Tänd ett ljus och låt oss minnas.

Vi närmar oss en mörk tid. Det krävs en hel del för att inte tappa sugen nu när vi drar in i årets kanske mörkaste månad. November, som bara blir mörkare och mörkare för var dag som går.  Men runt första advent piggnar vi till, och nästan varje hem ser ut som Liseberg.


Halloween är inget jag firar. Kanske för att det är ett ganska nytt fenomen i Sverige, och inte minst för att det nog mest är barnen som går igång på att klä ut sig och tigga godis. Ska jag sminka mig är det för att bli snyggare. Vill jag skrämmas behövs inget smink.

Men en liten eftergift gör jag. Pumpor är väldigt roliga grönsaker. När vi var i England hade pumpafestivalen i Slinton precis börjat. Jag gillar verkligen pumpornas alla former och färger.


Själv nöjer jag med en pumpa, och förenar nytta med nöje. Istället för en lykta blir det ett rejält fågelbord. Det ska bli spännande att se om de små liven knaprar på själva pumpan.
Istället för att skära för hand tog jag en hålsåg för trä och sågade ur perfekta runda hål. Gröpte ur innanmätet och fyllde sedan på med fågelfrö.

Pumpan köpte jag i Sverige. Det hade blivit mycket övervikt om jag skulle tagit med mig den hem från Slinton. Men en amaryllis fick jag plats med. Den här gigantiska löken är den största jag sett. Köpte den på Wesley Garden. Den mäter 15 cm i diameter. Det blir spännande att se vad det blir av den.


Medan jag väntar på amaryllis finns det en hel del som fortfarande blommar i trädgården. Vi har inte haft någon frost, så mycket står kvar ute, och det märks att de gillar det. Fuchsian blommar något helt otrolig. De kommer att få stå ute och få en liten, liten frostknäpp innan de åker in i ladugården.

Många olika fuchsior blir det. Namnlapparna är borta på de flesta. Men vad gör det? De är lika fina ändå.

Som sagt, halloween är inte min grej. Men alla helgons dag känns viktig. Visserligen inte så gammal tradition det heller. Men det känns bra med en dag då vi alla som förlorat någon kär tänder ett ljus och minns.
Jag tänder ett ljus för min pappa, och ett för min lillebror. Jag saknar er!

Mitt konterfej tonar i grönt.

Gröna fingrar vill alla odlare ha. Att ha gröna ögon känns också bra. Men när ansiktet börjar skifta i grönt är det inte lika smickrande. Det händer då och då att mitt ansikte antar denna nyans. Fast, det tar emot att erkänna det.


Sju nyanser av grönt drabbades jag av när jag fick se alla stenarbeten på West Dean Garden. Jag har sett dessa stenläggningar i andra engelska  trädgårdar, men inte i den omfattning som här.
Så här vill jag också göra i min trädgård. Men material! Det finns ju inte sådan stenar här.

Det är klart man blir bitter. Detta är min samling av sköna stenar från West Sussex. De kommer på sin höjd att räcka till en liten, liten altan för ett par mindre småfåglar.

Stannar man kvar med blicken mot backen blir man om möjligt ännu mer avundsjuk. Engelska takpannor. Jag älskar dom. Ställer man dem på högkant kan man skapa de mest dynamiska mönster. Denna ljuvliga installation såg jag på Sissinghurst.


Det är enkelt! Men hart när omöjligt eftersom jag aldrig kommer få hem ett lass av dessa till Karnagården.

Äntligen fick jag gosa med en. Varför finns inte dessa att få tag på i Sverige? Jag vet att man kan ställa en hink över rabarberna och på så sätt få skira glasrabarber. Men hur snyggt är det med hinkar? En riktigt vacker rhubarb force borde vara en rättighet för alla.
Jag gjorde en liknande på min keramik-kurs förra terminen. Den ska få göra nytta vid tidig vår, och om den klarar det den ska, kommer jag att visa upp den. Jag är ju ingen hejare på keramik, visionerna är alltid större än mina tekniska kunskaper.

Så! Jag tonar även i grönt när jag är på min keramik-kurs. Man kan inte annat när man ser sin lärare dreja klot. Vad är det för tröst att jag också kanske kan göra det om så där 30 år?

Dessa klot som min lärare Anette Wiman Knutsson har gjort skall få pryda sin plats i trädgården till våren. Vill ni se mer av Anettes arbeten klicka på här.

En grön bok, hade jag turen att hitta i ett antikvariat. Det är en ljuvlig expose över grönt. Häftigt att man kan betrakta färgen på så många sätt, historiskt, politiskt, naturligt osv.


Green room brukar ju vara förbehållna artister och annat löst folk. Och artist är nog inte något jag kommer att skriva på mitt visitkort. Men det innebär ju inte att jag inte kan vistas i mitt eget green room. Begreppet sägs komma från Shakespeares tid, då skådespelarna inte hade några loger utan fick byta om i teaterns trädgård.

Och även om det är lite svalt har jag inget emot att byta kostym om jag har sällskap av ett hav av cyklamen. Förunderlig blomma när man ser den på friland. Tyvärr tycker jag den förlorar lite av sin magi när den måste trängas i en kruka. Alla cyklamen borde få ha huvudrollen i den sista föreställning innan vinteruppehållet.

Snart tid till att skava på sofflocket.

Det är lite som att svära i kyrkan. Men det ska faktiskt bli riktigt skönt att slippa kröka rygg i trädgården ett par månader. Det är inte så dumt med säsonger trots allt. Att dra ner på takten och vegetera. Det kan vara mysigt att  känna sig som en gammal tändkulemotor och puttra omkring lite stilla. 


Nu blir det nog inte så att jag går ner i fullständigt vegetativt tillstånd över vintern. Men jag håller upp målbilden så jag inte ska tappa sugen när tunga kollin med lökar snart trillar in. Trillar kanske inte är rätta order. Lantbrevbäraren är inte helt nöjd då hans lilla, gula bil är knölfull med paket till Karnagården. Han är nöjdast då det på sin höjd kommer små trinda kuvert med frö.

Väntar också på den första frosten som skall tala om för dahliorna att det är dags för vila, och samla krafter inför nästa säsong. Säsong 2016! Då ska de vara ännu vackrare! Dahlior som så många andra behöver få en fingervisning om när det är dags för vila.

Vintern är den tid då jag ska komma ifatt med det som inte är prioriterat under den ljusa delen av året. Meningen är korta ner att-göra-listan. Det märkliga är att listan aldrig blir klar. Det är ett antal block som fyllts under åren med trädgården.

Det är en besynnerlig känsla att bläddra i dessa listor som började vintern 2007. Ändå är åtta år ingen ålder på en trädgård, väntar otåligt på att den ska få känslan som bara tidens tand kan ge. Trädgårdar är som kvinnor, de blir lite fylligare och mer spännande med åren, eller hur?

Men tidens tand tuggar i sig saker jag inte är så förtjust att den ger sig på. Mina fina vita ormbunkssoffor har blivit fällor för utschasade rumpor. Här slår man sig inte ner ostraffat. Nytt virke måste hyvlas och sättas dit. Det får nog bli lärk, eller kanske ek. Beror lite på vad jag får tag på.


I ett års tid har jag behövt byta grindar på ett ställe i trädgården. Funderade på att bygga en själv men har aldrig kommit till skott. Men så i somras hittade jag dessa vackra grindar på skroten. Måtten stämde precis, så nu skall de slipas och målas. De är utrangerade från en kyrkogård i Ljungby. Ja, nya grindstolpar ska fixas och gjutas fast. Men det skjuter jag på till vårterminen 2016.


Det är inte ofta man ligger i framkant, eller att man får stryka saker innan de ens kommit upp på listan. Men plötsligt händer det. Lökbädden blev klar innan den stora blötan rullade in. Det skall bli spännande att se hur det kommer att fungera. Mitt lager av terracottakrukor måste fyllas på, för det går inte an att använda plastkrukor här.


Lite svetsarbete får också vara med på listan i vinter. Det är en oändlig räcka växtstöd som går åt. För mig finns det egentligen bara två varianter av växtstöd, antingen att de formgetts så de kan stå för sig själva, eller helt naturliga av kvistar och grenar som är ett med naturen.


Jag tycker inte om käppar som står lite hur som helst och med snören emellan. Men likväl slutar varje växtsäsong med att jag knutit snören kors och tvärs mellan pinnar för att rädda någon stjälk. Och det är samma visa när jag försöker reda ut härvan av snöre och växtmaterial som skall till komposten. Dessa enkla växtstöd ska få ersätta bambukäpparna.Vackra tankar och verkligheten går inte alltid åt samma håll.

Oops!  Nu kom jag på att jag inte får glömma att så de frö som behöver lite kyla för att tycka att livet är underbart framåt våren. Och nu när jag tittar på listan inför vintern, är risken inte så stor att jag skall skava allt för hårt på sofflocket.

För en gångs skull finns det ett modernt citat som stämmer bra för mitt trädgårdsarbete.

Om du arbetar med saker du gillar och brinner för, 
så måste du inte ha en stor plan för hur allt ska bli i slutändan.

Mark Zuckerberg

Locka med en trädgård, och jag drar.

Fantomen lämnar då och då de djupa skogarna och går omkring som en vanlig man. Jag har lite samma känsla när jag lämnar trädgården och packar väskan med finkläder och necesseären med läpptjosan och lukta gott.  


Det är lite, lite svårt att lämna trädgården. Jag får alltid en viss separationsångest. Jag har dock ynnesten att kunna lämna över det nödvändigaste som vattning och växthuskoll till min kära systerdotter. Med det milda tvånget att ta hand om min trädgård, har hon allt mer börjat få upp ögonen för trädgårdens magi. Hörde henne för första gången uttrycka en önskan om ett eget växthus. Det ser jag som en framgång.

Det är inspirerande åka bort några dagar och bara glida omkring med rena händer i andras trädgårdar. I England finns det många fantastiska trädgårdar att uppleva, och jag försöker alltid besöka några när jag är där.  I år föll valet på Kent och Sussex. Området kallas för den "Gyllene triangeln" och flera bofasta hävdar med bestämdhet att detta är Englands bästa odlingszon. Huruvida det stämmer skall jag låta vara osagt.

Vanligtvis börjar de blomma i september, i jungfruns tecken. Fast det är nog inte därför de kallas den nakna jungfrun, utan snarare att de blommar nakna, utan blad. Tidlösa är också ett vanligt namn på dessa skönheter.


Fick med mig ett gäng lökar hem av denna helt ljuvliga tidlösa, Colchicum 'Waterlily'. Fluffigare än så blir det nog inte.


Det här var en magisk färg och enligt skylten skall det vara Colchicum Tenori. Märkligt att de är så blå. Kanske beror det på växtplatsen, men de borde vara mer lila. Måste prova nästa år, och se hur de blir här.


Ett litet hopplock av som blommar här i trädgården just nu. ´Harlekijn', 'Ice Wonder´och en gammal trotjänare som troligen är Colchicum agrippinum. Finns kvar mängder av dem i trädgården sen svunna tider.


Men nu åker vi tillbaks till England. Det här trädet får gärna växa hos mig. Benved Euonymus europaeus 'Red Cascade'. Jag går igång på att naturen blandar cerise och orange.

Minst lika vackert är vingbenved, Euonymus alatus 'Apterus'. Den får hamna på vårens önskelista. På strategiska ställen i trädgården blir de ögongodis till hösten.



Det man ska räkna in i sin resbudget om man åker på trädgårdsresa, är kostnaderna som kommer när man väl är hemma. Ovillkorligen får man ju idéer, och de är sällan gratis när de skall förverkligas.


Hade ingen aning om att det fanns ett kyskhetsträd. Men nu vet jag det. Jag vet också att det är väldigt vackert.  Vitex agnus-castus f. latifolia. Härdigheten är det nog lite si och så med. Men vad gör det om jag får en kruka till att släpa in på hösten? Absolut ingenting!

Stoppar här med önskelistan och avslutar med ett par kloka ord från en klok man. Bilden tog jag på Wisley Garden, som hade en utställning under jord om rötter. Beakta att da Vinci sa det för 500 år sedan. Inget är nytt under solen.




Razzmatazz

Jag vet inte riktigt vad razzmatazz betyder, men jag vet hur det ser ut. Enligt bartendern på puben i East Lavant där jag sitter och skriver betyder det spektakulärt. Och visst kan man med fog kalla de flesta dahlior spektakulära, och minst sagt imposanta.


Jag har både danska och norska trädgårdsvänner, och det tog ett tag innan jag förstod att de avsåg dahlior när de pratade om georginer. Det beror på att den tyske botanisten Carl Willdenow döpte dem efter den ryske professorn Georgi. Tids nog insåg han sitt misstag, och gav dem återigen namnet dahlia efter Linnes lärjunge Anders Dahl. Men det hann bita sig fast i Tyskland och våra skandinaviska grannländer, som fortfarande talar om georginer.


Kan aldrig se mig mätt på denna milda fluffighet, där alla har sitt eget uttryck.

Något som jag gillar särskilt med dahlior är att ingen är den andra lik. Det finns oändligt många färger och former. Och aldrig kan man kora den vackraste.

Det är nu de har sin höjdpunkt. De slutar inte blomma förrän frosten nyper dem. Vill man ha någon starkt lysande stjärna i trädgården så här års är dahlian ett givet val. När ljuset har sänkts över trädgården tar de i av alla krafter, de skriker: Vi ger inte upp!

Dahlian upptäcktes av spanjorerna hos Aztekerna i mellanamerika. Så det är inte för inte som den är Mexicos nationalblomma.

Det är en fantastisk resa att kika långt in i bolldahlia. Symmetrin är häpnadsväckande. Modellen här heter 'Sylvia'.

En vit dahlia är en vit dahlia, är en vit dahlia!  Det skulle man kunna tro, men så är det icke!
'Cream Alva' och 'Tsuki Yori No Shisa' är väldigt olika. Jag tror man kan lista ut vilken som heter vad utifrån deras look.

Lätt att tro att dessa  diskreta skönheter inte syns i rabatterna, men jag lovar, de syns. 'Lorona Dawn' och 'Honka'.

Kanske inte någon överraskning direkt: Jag har en soft spot för rosa blommor. Och inte minst dahlior. Några av mina skönheter: 'Braken Ballerina', 'Martina', 'Pearl of Heemstede' och 'Otto's Thrill'

Det man kanske inte tänker på är att dahlior är lite som luktärtor. Man kan plocka dem hela säsongen, se till att ta bort de som vissnat, det kommer hela tiden nya som ska se till att plantan lever vidare.

 Svulstig bukett av 'Arikos Zsaza' och 'Color Spektakel'. Fodrade glasvasen med en flätad matta av elefantgräs och satte dit lite kvistar med frökapslar från sparris.

Dahlior skapar ett begär som går utöver det vanliga i blomstervärlden. Jag vill ha alla, drösar av dem. Det kommer nya sorter hela tiden och det man främst försöker ta fram idag är en blå dahlia. Doft är inget som kännetecknar dahlior heller, så det arbetar man också på.

Ett hav av dahlior hindrar inte en liten katt att sova. Även om det innebär att hela fotosessionen måste senareläggas. Det går jag gärna med på.

Men det finns en sak jag inte går med på! Detta att så många säger: "Nä, jag orkar inte odla dahlia, det är för jobbigt att gräva upp dem och vinterförvara dem." Men strunta i att gräva upp dem då. Köp nya nästa säsong. En bra dahliaknöl kostar inte mer än en halvdan sommarblomma. Jag lovar att återväxlingen på en dahlia är bättre. Gå med i http://www.svenskdahlia.se där kan du få råd och köpa knölar till riktigt bra priser och kvalité.