Kung Bore kommer och går.

Kung Bore var här på en blixtvisit i söndags eftermiddag. Han hade bråttom, och det var inte mycket till vinter han lämnade kvar. Men det räckte för att tala om för alla entusiastiska växter att det är han som bestämmer så här års. De flesta böjde på nacken och tackade för sig. 


Nu är dahliorna uppe! Kylan som kom kramade kraften ut blad och stjälkar, men knölarna är fortfarande spänstiga och fina. Klippte ner huvudstjälkarna till 10 cm.  Det gäller att vara försiktig när man gräver upp dahlior. Man bör gräva med grep och ta det varligt när man tar upp dem. Jag vill ha av all jorden så snart som möjligt så att knölen inte ruttnar. Förr har jag lagt dem på tork och borstat bort så mycket jag kunnat.
Men i år har jag provat att göra det enklare för mig. Jag har ju en kompressor! Att försiktigt blåsa knölarna rena var väldigt smidigt. Efter att de är rena från jord får de ligga upp och ner ett par dagar, så att fukten försvinner från de ihåliga stjälkarna. Sedan lägger jag dem vackert i växtbackar som får stå frostfritt och mörkt hela vintern. Tittar till dem då och då. Det är mest fukt jag är rädd för. Men med min nya teknik att blåsa dem rena tror jag risken att de ska ruttna är minimal.

Att sätta tänderna i ett äpple känns välbekant för de flesta. Men ponera att det var tvärtom! Tänk om all fallfrukt som vi inte tar hand om skulle bli aggressiva. Att bli biten av ett äpple skulle nog kräva en stelkrampsspruta, och förmodligen göra väldigt ont.
Med dåligt samvete över all fallfrukt jag inte tar vara på, var steget inte långt att göra detta elaka äpple i keramiken. Sorten heter "Gunilla Persson". (Man måste nog ha sett Svenska Hollywoodfruar för att förstå.)

I det svalaste växthuset driver jag julens hyacinter. Jag kan inte välja en färg på hyacinter. Jag måste ha blå för doftens skull. Vita för att de är stilrena och passar så väl ihop med mina andra julblommor. Men sedan är det ju det här med rosa hyacinter. Det måste jag ju också ha, rosa blommor är ju jag! Så snart jag börjar sätta ihop mina julgrupper får de komma in i stugvärmen.

Men dörrkransarna är klara. De roliga att göra. Vissa år kan jag gå loss och mer eller mindre sätta dit allt jag kan hitta i gömmorna, ibland blir det lite mer måttfullt.
Men det kommer åtminstone upp kransar på dörrarna, och det är gott så.

Adventsljusstake var längesedan jag använde, fick aldrig det första ljuset att räcka tills det fjärde ljuset skulle tändas. Det är lika bra att tända alla samtidigt. Jag är väldigt förtjust i de här glasboxarna.

Visst är det underbart att vi kan skapa lite känsla av trädgård inomhus så här års. Vad vore julen utan alla dessa ljuvliga blommor? Ganska trist, i alla fall för oss som inte tror på tomten.






Vargen kommer.

Nä, nu fabulerar jag! Det är inte den riktiga vargen jag larmar för, utan frosten. Men det känns verkligen som jag gått och skrikit Vargen kommer! ganska högt den sista tiden. Fast varken vargen eller frosten har visat sig. I stället har det varit fina dagar. Tror aldrig jag lagt så många timmar i trädgården så här års som nu.


Eftersom jag hade en föreställning att trädgårdsarbetet i princip var slut i och med novembers intåg känns varje extra dag som en gåva. Varje ogräs jag drar upp är en bonus. Jag har också gjort något jag inte brukar. Jag har klippt ner nästan alla perenner.

Jag har inte gjort det i ren ondska. Jo, förresten, det har jag. Och nu handlar det om sorkarna. Genom att klippa ner perennerna blir det enklare att hitta ingångarna till deras gömställen. De är listiga, de små gynnarna. Men nu börjar jag förstå hur deras strategi fungerar. De gör alltid sina in- och utgångar nära en kraftig växt. Och jag har upptäckt vilka områden de helst hålls vid. Jag känner mig verkligen som när jag lekte Land och rike som barn. Skillnaden är, att nu är det på allvar. Jag ska ta tillbaka mina land.

Häromdagen upptäckte jag att de grävt upp alla tulpanerna i en rabatt, och dragit med dem till sin håla. Jag begriper inte hur de får med sig dem. Har de ryggsäckar? Vanliga lökkorgar är ingen idé, de äter upp dem också. Så nu har jag börjat armera korgarna.
Jag blev verkligen snopen när de ätit upp botten på dem. För att inte tala om när jag fick syn på mina krukor med lökar. Hade lagt glas över dem, men det fanns några luftspringor. Tydligen tillräckligt stora för att möss - en annan gnagare som inte stå högt i kurs - kunde ta sig in och rumstera om.
Varför kan man inte bara få odla sin trädgård i lugn och ro? Undrar om det finns någon trädgårdsmänniska som inte har någon fiende. Sorkar, mullvadar, sniglar, rådjur. vildsvin... ja, listan kan göras lång.

Jag kan inte plantera alla lökar sorksäkert, men de som är mest värdefulla sätter jag numera i metallkorgar. Dessa gör jag själv av galvaniserat putsnät, som är enkelt att jobba med.

Till min stora förskräckelse har jag dessutom upptäckt att någon huserar i mina övervintringsrum i ladugården. Flera av krukorna med lökväxter har attackerats.
Som tur är lockar inte de stora växterna. Här samsas uppstammad lager, palmer och japansk mispel med banan och citrus.

De enda platserna som inte hotas av gnagare är växthusen. Kanske beroende på att katterna gärna figurerar här. Och det är tur, för här börjar många av de mer exotiska lökväxterna blomma. Nerine bowdenii är till exempel helt ljuvlig.

Vinterlilja,  Schizostylis coccinea 'Cindy Tower', lovar också gott.

Fabler är perfekta berättelser, strama och entydiga till sin form. Djur, natur och sensmoral. Pojken och Vargen kommer från en fabel som Aisopos sägs ha skrivit för så där 2600 år sedan.  Sensmoralen är att inte larma eller kalla på uppmärksamhet i onödan.  Aisopos var ursprungligen en slav som lyckades bli frigiven genom sin kvickhet, men dödad på grund av sin spydighet. Känner att jag har mer gemensamt med Aisopos än jag borde.

Baka, baka liten lök.

Jag är inte något ämne till hemmafru. Jag skyr köket som pesten. Det finns bara en sak som jag verkligen gillar att baka, och det är tulpaner. Att baka tulpaner kräver ingen ugn eller andra mystiska tingestar. Det räcker med ett utrymme som är luftigt och torrt.


När tulpanerna blommat över och står i vägen för sommarblommorna, gräver jag upp dem, skakar av jorden och ställer lökarna med bladmassan i plastbackar. Sedan in med hela härligheten i ladugården. Här får de ta igen sig under hela den varma sommaren. Det är absolut nödvändigt att hålla det luftigt kring lökarna. Ställ inte backarna direkt på golvet, för då är risken stor att det börjar mögla. Och mögliga lökar vill man inte ha i rabatten.

Så här års är det mest växter som åker in i ladugården, så det är roligt att det finns något som åker ut också.

Att sitta och sortera ut friska och spänstiga små tulpanlökar är ett sant nöje. Det är lite som att sitta och pyssla med frimärken. Som barn samlade jag på frimärken med blommor på. Idag har jag lagt filatelin på hyllan och ägnar mig åt riktiga blommor.
Det kommer inte att bli mycket till blommor på dessa små godingar nästa vår. Men med lite omsorg växer de till sig och blommar så småningom. Läste en rolig definition av vad som kännetecknar en samlare: Har man tre exemplar av något är man samlare, har man åtta är det mani.

Jag hade hoppats på rekordskörd av saffran i år, men ack vad jag bedrog mig. Dagen innan jag tänkt skörda kom stormen Freja. Vädret gör aldrig riktigt som man vill.
Saffranskrokusen, Crocus Sativus fick mycket pisk av regnet. Men det gick att bärga en del av skörden trots allt. Fast just bärga är kanske att ta i, när det handlar om att klippa av trådarna på varje liten blomma.Vis av skadan ska jag odla dessa under glas nästa år.

Min saffranslåda blev inte ens bottnad i år. Men det blev tillräckligt för att jag ska locka någon till spisen -  förslagsvis min man - som vill använda denna ljuvliga krydda.
Jag sparar saffran som den är, trådig och vacker. Stöter den i mortel om vi behöver den mald. Saffran ska förvars torrt, svalt och mörkt.
Vilken doft det är i köket där saffranstrådarna ligger och torkar! Det är en mycket fylligare doft än den som kommer från köpesaffran.

Men den inte bara doftar och smakar gott. Den är väldigt vacker också.

Saffran är verkligen en mytisk krydda. Och det är nog få kryddor som det är så mycket fiffel och båg med. Många frestas av att späda ut den med gurkmeja. Aja baja! Men saffran är också lite i samma klass som koriander, dvs antingen älskar man eller hatar den. Den har en smak som man inte misstar sig på.
Vill man fördjupa sig i saffran ska man läsa Pat Willards bok Saffran. Här kan man läsa allt om den, som hon skriver,  förföriska krydda. Hon beskriver bl a Fiesta de la rosa del azafrán. En festival som är helt ägnad åt saffran. Någon gång ska jag åka dit, till Consuegra som ligger i Toledo, Spanien. Det sägs att världens bästa saffran produceras här. Sista helgen i oktober drar den igång. Och är man ändå på plats får man inte missa att ta en fight med väderkvarnarna. Det är här dom finns! Ni vet dom som Don Quixote slogs med.

Om jag nu avslutar i Spanien så är det inte mer än rätt att Miguel de Cervantes får sätta punkt med en rad ur Don Quixote.

Kan vi någonsin få för mycket av det goda? 













Geofyterna anfaller.

Geofyter låter verkligen som något som kommer från yttre rymden. Fast i själva verket handlar det om växter, t ex lökar, som har sitt skafferi under jorden och inte låter sig avskräckas av fel väder. Så nu för tiden slänger jag mig med begreppet lite då och då. Jonas! Kan du plantera de här geofyterna i Lunden? De blickar jag får då säger mer än tusen ord.


Lökbädden är full av krukor med geofyter, eller jag menar lökar. I min enfald trodde jag att allt var frid och fröjd. Men till min fasa upptäcker jag att någon varit inne i lökbädden och rumlat runt. Lökar som grott är kringslängda, grus och jord i en salig blandning. Det är inte katterna! Det är inte fasanerna! Det måste vara någon otäck gnagare som tror att de kommit till dukat bord.

Nu har jag täkt ventilationen med finmaskigt nät. Men jag är tveksam om det räcker. Så för att gardera mig ytterligare har jag laddat med fina fällor, där det serveras en meny av små lockande lökar. Bon appétit!

Det finns bara en bra sak med möss, och det är deras bo. Gamla, övergivna musbo är favoritnästen för humlorna. Så om jag trillar på gamla musbon kommer jag att lägga dem i min nygjorda humleholk.
Hittar jag inga musbo så kommer jag att lägga in ogödslad torv. Och jag har ju hela vintern på mig innan det blir någon bosättning i den.

Några som inte har hela vintern på sig är vinterliljan Schizostylis coccinea 'Fenland Daybreak'. Den blommar väldigt sent och är inte glad åt kyla. Det är klart, kommer man från Sydafrika är ju inte november någon partymånad här hemma. De får nog snart flytta in i växthuset.


Många är kallade men få är utvald att få bo i växthuset över vintern. Stor vaxblomma, Cerinthe major purpurascens ger dock inte upp i första taget. Jag plockar en del frön från den, men den sprider sig också på egen hand. En av mina lågmälda favoriter i rabatterna.
Lökar, lökar eller geofyter som jag nu sa att jag kallar dom är på väg ner i jorden. Tyvärr inte av sig själva utan med hjälp mänsklig kraft. Alla lökar utom tulpanerna är på plats. Varje säsong försöker jag rationalisera planteringen. Bästa sättet att göra det så smidigt som möjligt är att be om hjälp, men när man gjort slut på släkt och vänner får man ta tag i det själv.

Jag slänger alltid med en näve benmjöl till lökarna. Att dra med en liten hink eller liknande ut i rabatterna leder alltid till att den står på fel ställe. Att fylla fickorna känns inte heller så smart. Men med lite tygrester och annat jox har jag löst problemet.
Sydde en kanal i överkanten där jag drog igenom ett par lameller från en uttjänt persienn. På så sätt hålls påsen öppen. Kabinkrokar är suveräna, sätter en i den sydda öglan och sen kan jag bara hänga fast påsen i hällorna på brallorna.

När jag ändå värmt upp symaskinen sydde jag en påse till lökarna som jag också kan hänga på mig. Här kommer också lamellerna till användning. Det är viktigt att det går att plocka till sig löken med ett enkelt handgrepp.
Piffade upp den med ett gammalt broderi som sett sina bättre dagar. När jag ser denna kraftfulla kvinna känner jag mig stark. Mer lökar åt folket! Tulpaner kan man sätta så länge det inte är tjäle i jorden. De kommer kanske lite senare, men hellre sent än aldrig. Jag stoppar alltid ner lite extra tulpaner i grönsaksbäddarna för att kunna slösa med som snittblommor.