Var försiktig med etiketter.

Jag har alltid sett skönhet och estetik hos blommor och växter, men aldrig brytt mig särskilt mycket om etiketter. Men som med allting annat utvecklas man och omvärderar saker och ting. Och kanske inte alldeles fritt från yttre påverkan. 


För många år sedan var jag hos min svägerska Maria och gick runt i hennes trädgård, och fick syn på några vackra små rosa klockor slingra sig över marken. Jag utbrast: Åh vilka fina! Min svägerska svarade, lite surt: De! Det är ju åkervinda. Ooops, men fina var de. Idag betraktar jag dem på samma sätt som hon. 



För visst är de väldigt söta? Men de är ju aldrig där jag tycker de kunde hållas. Och de har en otrolig förmåga att borra sig upp genom markväv och meter av jordlager. Nu förtiden knipsar jag dem innan de förföriska klockorna dyker upp. 


Bilden på den vackra åkervindan har jag fått låna av Gunnel Ginsburg. Hon har illustrerat och skrivit den fina boken Ogräs-Känn igen och ta bort.



Plast kan också betraktas som ogräs i en trädgård. I görligaste mån undviker jag plastföremål. Det finns så många andra material som har karaktär, och inte minst får patina med åren. Mässing, koppar, zink och gjutjärnsdetaljer harmonierar så mycket bättre med växtlighet. Gammal plast är väldigt osexigt.


Det är däremot läckert att popnita. Hållbart och enkelt. Men nu har jag inte gjort dessa kopparringar bara för att få popnita, utan för jag använder dem i trädgården. Jag gjorde de första för många år sedan som "fötter" till min urnor och krukor. Efter ett tag insåg jag hur bra de var att lägga runt delikata lökar och plantor som jag vill hålla ett extra öga på. 

Be ett plåtslageri klippa kopparremsor till dig i de mått du vill ha. 

Nu skall jag använda de flesta av dem för att ringa in mina frösådder ute i rabatterna. Jag rensar annars lätt bort de små fröplantorna i början på säsongen. Sedan finns det ytterligare ett par finesser med dem. Mina, nästan alltid, älskade katter undviker att göra det som de är av naturen givna att göra, dvs skita i rabatten. Ringarna har för liten radie för locka till toalettbesök. Sedan har vi de som knappast är älskad av någon; mördarsniglarna. De kryper inte in i ringen. De små växterna som kommer upp får tid på sig för att möta sina antagonister. 

Men inga regler utan undantag. Det finns en arena där plast förkommer flitigt. Jag använder uteslutande plastkrukor till mina frösådder. Dels är de lätta att rengöra, vilket är väldigt viktigt när man sår små frö. Dels är mina krukor fyrkantiga, vilket innebär att jag kan sätta dem tätt, tätt i växthuset under drivningen. 

Sedan har jag hundratals plastetiketter som går åt varje säsong. De enkla vita är bäst enligt mitt förmenande. Billiga och lättanvända. Underskatta inte vikten av etiketter. Varje år fintar jag bort mig genom att jag inte märker upp alla krukor. Men jag tycker det är så trist att sitta och skriva 20-30 likadan etiketter. Det finns roligare saker att göra. Så nu har jag kommit på ett system som jag tror ska fungera för mig.



Jag skriver namnet på 2-3 etiketter. Alla etiketterna sätter jag bara ett färgmärke på. Så om jag nu sått 30 st krukor med Törnrosas kjortel färgmärker jag alla etiketterna med en lila prick. Sedan för att gardera mig färgmärker jag min lista över mina frösådder. Det är bra att skriva ner vad man sår.


Så här ser mina listor ut som jag skapar i datorn. Kontinuerligt skriver jag in information om växten. Varje år skriver jag ut allt och sparar i en pärm. När det är dags att så inför nästa säsong är det kul att kika några år tillbaka. Jag har framför allt lärt mig att justera såtiderna så de passar här på Karnagården.

Så mina vänner! Dags att börja tumla runt bland vermikulit, såjord och krukor. Det börjar röra på sig. Äntligen!




I bland blir jag snopen själv.

För femton år sedan visste jag inte ett smack. Det jag kunde om växter fyllde på sin höjd en äggkopp. Idag kan jag mycket mer, men jag har upptäckt att jag aldrig kommer att kunna så mycket som jag vill. Att lära sig allt om blommor och blader är lite som att sitta och tömma Vättern med en tesked. Men trots dessa dåliga framtidsutsikter känner jag att varje växtsäsong ger mig nya kunskaper. Jag vågar pröva sådant jag tänkte inte var för mig. Och tillräckligt ofta händer det. Det funkar!


För lika längesedan var inköp av parfymer och tax-free sprit det som gällde vid utlandssemestrar. Idag är trädgårdsböcker de bästa souvenirer jag kan ta med mig hem. Att bläddra och läsa dessa på plats fyller dem med extra magi när man är hemma igen. Förmodligen kan man köpa dem över nätet, men det ger inte alls samma känsla. Dryga 10 kg kunskap hade vi med oss hem från Sydafrika. Tur att min man har som vana att resa med lätt packning.


Frågan kommer ibland upp i olika sammanhang om nyttan med latinska/vetenskapliga namn på växter. Säger bara: Det är en himla tur de finns. Många av de växter jag stötte på hade namn på afrikaans, och det säger mig absolut ingenting.

Bloulelie, Isciakathi, Ubangi. Ringer det någon klocka? Troligen inte, men om jag säger Blue lily, Kärlekslilja, Afrikas blå lilja, vet många vad jag menar. Men de flesta känner dem nog som Agapanthus och så kallar jag dem också. Det finns 6 olika arter, men Agapanthus praecox är den som förekommer oftast i odling. Sedan finns det en mängd hybrider. Med fantasieggande namn som 'Lebombo', 'Aquarius' och 'Angel eyes'.



Uttryck och färger skiftar.  Från vitaste vitt, till riktigt mörkt lila. En del har jättestora symmetriska klot. En del ser slok ut redan från starten. En lättskött växt, om man har möjlighet att förvara den ljust och svalt över vintern. Så trivs den bäst. Vill du läsa mer om Agapanthus, kika då på 'Black Dog Plants' sidor.  Klicka här!

Bra att veta om Agapanthus: Bladen används av vandrare för att hindra svullnader och irritationer på fötterna. Antingen stoppar man dem i skorna, eller lindar man in fötterna efter vandringen.

De är enkla att fröså. Det enda man egentligen behöver ge dem är tid. För det tar ett par år innan de blommar. Jag har gott om frö, så vill ni ha några hör av er.


En annan tursam växt jag har är Veltheima bracteata. Jag har lärt känna den som Forest lily. Men den går även under namnet Winter red hot poker i Sydafrika, som är landet som den kommer ifrån.


Fröerna var skördeklara i slutet på september. Jag sådde dem ganska omgående. Hade en idé om att de nog skall sås färska. Krukorna har sedan dess stått i det varma växthuset, och nu har de dykt upp. En okvalificerad gissning är att de kommer att blomma om en så där 5-10 år.


Som sagt, hade någon påstått att jag skulle vänta på en blomma så länge för 15 år sedan, hade jag nog trott att de dragit i sig min tax-free sprit. Själv är jag mest lite småbitter över att jag inte började tidigare med trädgård. Då kanske jag hade haft en tekopp med kunskap när jag började arbeta med min första villaträdgård, i stället för en äggkopp.


Här är den i all sin prakt, Veltheima bracteata, eller Stor vinterraket som den heter på svenska. Den är väldigt vacker. Nu är det bara att njuta av den, och till hösten plocka nya fröer. Det kommer upp en massa småttingar kring de äldre knölarna så den förökar sig på flera sätt. Men den bör stå orörd i sin kruka så länge det går.



Det blir mycket om mina lökar idag, så varför inte visa en till. Sjölök, Urginea maritima, växer och frodas i växthuset. Det här är en väldigt bra lök. I Grekland hänger man den ovanför dörren som skydd mot onda andar och ovälkomna gäster. Hade det varit den röda sjölöken hade jag kunnat framställa råttgift.



Jag har kommit på att jag har ett gott öga till lökväxter. Det finns något tillförlitligt och robust hos dem. Det känns bra med växter som har ett eget litet reservkraftverk inbyggt.

En lite rolig historia:
- Pappa! Pappa vad är det för växt?
- Det är är en rhododendron.
- Hur stavas det?
- Äh, förresten, det är en ros.


Spaningar och spåningar.

Det är väldigt oskönt att vara ute i trädgården nu. Helst skulle jag sitta i Surskåpet och tugga Novalucol tills det blir väder att vara ute och jobba. Det kändes bra i november att pausa trädgårdsarbetet, men nu vill man trycka på play igen.


Ägnat stor del av veckan åt att läsa trädgårdstidningar. Läser om de nya trädgårdstrenderna som sägs vara på gång. Själv har jag egna teorier vad som kommer. Inte bara för 2015 utan utvecklingen över tid. Mina spådomar bygger på min magkänsla och önsketänkande.



Grönsakspluggar

Äta bör man annars dör man. Det är ju ett välkänt faktum. Att odla det färska till sin egen tallrik kan för många kännas trögt. Det kräver en stor portion intresse och plats för att börja förgro sina plantor inomhus. Om man får pluggplantor som ganska omgående kan sättas i landet blir intresset däremot väldigt stort. Stoltheten över att kunna plocka en enkel grönsallad till middagen och ha små körsbärstomater till barnen att gå och gnaga på är osviklig.

Därför hoppas och tror jag att utbudet av pluggplantor av grönsaker kommer att växa stort. Frö är mystiska saker för den som inte är inbiten odlare, men att köpa dessa mindre plantor och driva upp, det klarar de flesta. Och kanske att man istället för att bara fylla alla dessa urnor och krukor som finns i de svenska trädgårdarna med sommarblommor, kan man putta i en vacker salladsplanta.

Själv prioriterar jag främst frösådd av blommor men vill så klart ha olika grönsaker på Grönsakstorget. Speciellt olika salladssorter. Det blir lätt samma år efter år, men det är kul att upptäcka nya varianter.


Så i år kommer jag att köpa mina grönsakspluggar från Boäng. Som sagt jag fokuserar mer på det glammiga och Anette är en fena på det ätbara. Klicka här om du vill kika på Boängs odlingar.


Vilda gräsmattor 

Gräsmattor är ett gissel, de kräver mycket omsorg och ger inte mycket tillbaka. Jag har på nära håll sett i synnerhet män, som ägnar flera timmar varje dag åt att få sin gräsmatta att se ut som en golfgreen. Och jag har aldrig sett någon som lyckats.


Stora släta grönytor är rätt trista om man nu inte vill ha en fotbollsplan hemma. Det är ju förstås trevligt att ha en plats att spela krocket på också, vilket kanske händer två gånger om året. (Och då brukar den ändå vara för dålig. Deltagarna kommer att skylla på tuvor och gropar när det inte går bra.)



Ersätt gräsmattan med plantering av vackra buskar och praktfulla perenner istället. Efter ett par år har man ytterst lite jobb men väldigt mycket glädje. Att bygga upp buskage i trädgården, låta dem stå lite mer i centrum, och inte bara för att bara skapa barriärer mot omgivningen, ger ett rikare trädgårdsliv. Fåglar kommer att älska det, ungarna får något att smyga omkring i och igelkottarnas kärleksliv kan få en skjuts. Det innebär inte att man helt skall släppa taget om sin trädgård, bara ge det vildvuxna ett eget uttryck.


Kaffegrottor

Jag har en trädgård för att jag älskar att vara ute. Ute är inte inne. Att sträva efter att göra om utomhusmiljön som ett bostadsrum känns konstigt. Längtan efter stora altaner i tryckimpregnerat virke på ansenliga kvadratmeter av tomten kommer nog att försvinna.  På samma sätt som man, och jag var en av dem, vurmade för öppen planlösning. Kunde aldrig steka fläsk i det köket, med mindre än det låg en dimma av stekos kring TV:n. Känslan av att sitta på en scen kommer att bytas ut mot att skapa mindre rum, med mer grönt. Jag tror vi snart få se den klassiska kaffegrottan komma tillbaka.



Grön rehabilitering

Kanske det viktigaste med trädgård är vad det gör med människan. Mer och mer forskning visar vilken läkande kraft det är av vistas i en trädgård. För min del känns det som huvudet får vara ifred när jag är ute och jobbar. Utan att jag märker det har jag funnit balans i tillvaron. Inga trix, bara vara.



Kanske skådar jag fel i min spåkula så för att släta över lite får Lars Gustavsson avsluta med en del av sin vackra dikt:

Vinterdagen, sedd genom en kula av grönt glas

Det tunna pudret av frost över
stubbåker, nakna träd, försvagat
skränet från några kråkor, en dag att
vilja bort och inte kunna, ljuset söver

porslinsvitt varje ansats till färg.
Klotet var av glas, något slags brevpress.
Hårfina sprickor som osäkert drev tvärs
genom en rymd, grön som chartreuse eller ärg.

...

Halvvägs till Kina.

Har man inte sett skymten av solen på några månader blir man mjuk i hela kroppen av lite naturlig värme. Sydafrikaner ser det som sin plikt att servera oss sol. Är det lite molnigt ber de genast om ursäkt för att vi kommit ner ända hit och solen inte behagar lysa från en klarblå himmel. Att jag faller på knä och tycker det är förunderligt med alla blommor och växter ser de dock som lite apart. Men det finns en sak som till och med de luttrade Cape Town-borna är imponerade av, nämligen Babylonstoren.



Nu befinner vi oss i The Drakenstein Valley, här ligger vingårdar som på ett pärlband. Viner och vingårdar ingår inte i min intressesfär så de flesta susar jag lätt förbi. Men som sagt, det här stället måste man nog se om man är lagd åt trädgårderi. Platsen hade en stor roll i det Holländska Ostindiska Kompaniet. Här var det halvvägs mellan hemmahamnen och Kina. Bättre ställe att fylla skafferierna på handelsfartyg var nog svår att slå. Färskt vatten, frukt och grönsaker. Någon kraftfull holländare måste ha pekat med hela handen och givit den enkla ordern: Odla!


Vatten, bara vanligt vatten, men så snyggt. Dessa dammar är nog ett av Babylonstorens främsta kännetecken.


Varför är vår jord hemma brun? Det är ju mycket snyggare med denna rödhet som kontrast till det gröna.


Det räcker så gott med denna höjden på växtbäddar. Det skapar en så självklar och vacker inramning på odlingsbäddarna. Framförallt hindrar det vatten att porla iväg där man inte vill ha det.



Allt är odlat med en en fantastisk precision. Men under tiden vi var där såg jag inte en enda människa i arbete på odlingarna. Undrar om de sköter om dem på natten?



Hemma betalar jag dyrt för att få äta några då och då. Här nere har jag ätit skamlöst många till frukost. Passionsfrukt, Passioflora edulis 'Turkish Brown' växer i övermåtta.  Jag måste börja odla dessa i växthuset. Sparar mer pengar på att odla dem än tomater.



Persimon Diospyros Kaki 'Surugo'.  Persimon finns att köpa hemma som exotiskt bär. Men de har aldrig fallit mig på läppen. Själv har jag alltid associerat persimon till golflklubbor. Fast det är nog inte därför de har fått denna hedersplats här. Som en stor tallrik inspirerad av ostindiskt porslin. Har ett persimonträd hemma i trädgården, och det klarar sig bra där, men det kommer nog aldrig ge frukt.


Jag slog mig för bröstet för någon månad sedan och visade mitt stora rostorn som jag byggt. Baha! Det här är stort på riktigt.





Wow! Vilken odling av fikonkaktusen Oputina ficus-indica 'Mellgell'. Goda frukter, men det häftigaste tycker jag är att det är dessa växter som tjänar som habitat för kochenillsköldlusen. Min mamma höll på växtfärgning, så det var så spännande med dessa löss som gav den magiska röda textilfärgen.



Varje resa har ett slut. Vi har bott på många fina hotel runt om i Kapprovinsen, men detta var nog ett av de finaste. (Ja, nu bodde vi ju inte på det, hade förmodligen gjort lite ont med tanke på de andra gästerna.) Skall genast börja bygga på ett här hemma.

Till tröst till alla som inte fått uppleva detta land live. Vi har något här hemma som väntar på oss, som faktiskt är helt unikt. Den svenska sommaren. För mig finns det trots allt inget som slår magin med en ljummen svensk sommarnatt.

Vägen till Karoo.

Ibland räcker orden inte till, men jag skall försöka ändå. Om man vill uppleva ett rikare växtliv än Amazonas, närkontakt med djur som närmast kan liknas vid förhistoriska stridsvagnar, ett obegripligt överflöd av det vi nätt och jämt får att gro hemma hur mycket vi än försöker, berg som snuddar vid himlen och slätter som sträcker sig längre än fantasin, ja, då är nog Sydafrika landet man skall resa till. Visst, det kan kanske finnas vackrare platser än den här. Men jag tror inte det.


Västra Kapprovinsen är stor. Det är lätt hänt att man blir kvar runt Kapstaden med alla vackra platser som Stellenbosch och Simon’s Town. Men ger man sig iväg nordöst hamnar man i The Great Karoo, ett landskap som är makalöst vackert på ett helt annat sätt.

Vägen dit gör varje växtälskande människa löddrig. Efter första chocken över att allting växter vilt, generöst och att ingen ens odlar dem blir nästan för mycket för mig. 

Jag har haft den stora lyckan att få rida en Afrikansk elefant i ett reservat. Men att tala om för en elefant att han inte skulle käka upp den Acacia karro som blommade så vackert var stört omöjligt. (Jag har en liten ynklig planta hemma och den är som en fis i rymden, en elefant äter 18 timmar per dygn.) Som en levande kompostkvarn drog han i sig kvistar som var nästan lika stora som mina underarmar. Men de är smarta, elefanterna, de äter aldrig upp allt på en och samma buske utan lämnar kvar tillräckligt mycket så den kan växa vidare. De tänker långsiktigt, vilket är bra med tanke på att de kan bli upp till 70 år.



Men nu var det ju växter jag skulle skriva om, inte om min förälskelse i elefanter. 


Agave americana kom till Sydafrika på 1500-talet. Portugiserna använde agaven som barlast på fartygen, och när det inte gick så bra utan skeppen sjönk, flöt agaven i land och började växa. Det dröjde inte länge förrän jordbrukarna upptäckte denna ypperliga växt som gav näring till kreatur, skapade effektiva stängsel och hindrade erosion. På 1990-talet kom några snillen på att det gick utmärkt att göra teuqila på den. Idag finns det därför sydafrikansk teugila för den som så önskar.


Att köra över Stora Svartbergen, Groot Swartberg, är en av de största naturupplevelse jag haft. Tyvärr finns det inte en bild i världen som kan beskriva skönheten och pirret i kroppen man har när man kör här. Mötande trafik klarar man inte av på alla ställen. Vill man stanna och stiga ur för att ta bilder gäller det att ha koll. Faller man stannar man inte på ett bra tag. 


Det är inte så konstigt att Protean är Sydafrikas nationalblomma. Den är så speciell och växer under ganska tuffa villkor. Förstår varför jag aldrig får mina att växa hemma.


Tusentals och åter tusentals protea växer i sluttningarna  i detta bergsmassiv. 



Till en början förstod jag inte var det var. Tycket bara de var väldigt vackra siluetter.


Men snart förstod jag att det var vissnade Protea. Jag kan verkligen inget om Protea, men jag kommer att läsa på när jag är hemma igen.


En växt som väckte min förundran ytterligare var dessa märkliga skepnader.


Bitvis fanns det fält med dessa Aloe pluridens. (Jag är inte hundra på att det är just den, men jag tror det.) Det finns många sorter av Aloe och, som sagt, någon botaniker är jag inte. Vill nog mer kalla mig växtnjutare. Dessa växter har också använts som stängsel, och än i dag kan man hitta dem som tjänat som skydd för boskap och människor vid gamla boställen. Lite som vi kan hitta pioner som överlevt vid gamla hemman.


Jag är van vid att se harar, rådjur och älgar när jag är ute och rör på mig. Inte speciellt märkvärdigt. Men här och nu när jag möter de vilda djuren i Afrika blir jag ganska exalterad. Den här killen var chef, tror jag. 



Så till sist ett par kloka ord från mig själv:

Allt är exotiskt. Det gäller bara att byta glasögon med den som inte sett det förut.