Sex blommor till min älskling.

Gästskribent! Jonas Enghage, mannen med de ogröna fingrarna har staplat ihop bokstäverna den här gången. Och här kommer ett viktigt meddelande till alla män: I morgon är det alla hjärtans dag. Varför behöver du inte bryr dig om, det bara är så, men det vi har framför oss går inte att avfärda som någon hastigt påkommen helg introducerad av en amerikansk varuhuskedja i syfte att boosta försäljningen av belgisk choklad. Alla hjärtans dag - ystävänpäivä på finska - har sina anor från medeltiden och inbegriper en svåröverblickbar röra av helgon, fåglars raggperiod, parbildningslekar av olika slag och skänkande av blommor till sin själs älskade.


Blommor, ja. Glöm nu för guds skull inte det. Det spelar ingen roll om priset på röda rosor skjuter i höjden som en IT-bubbla på uppåttjack. Köp ändå. Resultatet av att inte göra det är nämligen skrämmande oförutsägbart.

Så i morgon skall du, kosta vad det kosta vill, stå där med din rosbukett och se förälskad ut.
Det kommer inte jag att göra. Här upphör nämligen alla likheter mellan dig och mig, oavsett vem du är.

Den stora skillnaden här är min fru. Hon är inte fullt så lättimpad som jag ibland skulle önska. (Vi pratar alltså om en människa som odlar i runda slängar 50 olika sorters rosor, på friland.) Så här krävs det en helt annan typ av bukett. På samma sätt som rosor kan betyda olika saker beroende på hur många de är och vilken färg de har - googla gärna på rosenspråket - så kommer även min bukett att ha en helt egen undertext som speglar på vilka sätt min kärlek bör manifestera sig i handling. (Och här handlar det om handling i relation till trädgården, om nu någon trodde något annat.) Så, då åker vi:

Första blomman i buketten skall vara en murgröna, på grund av sin styrka. Den kan bända sig in nästan överallt, genom de mest osannolika material. Den är fruktansvärt stark. Det måste jag också vara. Trädgård handlar nämligen i stor utsträckning om att bära, lyfta, häva, släpa och baxa. Jordsäckar, stenblock, ogrävda hål, oplanterade träd, listan kan göras lång, men min primära uppgift på Karnagårdan är utan tvekan att vara lättlurad och stark.

Den andra blomman skall vara en Nakna Jungfrun, eftersom jag sympatiserar med tanken, men även för att den har ett fullständigt obegripligt latinskt namn. Colchicum variegatum! Den skall påminna mig om hur glad Anneli blir när jag refererar till hennes skydslingar med deras korrekta namn - vilket aldrig kommer att ske - och bibringa mig ödmjukhet inför det faktum att det finns en värld av kunskap jag inte har en susning om.


Den tredje blomman skall vara en tulpanlök, eftersom den kan se in i framtiden. Det måste den rimligtvis kunna, annars skulle den dö av tråkslag på den långa resan från jordig lök till högrest blomma. Och preicis som tulpanen måste även jag kunna se in i framtiden. Annars skulle jag aldrig kunna utbrista “fantastiskt!” vid åsynen av en nergrävd, snedvuxen pinne som skall bli ett vackert träd om fler år än jag kan räkna till.

Den fjärde blomman skall vara en gräsmatta, eftersom vi nästan inte har någon längre. Den skall göra mig ödmjuk inför det faktum att trädgård består av gräsmattsnaggande projekt, projekt och projekt. Plus lite fler projekt. För att inte tala om… äh, du fattar.

Den femte blomman skall vara en Näckros, eftersom dess stjälk har vissa likheter med en PVC-mantlad EKKJ-kabel med kopparskärm. Den skall påminna mig att inte tappa fokus på faser, nollor och IP-klassningar. En trädgård består nämligen till stor del av nedgrävda elkablar som lätt kan gå av när grävaren kommer fram. Följande konversation har uppstått mer än en gång:

- Går det någon elkabel här?
- Nej.
- Oj.
- Fan.

Och den sjätte blomman skall vara en ros. Det är trots allt alla hjärtans dag, min älskling.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar