Jag jobbar svart.

Att jobba svart är inte så lätt i växtvärlden. Det bygger liksom emot växternas natur. Är man blomma så gäller det att ha ett inbjudande och lockande yttre. Klara och tydliga färger drar till sig många pollinerare. 


Många växter som man kan uppleva som svarta på håll, drar oftast åt lila eller brunt. Det blir också väldigt varmt för svarta blommor när solen skiner, så man kan ju förstå att de klär sig i något ljusare dräkt. Men det finns växter som har riktigt mörka färger. De förekommer i kalla och snörika områden. De kan genom sin mörka färg magasinera värme och på så sätt växa.  I växtförädlingen jobbar man hårt för att få fram svarta sorter. Tror det finns rosor, tulpaner och violer på marknaden.



Den enda blomman jag har som faktiskt är kolsvart är petunian 'Ray Black'. Tror inte jag sett en enda humla på dem, trots att de blommat oförtrutet hela sommaren. Det enda kruxet är att de inte gillar vatten på blommorna. Mina petunior har bott stora delar av sommaren i växthus. Men de är lätta att flytta. Tog gamla stolar som jag målade svarta och sågade ut ett stort hål i sitsen. Mätte upp hålet så det passade för de klassiska terrakottakrukorna. Sedan är det bara att hänga i krukan, som vilar på kragen högst upp. Det är lätt att flytta stolarna ut och in,  så minskar man risken att bryta sönder plantan.

Nästan svart, iallafall räknas den ibland som svart, är chokladblomman, Cosmo atrosanguinens 'Chocamocka'. Planterar helst dessa på friland och de levererar blommor ända tills frosten tar dem.


Som jag skrev tidigare så är det blommorna som skall locka till sig pollinerare. Men sen! När humlorna och deras kamrater gjort sitt kan det se riktigt mörkt ut.


En av mina favoritbönor är 'Carminat'. Den är så otroligt vacker när den svingar sig upp i växttornen. Tyvärr försvinner den mörka färgen när man kokar dem, då blir de gröna.


Ett av de mest lyckade och uppskattade grönsakerna jag odlat i år är äggplantan 'Zora'. De växer i växthuset eftersom de kräver mycket värme för att utvecklas väl. Bordstabletterna som jag parkerat äggplantorna på har jag gjort av elefantgräs, Miscanthus giganteus. De är enkla att fläta ihop och lite kul att använda om man skall ha kalas.

Fint kalas kan man bjuda på om man serverar denna måltid. Det är första året som det är en riktigt bra skörd av fikon. Är man närig kan man ta med sig en bit parmesan ut och sätta sig i skymundan och äta upp allt själv. För det här är gott på riktigt.


Svart ses som en lite farlig färg. Och det stämmer på björnbär. Goda att äta, men så jobbiga. Det är nog en av de mest aggressiva växter jag vet. Har fått punktering på åtskilliga däck pga dessa taggar. Jag vill verkligen inte ha dem i trädgården. Bakom ladugården får de stå. Det enda försonande draget är att de ger väldigt goda bär. Björnbär och yoghurt är en guldfrukost.


Det är något både lockande och skrämmande med svart. Men jag skulle gärna se fler svarta blommor i trädgården. Svart har den stora fördelen att verkligen ge plats för kontraster. Svart blir som vackrast när det får något att spela mot.


Fast jag kommer nog aldrig att drista mig att säga: Black is such happy color. De orden kommer från Morticia Addams, en av min barndoms mest skrämmande idoler.










Blomsterlist.

Som trädgårdsskötare måste man vara både listig och stark. Och som wannabee-skåning har jag fått längre trädgårdssäsong än jag kunde drömma om. Men mitt ständiga drömmande gör också att jag kommer på nya idéer som kräver krafttag.


Blomsterlist kallade man förr den lite upphöjda rabatt som löpte längs med huset. Blomsterlisten på Karnagården är lite större än vad som var brukligt. Det var den första rabatten jag gjorde i ordning. Jag följde de tidigare spåren efter denna plantering, och den är avsevärt mycket svulstigare än en traditionell blomsterlist. Så begreppet kändes inte helt korrekt. Innan jag förstod bättre kallade jag den skrytrabatten. Här skulle de vackraste blommor lysa från tidig vår till sen höst.

Verkligheten är dock att skrytrabatten har blivit skämsrabatten. Det är nu tredje gången jag gör om den. Första gången fick uppstammade rosor vara huvudsaken, vid andra försöket uppstammad liguster. Jag har också fyllt med smickrande perenner och lökväxter. Allt har gått åt skogen. Denna rabatt har visat sig vara sorkarnas eldorado. De dyrbara uppstammade växterna blev skrovmål för mina ludna fiender. Så vis av erfarenhet kommer jag nu att plantera sorter som jag vet inte ingår i deras tio-i-topplista. Jag skall t ex plantera en del små träd, och dessa kommer att bo i hajsäkra burar.

Det fanns perenner kvar i Skrytrabatten som sorkarna ratat, dessa har spridit sig ohämmat och sorkarna har använt rabatten som sambandscentral för att mobilisera sina attacker till andra planteringar. Det var dags att göra om den. Födelsedag har man ju minst en gång om året. Och på sin födelsedag får man önska sig vad man vill! Om man sen får det är en annan sak. Det jag önskade mig mest av var tid och kraft. Och det kan man säga att jag fick. Efter några timmar var alla spadar bemannade och skrytrabatten upp- och omgrävd.



För min del återstod bara arbetet med att klargöra att här händer det grejer.


Men roligaste uppgiften spar jag till mig själv.  Att få formge en rabatt är nog något av det roligaste som finns. Fröken Fantasi umgås jag gärna med på kvällarna i kammaren. Fröken och jag har arbetat med Eldkrona, Lantana camara som tema.  Från att haft en ganska mild rabatt, valde vi att gå åt det hetare hållet.


Det är så ljuvligt att dra fram pastellkritor och börja skissa. Efter det kommer det lite mer komplicerade arbetet. Vilka växter kommer att stå emot ständiga attacker av elaka, invasiva och onda sorkar? Jag har tagit växter som jag vet klarar sig i mina andra rabatter men i andra färger och förhoppningsvis ökar jag oddsen till min fördel.




Sorksäkra som få är också tidlösa, Colchicum. Jag misstänker att de faktiskt klarar av nästan allting, utom väta. Dessa lökar har legat i ladugården ett bra tag och jag satte ut dem när jag var klar med lökbädden. Det är bara ett tillfälligt boende, men de sprider sin glädje ändå.



Tidlösa kallas även nakna jungfrun. De fungerar utmärkt att ta in och bara lägga löken på ett fat. Den blommar lika generöst ändå. Men den måste ut i rabatten och få sin stora bladmassa under sommaren.


Mycket vill ha mer! Jag planterade en klematis 'Prinsess Diana' förra året. Men den har inte visa sig från sin bästa sida ännu. Så när jag fick syn på en blommande på plantskolan kunde jag inte motstå den. De kommer att få växa sida vid sida. Och kanske, om jag har tur,  kommer de att belöna mig med rik blomning snart. It's take two to tango!


Fler belöningar finns det gott om i växthuset. Särskilt blomster som behöver lite mer sommar än vad vi i höga norden kan erbjuda. Klängliljor blyblommor och pelikanpiprankor blommar ikapp.


De klängliljor, Gloriosa som är här är: 'Superba', 'Carsonii', 'Orangery' och 'Lutea'.

Så vem vet, kanske blir min tredje skrytrabatt något att skryta med. Eller inte. Och det är väl en av de stora skönheterna med trädgård. Man vet aldrig. Och det går alltid att göra om.



Se upp för dörrarna! Dörrarna stängs!

Sorgligt, men sant. Men nu är det dags. Dags att stänga dörrarna till växthusen om nätterna. Det är nog det första tecknet på att hösten är på väg. I flera månader har de stått på vid gavel. Gränsen mellan ute och inne har varit flytande för både folk och fä. 


Så nu börjar det dra ihop sig för lökplantering. Beställningen är gjord, och den tunga leveransen kommer i slutet av oktober.  Men några lökar måste ner i jorden redan nu. Inte minst med tanke på att det är Lucia om tre månader, och de traditionsenliga lussekatterna skall bakas. Av någon. Vem som kommer att stå för själva baket är oklart. Men jag står för saffran.

Jag har ett litet bestånd av Saffrans krokus, Crocus sativus, som klarar sig bra. Men eftersom jag vill öka min produktion av denna utsökta krydda, har jag planterat några hundra lökar till. Kanske kan det bli en deg på så där 2 dl degvätska, om jag har tur.


Det är också dags att kavla upp ärmarna ytterligare en bit och göra de tunga jobben i trädgården. Har nya planteringar på gång. Och hösten är i mitt tycke bästa tiden. Jag gör de flesta jobben i trädgården på egen hand, att fuska i allehanda hantverk är jag vanligtvis inte främmande för, men ibland kan det straffa sig. Man får välja sina strider.

Mina växtbäddar i gammalt tegel har tagit mycket stryk av frostsprängningar, så det var dags att göra om dem. Det gamla teglet som åkt upp och ner många gånger är fortfarande med. Bilade bort det gamla murbruket, så blev det som gammalt igen.


Det är ett tungt och svårt jobb om man ska gräva ur och gjuta efter alla konstens regler. Och att mura med tegel ser kanske enkelt ut, men det brukar bli rätt kletigt och krokigt.

Det är en lyx att komma ner till Grönsakstorget och se det klart! Jord i bäddarna och nytt grus på gångarna, utan att ha lyft ett endaste litet finger.  Inte så att jag låg inne och snaskade praliner, och hade jag gjort det skulle jag aldrig erkänt.



I vinter kommer växtbäddarna fyllas med mina små skötebarn. Och om vintern blir hård, kommer de som så önskar få lite extra skydd.

Eftersom jag är inne på temat mura, måste jag ändå hävda att man kan mura snett. Min kära syster som just varit i Wien, gjorde mig uppmärksam på en konstnär som jag inte visste att jag tyckte om.  Friedensreich Hundertwasser verkade vara en högst sympatisk konstnär. Han ville ta in naturen i sina byggnader, och använde sig av starka färger. En man helt i min smak.
Entrén till vingårdsbyggnaden Quixote Winery, Napa Valley.     Foto: Gear$Head
Och inte nog med det. Han hävdade dessutom att den raka linjen är ogudaktig och omoralisk.

Så hade jag byggt växtbäddarna skulle de inte blivit fyrkantiga. Det finns inga raka linjer inne i mitt huvud.

Nä, jag kan inte skriva ett inlägg utan en blomma. Det går inte. Så jag fyller en bild med olika solhattar, Enchinacea, som är på topp just nu.






Hedonist - Oh ja!

Helt plötsligt är det mörkt om kvällarna. Värmen håller i sig, men ljuset, vart tog det vägen? Någon fipplar med lyset och snart slår väl jordfelsbrytaren till och det blir helt svart och kallt. Men det är inget jag hänger läpp för ännu. Istället ägnar jag mig åt det stora frosseriet. 


Trädgården bjuder på ett överflöd av blommor. I blomsterbutikerna kan man handla säsongens blommor för en rimlig peng om man inte vill skövla sin egen trädgård. Men så här års har jag inga problem med det.



























Luktärtorna producerar nya blommor så länge man ser till att plocka bort ärtskidorna.  Sorten 'Andrew Cavendish' är en riktig höjdare i dubbel bemärkelse. Blommar rikligt och klättrar på bra i sina växttorn.


Hortensia är lika vackra som luktärtor även om de inte kommer upp i samma doftdivision. Sagolika färger. I min trädgård växer bara vita och rosa. Den kalkrika jorden gör det svårt att få dem blå. Men det finns ju blomsterbutiker! Att frossa i alla färgställningar är lycka. Hortensian är enkel att göra kransar av om man har en halmstomme som grund.










Då och då när jag köper snittblommor blir det gärna lite barockt. Särskilt om jag kan addera lite av trädgårdens färgprakt.


Det är roligt att välja kontraster i både färg och form. Lime, orange och skarpt rosa är färger som verkligen tar fram det bästa hos varandra. Jag är rätt kass på att binda riktiga buketter, så jag fuskar genom att sätta en oasis i vasen som jag sedan sticker blommorna i. 


Det är mycket dahlior nu. 'Blue Bayon' är en favorit.  Här stöttas den av dahlian 'Polventon Surpreme' och lite plymört. Gult och lila är också säkra kort att blanda.



Och man kan förstås göra det ännu enklare för sig. Bomber och granater är inga trevliga grejer. Men man kan förnedra dem rejält genom att sätta en vacker blomma i dem. De gör sig bäst som vas. På latin betyder gladiolus svärd. Så det här blir väl en matchmake from hell.




En blomma som är tålmodig och enkel är 'Sömntuta'. Åh vad jag tycker om dem. Jag har strött ut lite frö här och var i trädgården.  De är som namnet förtäljer inte de som är först uppe och gal på morgonen, men det kompenserar de med sin lyskraft.




Det var säkert inte alla som hörde Dagens dikt på P1 den 1 september som Jonas Brun skrivit. Jag lyssnade och tyckte om.


Jag ville samla in det sista av sommaren 
När medvetenheten om dess nära förestående slut blev ytterst påtaglig. 
Jag tänkte att något måste gå att spara. 
Om så bara av augusti, att den inte helt skulle glida mig ur händerna,
och försvinna obemärkt och inget bli kvar av allt detta prunkande och slösande.
/.../