En ren formsak

Jag misstänker att många av oss har sett rött ett par dagar. Röda tomtar, röda julgranskulor, röda juldukar, röda näsor etc. Julen är en färgstark helg. När det är som mörkast behöver vi brassa på med kulörer inomhus. Det är många vackra ting och växter vi omger oss av i juletid.


Med så mycket härligheter omkring oss är det lätt att förbise blommornas intrikata former. Det är ju både färg och form som gör blomman till den individ som förför oss. Doften gör också sitt till, men den är svår att fånga med kameran. Att bara se formen på en blomma gör mig mer medveten om dess sinnrika konstruktion. Och det blir extra tydligt när färgen inte står i vägen.

Jag vet ingen annan amaryllis som har så här häftig form. Amaryllis Cybister 'Chico' är som en cirkusföreställning. Ett virrvarr men ändå så sammanhållen och disciplinerad.

Det får hänga med några amaryllisar till. De är ju ändå julens drottningar. Amaryllisen 'White garden' är verkligen vit. Ett lass av dem är som den renaste snö.

Orkidéer finns det en oändlig mängd att välja på så här års. Jag föll handlöst för denna, i många stycken enkel men ack så cool blomma. Venussko är exotisk och får mig att drömma om hemliga orkidéer i Amazonas.

Undrar hur många brudorkider det säljs till jul? Väldigt många skulle jag tro. Den har blivit lite nedvärderad sedan den hamnade på bensinmackar och allsköns inrättningar för nästan inga pengar alls. Men billiga blommor kan vara minst lika vackra som dyra.

Nu sjunger julens hyacinter på sista versen. Vilka glädjespridare dessa lökar är. Jag har inte sett någon annan julblomma i så många olika konstellationer, i allt från gamla dricksglas på gummiverkstan till eleganta arrangemang på julbordet. Nästa gång jag får hälsa på dem är när de står i blom i trädgården.


Kära, kära julros. Du vill inte gärna vara inomhus, men jag vill ändå ta del av din skönhet. Varje jul tvingar jag några små plantor att pryda julgrupperna. Men tiden inne blir kort. Som så mycket annat levande vill den ha sin frihet. Här hos mig, där frosten inte bitit sig fast, får den rätt snabbt åka ut i rabatten.

Blommors former är makalösa. Kan inte för mitt liv begripa hur de har kunnat få så varierande gestalter. Men häftiga är dom, och jag kommer aldrig att sluta förundras.

Vinterlilja, Schizostylis coccinea 'Cindy Tower', kan jag inte annat än visa i färg. Den vill absolut inte vara inomhus, men i det svala växthuset trivs den gott. Med denna underbara röda färg säger jag tack till julen för i år.

Tomten är rumsren.

Vi är många som gillar gamla traditioner. Tomten är ju en kille som har hängt med länge. Kanske lite längre än många tror. Det är dags att berätta sanning om den riktige tomten. Sanning kanske är att ta i, men det är en teori som tilltalar mig. 


Trädgårdar har funnits i hiskeligt långa tider, och i Europa var det de gamla grekerna som började med denna ädla syssla. På den tiden var gudomligheter avsevärt mycket mer närvarande än tomtar. Och då, liksom nu, fanns det saker som odlarna inte rådde på. 

Att ta hjälp av gudarna var nog lika självklart för dem som att tomten kommer till oss på julafton. Men kanske var det inte helt lyckat att de båda sybariterna Dionyses och Afrodite avlade ett barn. En stackars gudagrabb som övergavs av sina föräldrar och kom att fostrats av några herdar uppe i bergen.   Men icke desto mindre fick denne välutrustade man sin plats i de grekiska trädgårdarna. Priapos, som han heter, kom att tjäna flera syften. Han fick vara en symbol för fruktbarhet, agera fågelskrämma och, inte minst, skrämma bort frukttjuvar.
Och romarna ville ju inte vara sämre när de låg på topp. Så även de anammade dessa grekiska traditioner. Idag kan man se avbildningar av Priapos i Pompeji. Där har han avbildats med en röd toppluva! 

Som en liten parentes kan jag nämna att det gav upphov till en del fniss när jag gjorde den här skulpturen på keramikkursen. Men kanske Priapos kan skydda trädgården mot mördarsniglar, och då är det värt att rodnande gå förbi honom.

Priapos blev med tiden bortglömd. Troligen var hans uppenbarelse lite väl magstark. Men tanken på att det behövdes extra skydd i trädgården levde kvar genom århundraden. Troligen gjorde man en mindre modifikation. Hans penis  fick bli en röd toppluva helt enkelt. Så med tiden förvandlas denne virila man till en liten sur dvärg med röd toppluva.

Under årens lopp har dessa trotjänare ändrat gestalt åtskilliga gånger. Dvärgar, gnomer och inte minst tomtar i alla dess former.  Syftet har varit detsamma, att skydda växter och djur. De väcker mycket känslor de här gubbarna. Många skriker med avsky. Usch, dålig smak! På Chelsea Flower Show är de portade. I Frankrike är det tvärt om. Där verkar befrielsefronten, Front de Liberation des Nains de Jardin. De arbetar aktivt för att befria tomtar. (De har en Facebook-sida man kan ansluta sig till.) 


Många tycker illa om tomtar oavsett vilket prefix de har. Trädgårdstomtar, hustomtar eller jultomtar. Iallafall så här års. Det här är bara en vild gissning, men jag tror det finns fler tomtar i varje hushåll än vanligt folk. 
Den här goa gubben bor hos mina grannar. Det är lite märkligt, de har varken sorkar eller mördarsniglar. 

Som jag skrev tidigare finns det flera olika teorier om trädgårdstomtens ursprung. En är att de kommer från riktiga dvärgar som arbetade djupt nere i gruvor. Dessa småväxta män bar färgglada toppluvor så de skulle synas, till yttermera visso var luvorna fyllda med hö så de skulle fungera som hjälmar. Detta skall ha lett till mytiska historier om dessa små arga män. Och vem skulle inte varit förbannad med ett sånt jobb? Jag tycker att legenden om Priapos känns trevligare att tro på.

Sveriges äldsta och nu levande trädgårdstomte är Bäckalycketomten från Jönköping, född 1884. 
Bilden är lånad från Eva Londos artikel om Bäckalycketomten. Okänd fotograf.
Om min historia om trädgårdstomten inte fallit i god jord, kan jag rekommendera boken Trädgårdstomtar av Vivian Russel, som visar bilder på allt annat än snuskiga tomtar. Även etnologen Eva Londos har tagit det här med trädgårdstomtar på allvar. Har precis fått tag i hennes bok Trädgårdskonster med utblick från höglandet. Har inte fått hem den ännu, men ser fram mot en läsning med skräckblandad förtjusning.

Eva Londos har även en teori om Viktor Rydbergs dikt Tomten, men den lägger vi åt sidan. Nu njuter vi i stället av denna dikt, och den stilenliga, hårt arbetande tomten.

Midvinterns köld är hård,
stjärnorna gnista och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken,
Endast tomten är vaken.




















Aldrig för gammal för att leka.

Det är verkligen en fröjd att gå in i blomsterbutiker så här års. Jag kan gå in i dem bara för att få känna den alldeles speciella doft som bara finns där. Vilket överflöd! Att se drösvis med blommor och blader får mig att andas lite lättare.


Julstjärna kommer i många färger och modeller till jul. De krispigt vita är en personlig favorit. Varje gång jag ser dem här hemma vill jag utbrista: Flores de la Noche Buena, som den kallas på mexikanska. På svenska skulle det bli Den heliga nattens blommor. Vackert, men det känns inte lika dramatiskt.

De finns i butikerna nu, men även i rabatterna hos mig. Julrosen trivs inte så där jättebra inomhus. Det blir lite för varmt. Några få hamnar i julgrupper, men jag ser på dem att de inte är särskilt lyckliga.

Fast jag kan kontra med att jag inte är särskilt lycklig i trädgården just nu. Visst finns det enstaka vackra växter där ute, men det är inte så där jättemycket som får mitt hjärta att rocka loss. Kanske ska jag vara tacksam för det. För ovillkorligen drar jag ner tempot. Och som min man så präktigt påpekar: Man måste ge sig tid för återhämtning. Fast lite trist är det allt.

Men växthusen! De är inte bara balsam för själen, de är rejäla inpackningar. Jag hade en rätt stor lekstuga när jag var liten, och den var det bästa jag visste. När jag var tolv år grät jag, för jag insåg att leken var slut. Min storebror fick köpa lekstugan av mig för det facila priset av 50 kronor. Där inhyste han sedan sina två getter, Malin och Lotta. Men åter till växthusen. Jag tror jag har samma känsla för dem som jag hade för lekstugan. Det är min magiska värld.

Den lilla kaminen i ena växthuset gör inte mycket väsen av sig större delen av säsongen. Men så här års är den naggande god. En kopp java, tända liten brasa, sätta sig ner och se lågorna djupt i ögonen är superlyx.

Om lugnet råder i södra växthuset så är det lite mer aktivitet i det norra. Det har en vägg mot ladugården och där finns den gamla hönsluckan kvar. Många tror den är för katten. Men icke! Den är för tomten. Här kan han kila ut och in och styra med allt som hör en riktig tomte till.
Men det blir ju ingen jul utan en rejäl lucköppning, och det gamla väggskåpet känns lite som lucka 24:a redan nu. Det pryder sin plats här i växthuset och det har, i dubbel bemärkelse, hängt här på gården i över 100 år.

När jag är i växthusen så saknar jag inte sommaren så hemskt mycket. Och jag ska göra mitt bästa för att inte sakna förra julens resa till Sydafrika. Men utan tvekan är Sydafrika ett land som ligger mig varmt om hjärtat. Som en homage till detta fantastiska land har jag gjort en lite speciell julgrupp.
Mitt i kransen med de vilda djuren tronar Pelargonium sidoides. Den kallas 'South African Geranium' eller om man är på det humöret 'Umckaloabo'. Sydafrika är ju pelargonens hemland, så det kändes rätt att ha den här. Att blomman är lila gör den ännu mer rätt eftersom just violett är den liturgiska färgen för tredje advent.

Ni glömmer väl inte bort! Man är aldrig för gammal för att leka.









I'm dreaming of a green christmas.

Jag ber om ursäkt, alla julromantiker, men jag önskar mig en grön jul. Det spelar ingen roll om det skulle bli två meter snö, jag kommer aldrig att få känslan jag hade som barn när julen nalkades. Lillebror i vår familj lyckades alltid få 39-graders feber på julafton. Det kan man kalla julfrossa.


Vissa växter är mer magiska än andra så här års. De där som gör att man hajar till när man ser dem. Järnek är en sådan. Den busken som jag har på friland hittade jag mellan rötterna på en stor gammal hästkastanj. Det var några år sedan, och jag minns fortfarande hur himla glad jag blev. Den växer och frodas på sin nya plats. Jag hoppas jag hittar fler av denna tåliga och vackra sort. Tidigare har jag köpt något praktexemplar att ha i kruka till jul, och de har knappt klarat sig till Trettondagen.
Jag har några små järnekar av olika slag som jag driver i växthuset. De får växa till sig ett par år innan jag sätter ut dem på friland. De gillar att ha det varmt på sommaren.
På äldre julkort var det alltid järnek och mistel om avbildades. Jag minns att det var roligare att rita av järnek med röda bär, än den rufsiga misteln. För det är ju så. Ingen jul utan mistel. Jag har lite dåligt samvete över att jag är så glad för mina mistlar som växer här i trädgården. I naturen kämpar värdträdet hårt genom att göra sin bark hårdare för att misteln inte ska få fäste. Och här kom jag och skrapade av barken och tryckte dit frö. Fast det är inte så tung börda för värdträdet, mistel nöjer sig med att stjäla vatten och lite salter.
Det stora mistelhjärtat får pryda växthuset, några kvistar kommer även att hänga på strategiska platser i huset. Den stora julpussen måste alltid komma till under misteln. Det är en magisk växt, på riktigt.

Lager är för många ett ljust öl. Men för mig är lager en krydda som är absolut nödvändig till jul. Det går inte att koka skinka eller lägga in sill på mammas vis utan lagerblad. Mina stora lagerträd står snällt i ladugården under vintern. Men de är lika gröna och fina ändå. Att gå ut och fylla en korg med blad är en ren fröjd.
Lagerbladsgranen får sällskap av lite mandlar som också är från trädgården. Granen kommer att stå grön och grann i köket och dofta.

Mossor är jag väldigt förtjust i. Tyvärr går de sin egen väg och växer inte där jag helst vill ha dem. Men på norra sidan ladugården växer det massor. Håller jag bara gräset kort har jag hur mycket mossa som helst så här års.
Gamla barkbitar med mossa får ge stjärnan extra mycket glans. Stjärnan får ligga ute på trappan. Då kommer krypen som bor i den hänga kvar, och mossan får leva lite längre. Den är lätt att pimpa lite om man inte vill ha den naturell.

Och om jag av en händelse skulle få en vit jul, ska jag inte hänga läpp. Det är ju faktiskt väldigt, väldigt vackert det också.