Myror i brallan.

Om jag varit en myra hade jag sovit nu. Jag hade legat långt ner i myrstacken med tusentals polare och gottat mig. Väntat och väntat tills solen värmt upp stacken och mjukat upp lederna. Till skillnad från oss vanligt folk bildar myror glycerol i cellerna så de inte ska frysa. Jag hade nog också behövt en stänkare av denna brygd. 


Men trots kylan har jag myror i brallan. Jag har en känsla av att jag inte är den enda som längtar efter lite action. Vi har gjort slut med allt vad julhelger heter. Vi har vänt blad. Vi har tryckt i oss de första semlorna.

 Så... snart är det dags. Dags att börja med... 
Frösådd!!!

Svårt att hitta en präktigare bild på mig! Med visst fog kan man kalla mig för fröfröken. Jag hade inga problem att sitta en hel lördag och smida planer tillsammans med mina frö. Här är det inte bokstavsordning som gäller vid upprop. Unge herr Solhatt glider före spolingen Aster. Alla får rätta sig efter den såvecka som jag tycker är passande.
Alla planer dokumenteras och förvaras i präktiga pärmar, som i tanken skall fyllas i efter punkt och pricka. Tyvärr kan det bli lite si och så med det skriftliga när kaoset i växthusen är som störst, vilket är synd. Jag har stor nytta av att veta när jag sådde ett visst frö, när det grodde och hur lång tid det tog tills plantan var klar för utplantering. Att härbärgera för stora plantor i växthuset skapar bara oro i leden. De blir lätt för rangliga och oundvikligen kommer det löss och annat otyg.

Det är allt annat än otyg i växthuset just nu. När jag öppnar dörren till det möts jag av en mild väldoft. Det är knepigt att beskriva dofter. Men tibasten, Daphne x transatlantica 'Eternal Fragrance', luktar bara så gott. Den är ny på marknaden, och jag trillade över den av en slump i England i höstas. Den är en korsning mellan kaukasisk- och sidentibast. Engelsmännen säger att den doftar natur. Bra så!
'Eternal Fragrance' har en väldigt nätt blomning. Ingen blomma som slår sig för bröstet direkt. Den har som sagt andra meriter. Grannen i växthuset är däremot lite mer utagerande.

Tänk att jag till slut skulle lyckas riktigt bra med en orkidé. Tror jag kommit på tricket med orkidéer, det gäller att inte visa sig rädd. De är som gamla byrackor, de kan lukta sig till rädsla på fler mils håll. Och det vet ju alla, att rädsla är ingen bra komponent i ett förhållande.
Just den här Orkidén Cymbidium får inte en grad över 15 på vintern, och så fort frostrisken är över kedjar jag upp den i ett äppelträd. Lite hästgödsel, en skvätt vatten när jag kommer ihåg, och sen så klarar den sig på egen hand.

Det är roligt när fördomar kommer på skam. Jag och orkidér? Nä, nä, nä... Det går aldrig. Men det gick!






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar