Långsamhetens lov.

Nu står vi här, mitt i sommaren. Den där sommaren vi drömt om så länge.  Nu ska vi njuta från morgon till kväll. Inte snegla vare sig bakåt eller framåt, bara vara! Jag lovade min man att ta det lite lugnare med trädgårdsprojekt under juli. Att sjunga långsamhetens lov är faktiskt inte så dumt. Men det får inte bli en vana.


I år har det varit väldigt gott om hallon. På långt håll har de lyst i frestande röda sjok. När vi haft gäster har det hänt vid flera tillfällen att vi alla stått i hallonsnåret, plockat och ätit, och inte minst pratat. De mer seriösa samtalen har då och då avbrutits av att någon skrikit: -Kolla, jag har hittat ett bautastort! Eller, -Wow, jag har hittat en stor klase! Tror vi är något på spåret här. Hallonterapi.

Det är verkligen en nåd att få glida omkring i trädgården och bara fylla på tankarna.  Alla sinnen får sitt lystmäte. Dessa sinnliga dofter, smaker som är på riktigt, ljud som smeker öronen och inte minst all ögonfröjd. Men sinnet som kanske påverkas mest av sommaren är känseln. Att känna solen sticka lite i skinnet, för att i nästa stund känna svalkan av vinden i skuggan. Det är bara bäst. När jag tänker efter är det svårt att säga vad som är allra bäst med sommaren, men ett litet axplock har jag fått ihop.

'Mainzer Fastnacht' är en av de vackraste rosor jag känner till. Tror inte det finns någon annan ros som är så här intensivt lila. Den doftar ljuvligt och blommar långt in på hösten. Jag kan förlora alla mina puttekulor, bara jag inte förlorar denna rosen.

Det hör ju sommaren till att släpa med sig strandfynd hem. Det finns en speciell magi i de enklaste ting när de fått umgås med havet ett tag. Tror det mesta blir vackert. Vacker och speciell är även rosen 'Leonardo da Vinci'. Att bli uppkallad efter ett universalgeni ger en hel del att leva upp till.

Även om jag sjunger långsamhetens lov måste jag ha daglig tillsyn i växthusen, ty där inne tas ingen semester.
För några veckor sedan visade jag min, Litania modesta, och nu har den fått frö. Det ska bli spännande att stoppa dessa småttingar i jorden när de är redo. Tror inte man kan få för många av brandgul slingerlilja. Eftersom den kommer från Sydafrika är jag som vanligt lite mer kär i den.

Årets föreställning av pelikanpiprankan har precis tagit sin början. Det är svårt att anklaga Aristolochia grandiflora för att vara snygg, men fräck är den.

Som sagt, alla har det inte lugnt och skönt under dessa ljuvliga dagar. Det finns de som sliter som djur, eller i vart fall som insekter. Det är häftigt att se när fjärilen suger i sig nektar med sin snabel. Vi måste verkligen vara rädda om dessa förtrollande pollinatörer.
Tror att fjäril på röd solhatt är en av de vanligaste blomsterbilder jag sett. Men det gör den inte mindre vacker för det. Det jag gillar med Echinacea är att samma sort kan se så olika ut. Här är det 'Magnus' som nästan antagit formen av en badmintonboll. Nu skulle jag aldrig få för mig att spela badminton med en blomma. Men kanske ska jag leta reda på de gamla racken och piska upp min man. Lite fjädersport kan aldrig vara fel så här års.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar