Mumsig vår och andra läckerheter.

Ingen tid är som nu. Med blöta knän ligger jag på backen och bara trycker in grönt i munnen. Likväl som mina ögon är min gom i ett skriande behov av grönt. Rent, färskt och spänstigt känns som ledord för trädgårdens leverans av gotter.


Sparris är grönsakernas crème-de-la-crème. Lyxiga och himmelskt goda. Jag hade sparris överst på min önskelista över grönsaker jag skulle odla när jag flyttade till Karnagården. Nu hade jag sådan tur att det redan växte en rugge med sparris här, som troligen har många år på nacken. Den står kvar bland rosorna och sköter sig i stort sett själv. Varje år skänker den mig en ansenlig skörd trots att den är lite till åren.

Men tillräckligt är aldrig nog. Jag har anlagt två rejäla planteringar med sparris. Den första sparrisbädden gjorde jag för 6-7 år sedan. Sparrisen här, 'Gijnlim',  kommer upp väldigt tidigt. En beprövad sort som fungerar bra om man vill krångla till det lite extra och få vit sparris. I min största sparrisbädd har jag planterat 'Rambo'. Det är en sort som kommer lite senare, men den största skillnaden är att den även består av honplantor. Då får jag dessutom de röda höstbären som är väldigt vackra.
Sparris är vacker och trolsk hela säsongen. Från de första magiska skotten, till de röda bären och till sist den gyllene bladmassan, där "Sparrisorren" förgyller aftonen.

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Det är fortfarande tidig vår, och de första skotten har stuckit upp i bädden. Jag är självisk och sätter i mig dem à la minute. Smaken av dessa allra första är som att äta våren. Magiskt helt enkelt. Pinfärska, svagt lilatonande är de som godast. Allteftersom de rakar i höjden blir de grönare och lite mer fibriga. Om man mot förmodan skulle få sparris över och vill spara den ska den förvaras i kylskåpet. Det bästa är att rulla in den i en fuktig kökshandduk eller hushållspapper. Rulla inte in knopparna.

Sparrisodling brukar väcka många frågor angående jordmånen. En enkel tumregel är att man kan odla sparris där man kan odla potatis och morötter. Sparrisen vill ha mycket sol. Varma dagar kan den växa upp till en centimeter i timmen. När den växer som mest skördar jag två gånger om dagen. Men efter midsommar är det stopp. Nu måste plantan få växa i fred och samla kraft inför nästa års leverans. Jag har aldrig låtit mig skrämmas av sparrisens exter, utan helt enkelt bara planterat den som alla andra växter. Antingen har den inte fattat att den växer i lerjord, eller så har jag bara haft tur med alla plantor jag satt. Men jag har nog satt ett 30-tal, och alla växer på.

När jag tröttnat på sparris kan jag glida ner till Lunden. Här har jag min odling av kajplök. Det är ett litet bestånd från Gotland, och jag äter den gärna rå. Mild men ändå smakrik.

Ett par alnar längre bort växer ramslöken. Den är allt annat än mild. Himlars vilket tryck det är i den. Den kan man också med fördel äta rå, eller lägga i salladen.
Jag kan inte för mitt liv begripa hur folk kan förväxla denna med liljekonvalj. Det räcker med att ta i bladen så känner man lökdoften. Den dagen liljekonvalj doftar som ramslök har jag förhoppningsvis kastat in handduken. Visserligen tycker jag om ramslök, men den ligger i lä jämfört med doften av en liljekonvalj.

Äntligen! I många år har jag försökt hitta en "riktig" rabarberklocka. En sådan där som man ser i alla engelska trädgårdsmagasin och som alla verkar ha minst ett halvdussin av i sina trädgårdar. Eftersom jag inte fått tag på någon har jag gjort en själv. De var väl inte helt lyckliga på keramikkursen när jag började bygga på den. Och de fick något flackande i blicken när de insåg att den med nöd och näppe skulle gå in i ugnen. Men med lite god vilja så står den nu i trädgården. Den är kanske inte mitt bästa keramiska projekt, men den fungerar. En vän påstod att den såg ut som en kebabrulle, det var väl inte snällt?



Nåväl! Kebabrullen, eller rabarberklockan som jag föredrar att kalla den, åkte ut i början på februari. Innan hade jag lagt ut rejält med kogödsel runt plantan. Minst en gång i veckan har jag varit ute och lyft på locket och gluttat ner i klockan. Jag har varit och tjuvat en  liten stjälk då och då. De här späda stjälkarna är perfekt att knapra på efter de andra matnyttiga grönsakerna. En stor del kommer jag dock att ta in och göra en händelserik rabarberkompott av.
Jag tog av klockan idag bara för att visa vilken fantastisk färg det är på rabarberna som lever i mörkret. Planen är annars att jag skördar genom öppningen i toppen där locket ligger. Nästa år måste jag sätta rabarberklockan på en annan planta. För det är tufft för rabarberna att växa så här. De behöver ett par år med sol för att hämta sig efter detta nerköp att tvingas leva i mörker.

Känner mig lite ond som tvingat rabarbern till detta. För så här års behöver vi all sol vi kan få. Men jag lovar att pyssla om den lite extra under sin konvalescens, och att jag ska njuta extra mycket av varje tugga. Ingen tid är som nu.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar