Som man sår får man skörda. Ibland.

Här kommer facit till hur man verkligen sår frö. Skojar bara! Tror det finns lika många attacker på ämnet frösådd som det finns odlare. Och jag kan bara konstatera att alla sätt är bra utom de dåliga.


Första gången jag sådde frö hade jag inte ens någon egen trädgård. Men det tyckte jag var ett senare problem. Min små frö grodde så snällt i sin lilla låda. Allt var frid och fröjd ända tills jag satte ut lådan i solen. Det tog knappt en timma, så var allt liv borta.

Mitt nästa försök var när jag precis blivit husägare. Självklart skulle vi bli självförsörjande på sommarblommor. Växtbelysning och bevattningsmattor inhandlades och installerades i garaget. Den satsningen, vill jag minnas, gav tre ynkliga zinnia. Min man tröstade mig med att vi kunde åka till Plantagen och köpa plantor. Det är nog först nu som han börjar förstå fascinationen av att driva upp sina egna blommor.

Det var först när jag kom till Karnagården som jag fick lite bättre kläm på frösådd. Inte så att jag genomgick en metamorfos över en natt. Men att lära känna växter lite bättre och att läsa på lite mer gav mig kunskap, och inte minst självförtroende. Nu är det inte så att jag lyckas med alla fröer, för onekligen går det troll i vissa sorter.  Men när det lyckas försvinner alla tvivel som genom ett trollslag.


Flera av de perenna fröerna har redan besvarat min kärlek. Eftersom de klarat sig så här långt kommer de nog att klara sig tills de åker ut i rabatterna. Det gäller bara att hålla småkryp och annat otyg stången.  
Trots att jag alltid serverar katterna färskt kattgräs i växthuset kan det hända att de på pin kiv tar en liten tugga av ett litet spjut från en Leopardblomma eller Agapanthus. Stämningen blir lite tryckt där ute då. Men jag har inte hjärta att stänga ute katterna från växthusen. De älskar att ligga under växtbelysningen och jäsa.

Numera kör jag med samma rutiner när jag sår. Jag blandar alltid såjorden för sommarblommor med vermikulit. Fukten hålls kvar längst med detta preparat, jorden hålls fluffig och vermikulit är pH-buffrande. Jag vattnar alltid frösådder underifrån. Har upptäckt att jag slipper sorgmyggor i väldigt stor utsträckning då. Och det är verkligen ingen förlust. 

Perlit har lite andra egenskaper. Det är inte vattenhållande, utan skapar en väldränerad jord. Väldigt bra att använda till sticklingar och till perenna frö som tar lång tid på sig att gro. Eftersom dessa krukor kan bli stående väldigt länge är det bra om jorden inte blir kompakt. Ett tunt lager av perlit på ljusgroende frö är också perfekt. När man handskas med perlit bör man använda ansiktsmask, för den dammar mycket.

Sen har vi ju det där med månen. Enligt gammal folktro skall man ha koll på hur månen står när man sår eller planterar. Ärligt talat så har jag inte koll på om månen är ny eller står i nedan. Förhoppningsvis har mina frö lika dålig koll på de astronomiska finesserna som jag har.

Ett drömspel

Så gott det är! Ljuset, detta underbara ljus har kommit tillbaka. Det känns i hela kroppen, jag sträcker på ryggen och höjer blicken. Vi är verkligen på väg mot våren. Visst, det kommer att gå lite upp och ner på termometern, men inget kan stoppa tiden som lunkar på. Nu finns det hopp för drömmar om en blomstrande framtid.


Drömmar kan man ha hur många som helst. Storslagna eller små och anspråkslösa. Som odlare lever man i ett ständigt svärmeri för det som komma skall. Det är nog få arenor som föder så många drömmar som trädgårdar. Och även om inte allt blir som man tänkt första gången får man oftast en andra chans, eller en tredje. Drömma kan man alltid.
Som liten fantiserade jag om att bli skådespelare. Öden som Greta Garbos kittlade min fantasin. Idag påminns jag om dessa barndomsdrömmar när kamelian blommar. Dessa ljuvliga blommor är svårflirtade. Men drömmen finns där, och återigen ger jag nya kamelior en chans i växthuset.

Inför varje ny säsong har jag högtflygande planer. Nu jäklar! Nu ska jag ligga i framkant och göra allt enligt alla konstens regler, och helst lite till! Men som sagt, det är visioner jag pratar om. Verkligheten kommer vi nogsamt att få ta del av under resans gång. Men det är onekligen spännande, för ingen vet vilka segrar eller nederlag vi kommer att möta i trädgårdens värld.

Nu börjar det spira så smått. Tänk om alla små frö som snart skall ner i jorden levererar fullt ut! Vilken blomsterprakt jag kommer att ha då. Än så länge är det bara perenner jag sått. Det är många förhoppningar som fortfarande bor i frölådan i mitt kylskåp.

Men en trädgård består ju mer än av bara växtdrömmar. En säsong i trädgården utan att jag drar igång ett smärre bygg- eller grävprojekt finns inte. Ända sedan jag var i Babylonstoren i Sydafrika har jag drömt om att göra ett större mosaikarbete. Jag vet var och hur jag vill ha det. Men det krävs en hel del av materialet om det skall hålla för vintrarna här i Sverige. Sedan har jag ju den pikanta detaljen att det kommer att vara lite trixigt och ta väldigt lång tid att lägga det på frihand.

Men som sagt. Drömma kan man ju alltid. Och blir det inte av i år så kanske det blir nästa år. Det häftiga med trädgårdsprojekt är att de inte är tvingande omständigheter. Projekterar man inomhus bör man ha bilden klar för sig lite bättre. För det är onekligen svårt om man står där utan faciliteter. Men jag tror ingen kommer att undra över varför det inte finns ett mosiakgolv i trädgården på Karnagården.

Jag vill absolut inte förminska Shakespeare, men jag tror inte han var någon trädgårdskille direkt. Så här borde han ju givetvis ha skrivit i sin pjäs Stormen:

Frö är det stoff som drömmar vävas av.

En sak till! Attevalls hus i all ära, men för att bygga luftslott krävs inte heller något bygglov. 




Sex blommor till min älskling.

Gästskribent! Jonas Enghage, mannen med de ogröna fingrarna har staplat ihop bokstäverna den här gången. Och här kommer ett viktigt meddelande till alla män: I morgon är det alla hjärtans dag. Varför behöver du inte bryr dig om, det bara är så, men det vi har framför oss går inte att avfärda som någon hastigt påkommen helg introducerad av en amerikansk varuhuskedja i syfte att boosta försäljningen av belgisk choklad. Alla hjärtans dag - ystävänpäivä på finska - har sina anor från medeltiden och inbegriper en svåröverblickbar röra av helgon, fåglars raggperiod, parbildningslekar av olika slag och skänkande av blommor till sin själs älskade.


Blommor, ja. Glöm nu för guds skull inte det. Det spelar ingen roll om priset på röda rosor skjuter i höjden som en IT-bubbla på uppåttjack. Köp ändå. Resultatet av att inte göra det är nämligen skrämmande oförutsägbart.

Så i morgon skall du, kosta vad det kosta vill, stå där med din rosbukett och se förälskad ut.
Det kommer inte jag att göra. Här upphör nämligen alla likheter mellan dig och mig, oavsett vem du är.

Den stora skillnaden här är min fru. Hon är inte fullt så lättimpad som jag ibland skulle önska. (Vi pratar alltså om en människa som odlar i runda slängar 50 olika sorters rosor, på friland.) Så här krävs det en helt annan typ av bukett. På samma sätt som rosor kan betyda olika saker beroende på hur många de är och vilken färg de har - googla gärna på rosenspråket - så kommer även min bukett att ha en helt egen undertext som speglar på vilka sätt min kärlek bör manifestera sig i handling. (Och här handlar det om handling i relation till trädgården, om nu någon trodde något annat.) Så, då åker vi:

Första blomman i buketten skall vara en murgröna, på grund av sin styrka. Den kan bända sig in nästan överallt, genom de mest osannolika material. Den är fruktansvärt stark. Det måste jag också vara. Trädgård handlar nämligen i stor utsträckning om att bära, lyfta, häva, släpa och baxa. Jordsäckar, stenblock, ogrävda hål, oplanterade träd, listan kan göras lång, men min primära uppgift på Karnagårdan är utan tvekan att vara lättlurad och stark.

Den andra blomman skall vara en Nakna Jungfrun, eftersom jag sympatiserar med tanken, men även för att den har ett fullständigt obegripligt latinskt namn. Colchicum variegatum! Den skall påminna mig om hur glad Anneli blir när jag refererar till hennes skydslingar med deras korrekta namn - vilket aldrig kommer att ske - och bibringa mig ödmjukhet inför det faktum att det finns en värld av kunskap jag inte har en susning om.


Den tredje blomman skall vara en tulpanlök, eftersom den kan se in i framtiden. Det måste den rimligtvis kunna, annars skulle den dö av tråkslag på den långa resan från jordig lök till högrest blomma. Och preicis som tulpanen måste även jag kunna se in i framtiden. Annars skulle jag aldrig kunna utbrista “fantastiskt!” vid åsynen av en nergrävd, snedvuxen pinne som skall bli ett vackert träd om fler år än jag kan räkna till.

Den fjärde blomman skall vara en gräsmatta, eftersom vi nästan inte har någon längre. Den skall göra mig ödmjuk inför det faktum att trädgård består av gräsmattsnaggande projekt, projekt och projekt. Plus lite fler projekt. För att inte tala om… äh, du fattar.

Den femte blomman skall vara en Näckros, eftersom dess stjälk har vissa likheter med en PVC-mantlad EKKJ-kabel med kopparskärm. Den skall påminna mig att inte tappa fokus på faser, nollor och IP-klassningar. En trädgård består nämligen till stor del av nedgrävda elkablar som lätt kan gå av när grävaren kommer fram. Följande konversation har uppstått mer än en gång:

- Går det någon elkabel här?
- Nej.
- Oj.
- Fan.

Och den sjätte blomman skall vara en ros. Det är trots allt alla hjärtans dag, min älskling.


Mördande gröna fingrar.

Mina gröna fingrar skrumpnar så fort jag stiger in över tröskeln. Om mina krukväxter bara fått en bråkdel av den entusiasm jag visar trädgården, hade jag haft ett prunkande inre. Ja, inne i huset alltså.


Variationen på växterna inomhus är lika rafflande som kokt potatis. Samma brist på mångfald i trädgården hade reducerat den till gräsmatta och några äppelträd.

Det är tur för mina krukväxter att det är så här års de bör planteras om. Få ny jord, kanske till och med en dusch. Nu sätter de fart inför en ny växtsäsong. Och just nu är jag som mest vänligt sinnad, eftersom jag har ett trängande behov att vältra mina fingrar i jord. I brist på annat är det faktiskt lite trivsamt att pyssla med krukväxterna.

Murgröna är en av mina favoriter inomhus, speciellt när den är spaljerad. På norrsidan av huset trivs den gott. Den står väl till så jag kan hålla koll på att den inte torkar ut. Det är nog den enda av mina krukväxter som har nolltolerans mot torka.

Paradisträd har jag flera av eftersom de tål att glömmas bort. Penningaträdet, som det också kallas, har sitt ursprung i Sydafrika. Den är lätt att ta sticklingar från och kan med fördel stå ute på sommaren.

Ampelliljan är också en tacksam växt. Inte särskilt exotisk i svenska hem, men den blir lite mer spännande om man tänker på att den växer vilt i södra Afrika.
Så här års klipper jag av revor och planterar i små krukor. Det blir snabbt många små telingar. På sommaren sätter jag ut plantor för fylla ut urnor i skuggiga lägen. Låter dem stå där tills frosten tar dem. Inte någon idé att spara på alla. Brukar också ha några plantor i växthusen.

Det är fler krukväxter som får vistas ute på sommaren. Egentligen tror jag de flesta skulle vilja vara ute då. Men jag visar inte alla den ynnesten. Jag har den konservativa hållningen att det måste stå krukväxter i fönstren för att det ska vara hemtrevligt.
Min samling av suckelenter står inne under vinterhalvåret. Fast jag räknar dem ändå mer som trädgårdsväxter. För så snart det går får de flytta ut i det södra växthuset. Det märks att de gillar det mycket bättre. Moderna tiders inomhusklimat är det egentligen inga växter som trivs med.

Den här roliga växten har jag inget namn på. Vet bara att min man plockade hem den från någon ö i medelhavet. Men den växer och frodas. Varje vinter brister den ut i ett långsamt grönt fyrverkeri.

Jag ska villigt erkänna att jag är vådligt förtjust i vackra ytterfoder. Har ständigt sökarljusen på efter majolikakrukor. Dessa stjäl nästan alltid showen från mindre framträdande växter. Vilket är tur, eftersom krukor är beständiga, men växter kommer och går. Eller förresten, krukor kommer också och går. Jag har ju fyra katter, så ett visst svinn blir det.

Att springa och fylla på vatten i kannan och pytsa i lite gödning varje gång är bedövande tråkigt. Ovillkorligen sker det missöden och jag spiller både här och där. Helst ska vattnet ha stått till sig lite och blivit rumstempererat.
Men nu har jag löst problemet genom att använda mig av en tryckspruta. Tog bort det yttersta duschmunstycket, så det kommer en jämn ström av vatten och gödning. Så pumpa upp trycket. Glid omkring i hemmet och vattna. Inget spill, och 5 liter räcker länge.