är så glad för mina mistlar som växer här i trädgården. I naturen kämpar värdträdet hårt genom att göra sin bark hårdare för att misteln inte ska få fäste. Och här kom jag och skrapade av barken och tryckte dit frö. Fast det är inte så tung börda för värdträdet, mistel nöjer sig med att stjäla vatten och lite salter.
Det stora mistelhjärtat får pryda växthuset, några kvistar kommer även att hänga på strategiska platser i huset. Den stora julpussen måste alltid komma till under misteln. Det är en magisk växt, på riktigt.

Lager är för många ett ljust öl. Men för mig är lager en krydda som är absolut nödvändig till jul. Det går inte att koka skinka eller lägga in sill på mammas vis utan lagerblad. Mina stora lagerträd står snällt i ladugården under vintern. Men de är lika gröna och fina ändå. Att gå ut och fylla en korg med blad är en ren fröjd.
Lagerbladsgranen får sällskap av lite mandlar som också är från trädgården. Granen kommer att stå grön och grann i köket och dofta.

Mossor är jag väldigt förtjust i. Tyvärr går de sin egen väg och växer inte där jag helst vill ha dem. Men på norra sidan ladugården växer det massor. Håller jag bara gräset kort har jag hur mycket mossa som helst så här års.
Gamla barkbitar med mossa får ge stjärnan extra mycket glans. Stjärnan får ligga ute på trappan. Då kommer krypen som bor i den hänga kvar, och mossan får leva lite längre. Den är lätt att pimpa lite om man inte vill ha den naturell.

Och om jag av en händelse skulle få en vit jul, ska jag inte hänga läpp. Det är ju faktiskt väldigt, väldigt vackert det också.













Inga kommentarer:

Skicka en kommentar