Myror i brallan.

Om jag varit en myra hade jag sovit nu. Jag hade legat långt ner i myrstacken med tusentals polare och gottat mig. Väntat och väntat tills solen värmt upp stacken och mjukat upp lederna. Till skillnad från oss vanligt folk bildar myror glycerol i cellerna så de inte ska frysa. Jag hade nog också behövt en stänkare av denna brygd. 


Men trots kylan har jag myror i brallan. Jag har en känsla av att jag inte är den enda som längtar efter lite action. Vi har gjort slut med allt vad julhelger heter. Vi har vänt blad. Vi har tryckt i oss de första semlorna.

 Så... snart är det dags. Dags att börja med... 
Frösådd!!!

Svårt att hitta en präktigare bild på mig! Med visst fog kan man kalla mig för fröfröken. Jag hade inga problem att sitta en hel lördag och smida planer tillsammans med mina frö. Här är det inte bokstavsordning som gäller vid upprop. Unge herr Solhatt glider före spolingen Aster. Alla får rätta sig efter den såvecka som jag tycker är passande.
Alla planer dokumenteras och förvaras i präktiga pärmar, som i tanken skall fyllas i efter punkt och pricka. Tyvärr kan det bli lite si och så med det skriftliga när kaoset i växthusen är som störst, vilket är synd. Jag har stor nytta av att veta när jag sådde ett visst frö, när det grodde och hur lång tid det tog tills plantan var klar för utplantering. Att härbärgera för stora plantor i växthuset skapar bara oro i leden. De blir lätt för rangliga och oundvikligen kommer det löss och annat otyg.

Det är allt annat än otyg i växthuset just nu. När jag öppnar dörren till det möts jag av en mild väldoft. Det är knepigt att beskriva dofter. Men tibasten, Daphne x transatlantica 'Eternal Fragrance', luktar bara så gott. Den är ny på marknaden, och jag trillade över den av en slump i England i höstas. Den är en korsning mellan kaukasisk- och sidentibast. Engelsmännen säger att den doftar natur. Bra så!
'Eternal Fragrance' har en väldigt nätt blomning. Ingen blomma som slår sig för bröstet direkt. Den har som sagt andra meriter. Grannen i växthuset är däremot lite mer utagerande.

Tänk att jag till slut skulle lyckas riktigt bra med en orkidé. Tror jag kommit på tricket med orkidéer, det gäller att inte visa sig rädd. De är som gamla byrackor, de kan lukta sig till rädsla på fler mils håll. Och det vet ju alla, att rädsla är ingen bra komponent i ett förhållande.
Just den här Orkidén Cymbidium får inte en grad över 15 på vintern, och så fort frostrisken är över kedjar jag upp den i ett äppelträd. Lite hästgödsel, en skvätt vatten när jag kommer ihåg, och sen så klarar den sig på egen hand.

Det är roligt när fördomar kommer på skam. Jag och orkidér? Nä, nä, nä... Det går aldrig. Men det gick!






Det isar i rötterna.

Det händer något med själen när det kommer snö. När jag var liten blev det full fart på barnasinnet. Lek, frostbitna kinder och blöta lovikkavantar med pälsen full av iskulor. Nu för tiden sprätter det inte i direkt av leklust. Snarare ger det vita snötäcket en känsla av lugn.


Det är inte mycket man göra i trädgården nu. Men då och då slår jag en lov ner till dammen och kollar så att luftpumpen gör sitt jobb. Att hålla en öppen vak gör att fiskarna inte dör av sumpgas och syrebrist när dammen täcks av is.

Flotta fröställningar som fått hjässan pudrad av snö kan man också passa på att njuta av.
Solhatt, hortensia och trädpion
Växtstöden som jag tillverkat står kvar ute i rabatterna. Järnblommorna ser förrädiskt inbjudande ut, som vore de doppade i socker.


När det blivit så här kallt har jag stängt av värmen till ett av växthusen. Alla växter som behöver lite plusgrader har fått tränga ihop sig i ladugården. Det är lite trångt där inne, men nu är det bara att bita ihop.
I det kalla växthuset är det väldigt stilla, här växer just mest vackra frostrosor.  Några krukor med lökar står här och stampar. Men annars är det inte mycket till liv här.

Desto mer liv är det i norra växthuset. De första krokusarna blommar nu. Dessa små lökar har jag drivit sedan november. Vilken fröjd det är med ett helt fat av krispigt vintervita sötnosar. De pryder sin plats i fatet tills de blommat klart. När sedan Kung Bore och Fröken Frost gett sig iväg får de sin rätta plats i jorden. Förhoppningsvis kommer de igen nästa vår utan att jag lägger mig i deras naturliga rytm.

Slog mig just, att nu har ju vårterminen kört igång. Visst är det hoppfullt! Vårtermin! Snart är det dags att börja på ännu en keramikkurs. Förra terminens vinteräpple blev rejält stort. Om det hade gått att äta skulle koltrastarna kunnat livnära sig på det hela vintern. Nu får de nöja sig med en mängd av de mindre men mer aptitliga äpplena.

Kanske dröjer det ett tag innan jag får lägga skridskorna på hyllan. Men jag är rastlös. Önskar jag kunna spara överskottsenergin jag har i en burk och ta fram den i april när odlingen drar i gång på allvar.

Äntligen kan jag använda ett underbart citat av Tage Danielsson.

De säger att Sverige är vackert på vintern. Hur vet dom det? Då är ju Sverige täckt av snö!


Lyckan ligger i ett litet frö.

Det är märkligt det här med frökataloger. Det pirrar till i kroppen när jag öppnar postlådan, får syn på dessa färgglada trycksaker och bär in dem i famnen. Väl inne släpper jag allt för att bara ägna fem minuter åt att bläddra igenom dem. Fast ärligt talat det blir oftast mer än fem minuter.


Ett stort problem med fröer är priserna. De är för billiga! Det är ju förhållandevis små slantar, så det utgör sällan något hinder att shoppa loss. Jord, krukor och etiketter ska till. Fungerar väl så långt. Men sen! Hela huset är fullt med små byttor med frö som grott, men var ska de nu ta vägen? Var sätter jag 50 krukor med petunior som grott, 50 krukor med cosmos osv, listan kan göras väldigt lång. Nu ska det till lägre temperaturer och mer ljus. Har man inget växthus, eller annat svalt utrymme med ljus, ligger man pyrt till. Små plantor som ser ut och känns som överkokt spagetti är en trist historia. Det ska vara gröna små knubbiga plantor med stuns i.

Växthus är oskattbara. Vi byggde det första växthuset för sju år sedan, och jag tyckte det var bra tilltaget med 28 m²  Hade jag förstått vilken farlig väg jag gett mig in på, skulle jag tänkt ett par varv till. Men jag kunde ju aldrig tro att jag skulle bli beroende.

Det tog bara ett par år tills jag började gny om att jag behövde mer växthus. Alla små växter måste ju få plats. Ytterligare ett växthus på 28  kom på plats. Nu tror jag att jag uttömt alla möjligheter att få fler växthus. Och det är nog bara att inse att jag aldrig kommer att bli nöjd. I mitt nästa liv ska jag bygga ett litet, litet hus i ett jättestort växthus.
naturhus
Foto: Ander Solvarm
Jag skulle gärna bo i ett sånt här hus som familjen Solvarm har byggt. Arkitekten Bengt Warne var först ut på 70-talet med att bygga det han kallade Naturhuset.  En liten kärna med bostad mitt i ett stort växthus. Allt i fastigheten ingår i ett kretslopp. Man kan läsa mer om detta makalösa projekt i boken På Akacians Villkor.

Men nu skenade drömmarna iväg. Just nu ligger lyckan i frö. Små frö, stora frö, ätliga frö, giftiga frö. Frö som ska slipas, blötläggas, kylbehandlas, skållas eller rökas. Ja, listan över de olika behov som skall tillfredsställas kan göras lång. Tyvärr händer det att jag läser anvisningar för frösådden efter jag fått fröna i jorden. Men de flesta fröer är inte bittra för det, utan gror snällt ändå. Att ligga där nere i jorden och sura tjänar ju ingenting till.


Det är som sagt hemskt svårt att begränsa sin inköp av frö. Men jag har i alla fall lärt mig att jag inte nödvändigtvis måste så alla fröna som är i påsen. Det går att spara dem. I år ska jag ta steget och ge mig på sölfrö. Denna beteckning får alla frö som har en grotid som är längre än 30 dagar. Tålamod är inte min största dygd, men när jag ser i backspegeln ser jag hur förbålt snabbt tiden faktiskt går. 

Skam i kroppen.

Jag är ganska säker på att jag inte är ensam om det här. Man är ute i trädgården och gör sitt bästa. Är lycklig och nitisk. Men så helt plötsligt har det hänt. Shit! Nej! Trots att jag vet att ingen har ser mig, fylls mina kinder av skammens rodnad.


Det gör verkligen ont när jag av oförsiktighet, övermod eller ren otur knipsar av eller trampar ner någon växt som jag tänkt njuta av framöver. Hur kunde jag?

Bara det här med plantering av nya lökar på hösten. Ovillkorligen sätter jag spaden i en redan etablerad lök som blir klyvd. Då hugger det till av olust. Det slutar ibland med att jag ligger där på knä gräver med små, små spadtag nästan som en arkeolog. Allt för att inte skada någon präktig kejsarkrona eller allium.

På våren är det lika illa. Försiktigt ska jag rensa bort det tidigaste ogräset. Plötsligt trampar man på, eller river av, något skott på den där tulpanen som man är så ivrig att få träffa. Eller, ve och fasa, ett pionskott bryts av. Då blöder mitt hjärta.
Ståtliga tulpaner kommer inte till sin rätt med stjälkar på 2 cm. Jag borde väl sätta dem i en vas och ge dem en sista tid i värdighet. Men oftast skäms jag, och gömmer dem snabbt i komposten. Allt för att inte påminnas om min dålighet.

Sekatörer är väldigt bra. Men att ansa en trädpion och samtidigt ha huvudet i en låda kan leda till gruvliga följder. Plötsligt står jag där med just den stjälken i näven som skulle ge mig den stora prakten. Har ett svagt minne att det hänt med klematis också.

Sen har vi det där med motordrivna tingestar i trädgården. De kräver stor försiktighet. En midjestyrd gräsklippare kräver att man har koll på vad bakdelen hittar på i svängarna. Små idegranshäckar kan bli väldig, väldigt små om man tar ut svängarna lite för hårt. (Nu är det kanske på sin plats att tillägga att det mest är mina manliga hjälpredor som haft bensindrivna tingestar som skenat för dem. Utan att nämna några namn på förövarna, har ett glanskörsbär och en rejäl benved fått kasta in handduken.)
Bilden är manipulerad, men tjänar ändå som ett varnande exempel på hur tokigt det kan bli.
Många av misstagen man gör i trädgården försvinner så småningom. Växtkraft och selektivt minne gör sitt till. Men vissa fadäser påminns man om för alltid.

Tårarna var inte långt borta då plommonträdet 'Viktoria' blev av med sin topp. Jag skulle gräva upp en ny rabatt med grävaren, och glömde bort att 'Viktoria' stod bakom mig när jag svängde på skopan. Där for toppen iväg! Det blev ett mycket märkligt plommonträd. Men det står kvar som en ständig påminnelse att ha inte så bråttom. (Jag har inte för vana att fotografera mina misstag, det skulle vara allt för smärtsamt.)

Så om någon passerar Karnagården och hör min förtvivlade röst; Förlåt, förlåt det var inte meningen! Förlåt! Jag ska inte göra så någon mer gång, är det varken folk eller fä jag skadat, utan troligen någon högt skattad blomma som jag tagit av daga.

Nu vänder vi på bladet.

Ett nytt år har tagit sin början. Hela bröstet är fyllt av längtan och förhoppningar. 2016 ska bli bättre än alla tidigare år. Det är det bästa med ett nytt år; ny kalender, nya planer. Fast egentligen hade jag helst sett att vi firat nyåret den 20 mars. För vårdagjämningen ger mig verkligen hopp om ett nytt trädgårdsår. Det är då vi vänder blad på riktigt. 


Det häftiga med trädgårdsarbete är att det inte bara bygger på kunskap och skicklighet, utan minst lika mycket på tur och intuition. Tror att alla som håller på med trädgård har upplevt den magiska känslan när något helt plötsligt börjar gro och växa.

Mina små plantor från stor vinterraket, Veltheima Bracteata  som grodde förra vintern hade jag inte så höga förhoppningar på. De har stått ute hela sommaren och har mer eller mindre fått klara sig själva. Men nu kan jag nog börja ge dem lite näring. Jag arbetar med försiktighetsprincipen när det gäller gödning. Det är lätt gjort att båda vattna och gödsla unga växter för mycket.

Det som är så häftigt med trädgården är att den ständigt väcker nya passioner. Tidigt förra våren hände det där jag aldrig trodde kunde hända. Jag började se på snödroppar med andra ögon. Helt plötsligt hade jag beställ dyra små exklusiva lökar från England. Så det är med spänning jag möter vårens blomning.
En av dyrgriparna jag väntar på är Galanthus plicatus 'Primrose Warburg'.  Det skulle inte förvåna mig om samlingen kommer att växa under åren.    

En passion kommer sällan ensam, i alla fall inte för mig. När jag var liten var en pärlhyacint blå. Punkt slut. Numera är pärlhyacinter en kavalkad av färg och form. Åh vad jag tycker om dessa små glädjespridare. Många, många vill jag ha i stora sjok i trädgården.

I höstas blev min första lökbädd äntligen klar. Att gå hit och kolla läget är lika spännande varje gång. Det börjar redan sticka upp små spjut på flera små godingar. Att odla lite känsliga lökväxter så här kan nog bli något jag utvecklar. För det ger mig mycket bättre kontroll. Sorkarna drar den största nitlotten i mannaminne, och mössen går att hålla stången. Regn och kyla kan inte heller ställa till något elände.
Fotograf Uma Silvander.
Rabatterna på Bellevue gjorde jag tidigt förra våren. Och nu när en säsong har gått börjar jag få en något bättre känsla för hur jag vill ha dem. En rabatt bestämde jag tidigt att den skulle vara vit. Förra årets rabatt skulle nog bara ha upplevts vit om det varit en rejäl solförmörkelse. Att chansa med dahlior som etiketten fallit bort från straffade sig. De var allt annat än vita.
Den är vacker, dahlian 'Polventon Supreme', men vit är den inte.

En dahlia jag länge gått och trånat efter men inte fått tag på är Otto's Thrill. Under min resa till England kom den så äntligen i min väg. Köpt knölar tidigare som utgett sig för att var  Otto's Thrill men som visat sig vara något helt annat. Lycka att hitta den i full blom, så den här gången kunde det inte bli fel.

Tro nu inte att jag inte har några önskeväxter eller planer för det nya året vi just mött. Jag kan garantera att redan nu har jag lite nya idéer som jag skall få se dagens ljus. Det är bara det att jag skall få min man att tro att de är hans. För utan Jonas hjälp står jag mig slätt vid större projekt.
Fotofraf Pernilla Bergdahl
Jag lever i förvissning att 2016 ska bli ett makalöst trädgårdsår. Det är nu vi ska låta drömmarna om våra oaser växa sig starka. Gott Nytt År!