Skam i kroppen.

Jag är ganska säker på att jag inte är ensam om det här. Man är ute i trädgården och gör sitt bästa. Är lycklig och nitisk. Men så helt plötsligt har det hänt. Shit! Nej! Trots att jag vet att ingen har ser mig, fylls mina kinder av skammens rodnad.


Det gör verkligen ont när jag av oförsiktighet, övermod eller ren otur knipsar av eller trampar ner någon växt som jag tänkt njuta av framöver. Hur kunde jag?

Bara det här med plantering av nya lökar på hösten. Ovillkorligen sätter jag spaden i en redan etablerad lök som blir klyvd. Då hugger det till av olust. Det slutar ibland med att jag ligger där på knä gräver med små, små spadtag nästan som en arkeolog. Allt för att inte skada någon präktig kejsarkrona eller allium.

På våren är det lika illa. Försiktigt ska jag rensa bort det tidigaste ogräset. Plötsligt trampar man på, eller river av, något skott på den där tulpanen som man är så ivrig att få träffa. Eller, ve och fasa, ett pionskott bryts av. Då blöder mitt hjärta.
Ståtliga tulpaner kommer inte till sin rätt med stjälkar på 2 cm. Jag borde väl sätta dem i en vas och ge dem en sista tid i värdighet. Men oftast skäms jag, och gömmer dem snabbt i komposten. Allt för att inte påminnas om min dålighet.

Sekatörer är väldigt bra. Men att ansa en trädpion och samtidigt ha huvudet i en låda kan leda till gruvliga följder. Plötsligt står jag där med just den stjälken i näven som skulle ge mig den stora prakten. Har ett svagt minne att det hänt med klematis också.

Sen har vi det där med motordrivna tingestar i trädgården. De kräver stor försiktighet. En midjestyrd gräsklippare kräver att man har koll på vad bakdelen hittar på i svängarna. Små idegranshäckar kan bli väldig, väldigt små om man tar ut svängarna lite för hårt. (Nu är det kanske på sin plats att tillägga att det mest är mina manliga hjälpredor som haft bensindrivna tingestar som skenat för dem. Utan att nämna några namn på förövarna, har ett glanskörsbär och en rejäl benved fått kasta in handduken.)
Bilden är manipulerad, men tjänar ändå som ett varnande exempel på hur tokigt det kan bli.
Många av misstagen man gör i trädgården försvinner så småningom. Växtkraft och selektivt minne gör sitt till. Men vissa fadäser påminns man om för alltid.

Tårarna var inte långt borta då plommonträdet 'Viktoria' blev av med sin topp. Jag skulle gräva upp en ny rabatt med grävaren, och glömde bort att 'Viktoria' stod bakom mig när jag svängde på skopan. Där for toppen iväg! Det blev ett mycket märkligt plommonträd. Men det står kvar som en ständig påminnelse att ha inte så bråttom. (Jag har inte för vana att fotografera mina misstag, det skulle vara allt för smärtsamt.)

Så om någon passerar Karnagården och hör min förtvivlade röst; Förlåt, förlåt det var inte meningen! Förlåt! Jag ska inte göra så någon mer gång, är det varken folk eller fä jag skadat, utan troligen någon högt skattad blomma som jag tagit av daga.

4 kommentarer:

  1. Fint inlägg. Ja, jag känner igen mig. Har trampat ner åtskilliga pioner och satt spaden i i en del lökar. För att inte tala om hur många sekatörer jag har komposterat.

    SvaraRadera
  2. Tack Ingmarie! Ja, det hör nog till att det sker lite olyckor då och då i trädgården. Jag är en fäbless för att slarva bort rensjärn. De dyker upp igen efter ett par år i komposten.

    SvaraRadera
  3. Tänk, det där har nästan gått över, nästan. Ja inte klantfasonerna då, men ångesten.
    Jaha, där rök den....
    Det finns fler blommor.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tröstande ord! Ja, du har helt rätt i att i skammen mildras med åren och erfarenhet.

      Radera