Alla har vi en liten mandel inom oss.

Jag kan nog konstatera att det inte är något större fel på min amygdala, Corpus amygdaloideum. Min mandelkärna mår alldeles utmärkt. Nu kanske ni tror att det är någon sällsynt växt jag odlar. Men så är det inte!


Amygdalan är en liten del av vår hjärna som gör att vi förstår och uppfattar rädsla. Och jag kan väl lugnt påstå att den senaste veckan har den här lilla hjärndelen larmat i ett. Skydda växterna!

Var det verkligen nödvändigt att ösa ner snö och ilsket hagel? Jag som hade packat ner byxa vinter och plockat undan värmefläktarna i växthusen. Hastigt fick fläktarna åka ut igen, och förvirrade långkalsonger åkte på.

Den mesta snön kom under en natt i början av veckan och försvann ganska så snart igen. Men lite snopet var det att få behöva skotta för att ta sig in i växthuset.
Jag hade tänkt plocka ut mina stora palmer och citrus förra helgen. Men min amygdala uttryckte farhågor och för en gångs skull lyssnade jag. Kan också berott på att min man inte kunde assistera mig.

Önskar jag hade kunnat skydda hela trädgården mot dessa prövningar som veckan givit prov på. Den stackars lilla glanspionen, Paeonia mairei,  kunde fått en bättre start. Tror det är första gången jag stått och skakat snö från pionknoppar. En erfarenhet jag gärna sluppit. Det ju rätt tuffa typer, de här vilda pionerna, men ändå.

Som sagt,  min  högst personliga amygdala klarade dessa tillfälliga köldhärjningar bra. Frågan är hur trädgårdens Prunus Amygdalus Dulcis klarat det. Det stackars mandelträdet hade precis börjat blomma. Kanske är naturen så vis att snöflingor kan sköta om pollineringen i brist på annat. Men jag är skeptisk.

Nu när jag känt mig bitter och inte så lite stött över vårens frånvaro har jag sökt tröst i växthusen. Med en kopp kaffe har jag kunnat sitta och fraternisera med min kära lilla buske 'Coates Crimson', Raaphioleps x delacourii. Vi har väldigt trevligt på våra möten.

Jag har också haft ett rendezvous med en växt jag längtat efter i många år. Äntligen står den här! Chilensk eldbuske, Embothrium coccineum. Vissa växter når nästan mytiska dimensioner innan man blir ihop. Det är en lång historia om min längtan efter denna växt. Nu kan jag gå ut i växthuset och ropa -Buenos días! Como etsas? För jag vill ju att den ska känna sig hemma.


Så till Valborg har jag en liten eld i växthuset, och förhoppningsvis kommer solen att sänka sig över flaskstället med de gamla buteljerna. En sol som spelar bus i färgat glas tinar upp vårkänslorna lika bra som vilken valborgsmässoeld som helst.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar