För mycket av allt på en gång, nu.

Varje vår är det samma visa. De flesta sår mer än de kan härbärgera. Trots att vi bara är i slutet av mars, och det dröjer ett bra tag innan de små liven kan klara sig ute, börjar vi så av hjärtans lust. Många fönsterbrädor dignar av små krukor med förhoppningar. Jag har denna tidiga vår försökt hålla mig till tidigare erfarenhet och vänta med de som jag vet gror snabbt. Men, vad sugen jag är på att tömma alla påsar nu!



Märkligt. Trots att jag numera har två växthus har jag lagt beslag på min mans verkstad. Allt för att få plats med mina skötebarn. Min motorcykel står där också lite på nåder, tryggt omgiven av gladiolius, dahlior, pelargoner och agave. Det sker något kumulativt med mitt växtinnehav. Snart får lusten inte plats i trädgården. Jag vill ju gärna prova nya växter, men sen kan det ju gå åt skogen med dem, så jag måste köra de säkra korten också. För ve och fasa, tänk om det skulle finnas en bar plätt i någon rabatt någonstans till sommaren.


Ett urval av sommarblommor som redan är på gång och växer på bra. Paradisblomster, jätteverbena,  vita och rosa rosenskära, törnrosas kjortel, ricin, aklejor, sommarljus, violkungsljus, stjärnflocka och snäckböna.


Att odla växter för snitt är en ljuvlig lyx. Dahlior och luktärtor är givna. De måste man bara plocka och ta in.


Några sorter som snart ska få komma i jorden är jungfrun i det gröna, zinnia, bärnstensvippa och spetsblomma. Alla lika ljuvliga på sitt sätt att använda till snitt.


Men det är grejer som blommar för fullt också. Ute i verkstaden har hortensian haft en kort vila. Har haft den i en kruka på trappan och betraktade den mest som en engångsblomma. Men så tyckte jag det var synd att kasta bort den och ställde undan den frostfritt. Ja, vad ska man säga? Tack!




Det här är en märklig växt. Falsk Jerikos ros, Selaginella lepidophylla. Det är en mosslummerväxt som när den blir utsatt för torka rullar ihop sig till en liten boll, och den kan överleva under flera år utan vatten. När den till slut får vatten öppnar den sig och börjar grönska. Den har sin naturliga växtplats i öknen.


Jag har planterat flera stycken i lite olika miljöer och väntar spänt på hur de ska utvecklas. Har några i det uppvärmda växthuset och några inne i huset. De som verkar ta sig bäst är de som står i växthuset. Många har barndomsminnen av denna roliga växt, själv kände jag bara igen namnet, innan jag upptäckte dem på en plantskola i Holland. För vem vill inte ha en växt som är symbolen för kärlek, lycka och ett långt liv? De rensar även luften, bokstavligt talat.


Ljuvliga orkidén Cymbidium har börjat blomma i växthuset nu. Den är lite svår att ha inomhus då den vill ha det svalt, runt 10 grader och mycket ljus. Till sommaren hänger jag ut den i ett av äppelträden.



Det var väntat, men ändå tråkigt: Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Hans dikt April och tystnad får avsluta för den här gången.

Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret 
hos pantlånaren.

Konsten att välja sina strider.

Hade bestämt mig för att inte hamna i den där svåra fröfällan. Varför strida för något som andra kan mycket bättre? Så hade jag bestämt. Men jag är ju inte sämre än jag kan ändra mig. Det ger en djup tillfredsställelse att bara försöka. Hör det var och varannan dag: Jag kan inte! Men det vet man ju inte om man aldrig provat.




Trädgård och odling är väl som med så mycket annat. Man höjer ribban successivt. Förändringarna smyger sig på en. Det som tedde sig omöjligt för några år sedan blir normalläge, och för mig är det stort att få upp de första proteorna.

Bästa boken Grow Protea, växteperoxid, frö, och rök på papper.

De kräver lite trix och fix innan de ens kan komma ner i jorden. Det finns två typer av proteafrö. En sort som liknar små kärnor. Man måste få av skalet för att komma åt embryot som ger den nya plantan. Den andra sorten har en liten fjäderskrud som gör att den kan flyga på termiken som bildas vid en skogsbrand, för att sedan, när det svalnat, landa och gro.


Först tänkte jag skrivit om hur olika frö skall behandlas, men det hade blivit en ganska trist historia. Kan bara säga att man måste vara påläst på varje sort om man vill driva upp Protea. Kanske beror det på att det är ett handhavande som man inte har med sig i svenska trädgårdstraditioner. Mig veterligen behöver man inte starta en skogsbrand få våra trädgårdsväxter att gro. Och för första gången har jag köpt väteperoxid till frön, detta för att de är extremt känsliga för svampangrepp. De kan inte heller ha för varmt under gronings- och tillväxtperioden. När man läser skötselråden förstår man att de kommer från en annan kontinent, och varför de inte är vanliga i handeln. Ja, förutom som snittblommor då.



Jag vet inte varför jag är så fascinerad av just Protea, mer än att de är sagolikt vackra och inte liknar någon annan växt. Kanske också för att jag gillar Sydafrika mycket och det är deras nationalblomma. Kanske för att de är svåra att anpassa till vårt klimat. De far illa i stillastående fuktig luft och vill helst att friska varma vindar.

Mina vuxna exemplar tar jag ut och vädrar fina dagar. Till sommaren kommer de att få stå ute på heltid.

Protea Cynaroides 'Little Prince'

Leucadendron salignum hubrida  ‘Red Devil’ (Proteaceae)

Men allt som kommer från sydligare breddgrader är inte kinkigt. En av de mer svulstiga växterna vi har i våra trädgårdar är dahlia. Det är blommor som är goa och glada.

Dahlior; Lorona Dawn, Martina, Karma Pink Corona och Hartenas

Under veckan som gått har jag planterat alla dahlior i krukor. De får stå i det uppvärmda växthuset tills de grott. Sedan åker de ut i kallväxthuset, för att till sist hamna ute på friland. I år blev det 35 olika sorter som åkte i jorden. 10 nya sorter! Har väldigt svårt att göra mig av med knölar som jag inte gillar, och kan omöjligt slänga en frisk knöl.

När jag tittar ut genom fönstret på min kammare just nu känns det som att våren tagit ett steg bakåt. Har precis varit ute och täckt över de växter som lockats fram av det fina vädret den senaste veckan. I morgon skall det komma en riktig köldknäpp här. Men som trädgårdsmänniska är man en obotlig optimist.

Så vi håller det goda humöret uppe och laddar för det stora vårskriket.



Den bästa våren i mannaminne.

För att förvissa mig om att det verkligen blir vår, och att den inte ska tveka på steget, har jag i år tagit det säkra före det osäkra och skapat en Adonisträdgård. Det här är viktiga saker om man skall tro de gamla grekerna, och det finns ju ingen anledning att misstro dem. Om det nu fungerar som det är tänkt kommer vi få en underbar vår.


Adonis var en snygging till gud som de grekiska kvinnorna hade ett gott öga till. Det var viktigt att hålla sig på god fot med den som såg till att det blev mat på bordet.  Därför planterades snabbväxande grödor i kärl eller korgar, och genom kvinnornas omsorg uppstod det snabbt en frodig grönska. Efter en vecka eller så var det dags för en ceremoni, och hela härligheten sattes ut i havet.


Jag har gjort min egen tolkning. Korg med utsäde har dock inte växt till sig på ett soligt tak, som sig bör enligt myten, utan i växthuset. Har inte heller skeppat ut korgen i havet utan nöjde mig att släppa den i dammen. Men jag vill att Adonis skall veta att mina avsikter var de bästa. Och att jag ser fram emot den finaste våren i mannaminne.


Oavsett om Adonis lägger sin hand över min trädgård finns det redan växtkraft på flera håll. Julrosen är inte mycket för vidskeplighet eller trolltyg. Den börjar våren utan hokuspokus.


Egentligen tycker jag att namnet julros är lite missvisande. Det är ju först nu den har sina glansdagar, och det är en ranunkelväxt. Bättre att använda det latinska namnet Helleborus.  På bilden är det 'Penny's Pink' och 'Pirouette'. Författaren Lotte Möller kallar julrosor närhetsblomma, och det kan jag hålla med om. Man måste studera den på nära håll.


Helleborus x ericsmithii 'Pirouette'

Det finns en salig blandning av julrosor i Lunden, och de kommer säkert att korsa sig hejvilt. Men om tycke uppstår, är inte jag den som kommer med invändningar.


Jag har mött människor som betraktar dessa julrosor som ogräs. Själv tycker jag de är riktiga tuffingar. De dyker upp lite här och var i trädgården, och de lyser upp med sin friska grönska så här års. Helleborus foetidus kallas ibland för stinkjulros eller stinkande prustrot. Visst, de luktar inte viol om man bryter av stjälkarna, men det kan man ju låta bli.


Oj vad snopen jag blev när denna gigant plötsligt dök upp i rabatten. Planterade ett gäng i höstas men hade ingen aning om kraften i knölen. Jättestäppliljan, Eremurus robustus, kan bli över 2 meter hög och blommar med ljusrosa blommor. Fortsättning följer.


Vanligvis brukar man jämföra storlek med en tändsticksask, men det är sällan jag har en ask på mig, så det fick bli min snusdosa istället. De flesta vet nog hur stor en dosa är på ett ungefär.



Den sistlidna vintern är den mildaste vintern vi haft sedan jag flyttade till Karnagården. Och det märks, inte minst på mina Bornholmsfikon. Jag täcker dem aldrig, men de är planterade i murade växtbäddar mot västra gaveln så de står lite skyddade.


Ja, så var det ju det där med julrosor. Under påskhelgen är det julrosfestival på Ulriksdal i Kivik. Stannar nog till där på skärtorsdagen då jag ändå ska flyga till Blåkulla. Bara att hoppas på att jag får ha julrosorna i fred för de andra kärringarna.



Trädgården vaknar, den är inte död.

Nyfiket går jag runt i trädgården och hälsar på den igen. Man skulle kunna säga att jag tagit en time-out, eller egentid, från den fysiska trädgården över vintern.  Men nu börjar en samvaro som kommer att sträcka sig över minst åtta månader.  Vinterträdgårdar på den skånska slätten ger mig inte mycket lust eller inspiration. På vintern odlar jag min inre trädgård; ogräsfri, sorkfri och lättjefull.


I min inre trädgård är rabatterna så luckra att jag kan gräva dem lika lätt som det är att bre en macka med rumsvarmt smör. Som sagt, det är min inre trädgård. Den riktiga trädgården är något helt annat. Så varje tidig vår är det på med massor av barkmull och kogödsel. Det är ett styvt jobb, och det underlättar om det inte kommit upp så mycket lökväxter som man måste kryssa mellan. Så i skrivande stund är det mest barkmull och kogödsel ute i rabatterna. En svag doft av fähus kan anas i luften.

Men det finns en belöning i allt detta skitgöra. Alla hjärtan smälter av mjökblomma, eller som vi säger på ren svenska; snödroppar. Mjölkblomma blir det bara om man översätter grekiskans gála som betyder mjölk, och ánthos, som betyder blomma.


Den här skönheten heter Galanthus 'Hippolyta' och är en av de få snödroppar jag planterat i trädgården. Jag är absolut ingen galantofil, och jag hoppas jag aldrig kommer att snöa in så på en enda växt. Riktiga galantofiler, snödroppssamlare, kan betala stora summor för en enda liten lök. Jag har fullt sjå med att försöka bestämma vilka sorter som redan växer här i trädgården.

Jag tror att detta är en Galanthus Plicatus, och den växer i stora sjok i mark som inte någon rört på säkert 50 år. Det är vackert att göra de klassiska snödroppsbuketterna. Lägg alla klockorna åt samma håll, lägg till några blad av murgröna som skapar en fin krage och så bind om med ett bastsnöre tätt intill kronan.




På krokushimmeln finns det många stjärnskott, men en av mina favoriter är Crocus vernus 'Vanguard'.  Den är först ut bland de stora krokusarna. Färgsättningen är underbar. Den skiftar ganska mycket i färgtoner beroende på ljuset. Plantera den i kluster, en och en blir den lite tafatt.






Varje höst köper jag blandningar av krokus och planterar lite överallt. Crocus chrysanthus 'Zwanenburg Bronze' har lyckats hitta sällskap som framhäver den egna skönheten.




Något litet kryp har redan varit och vispat om i den glada krokusen.


Mycket är på gång nu. Jag gräver upp väldigt många tulpaner efter att de blommat ut, men nu i somras så tog jag tillvara alla små, små lökar och torkade dem. Sen i höstas satte jag dem i en av grönsaksbäddarna. Jäklar vilka små krutpaket det var! Jag kommer att gräva upp dem när jag behöver bäddarna igen för grönsaker, och så gör jag om hela proceduren tills jag tror de fått storlek att blomma ute i rabatterna igen.



Nu låter det kanske som att jag är välorganiserad och har koll på det mesta i trädgården. Men så här års är det rörigt. Mitt minne är överfullt, har det visat sig. Tidigare idag öppnade jag dörren till vår gästtoalett. Där stod tre stora sålådor med persilja som jag totalt glömt bort. De hade grott, och det var i sista minuten jag kom in. De har tidigare blivit attackerade av en kattunge och en hund, och nu negligerade av en försumlig odlare. Stackars persilja.

Jag säger som Stefan Sauk: Det är mycket nu. Det är jävligt mycket nu, ja, jag tycker det.