Alla har vi en liten mandel inom oss.

Jag kan nog konstatera att det inte är något större fel på min amygdala, Corpus amygdaloideum. Min mandelkärna mår alldeles utmärkt. Nu kanske ni tror att det är någon sällsynt växt jag odlar. Men så är det inte!


Amygdalan är en liten del av vår hjärna som gör att vi förstår och uppfattar rädsla. Och jag kan väl lugnt påstå att den senaste veckan har den här lilla hjärndelen larmat i ett. Skydda växterna!

Var det verkligen nödvändigt att ösa ner snö och ilsket hagel? Jag som hade packat ner byxa vinter och plockat undan värmefläktarna i växthusen. Hastigt fick fläktarna åka ut igen, och förvirrade långkalsonger åkte på.

Den mesta snön kom under en natt i början av veckan och försvann ganska så snart igen. Men lite snopet var det att få behöva skotta för att ta sig in i växthuset.
Jag hade tänkt plocka ut mina stora palmer och citrus förra helgen. Men min amygdala uttryckte farhågor och för en gångs skull lyssnade jag. Kan också berott på att min man inte kunde assistera mig.

Önskar jag hade kunnat skydda hela trädgården mot dessa prövningar som veckan givit prov på. Den stackars lilla glanspionen, Paeonia mairei,  kunde fått en bättre start. Tror det är första gången jag stått och skakat snö från pionknoppar. En erfarenhet jag gärna sluppit. Det ju rätt tuffa typer, de här vilda pionerna, men ändå.

Som sagt,  min  högst personliga amygdala klarade dessa tillfälliga köldhärjningar bra. Frågan är hur trädgårdens Prunus Amygdalus Dulcis klarat det. Det stackars mandelträdet hade precis börjat blomma. Kanske är naturen så vis att snöflingor kan sköta om pollineringen i brist på annat. Men jag är skeptisk.

Nu när jag känt mig bitter och inte så lite stött över vårens frånvaro har jag sökt tröst i växthusen. Med en kopp kaffe har jag kunnat sitta och fraternisera med min kära lilla buske 'Coates Crimson', Raaphioleps x delacourii. Vi har väldigt trevligt på våra möten.

Jag har också haft ett rendezvous med en växt jag längtat efter i många år. Äntligen står den här! Chilensk eldbuske, Embothrium coccineum. Vissa växter når nästan mytiska dimensioner innan man blir ihop. Det är en lång historia om min längtan efter denna växt. Nu kan jag gå ut i växthuset och ropa -Buenos días! Como etsas? För jag vill ju att den ska känna sig hemma.


Så till Valborg har jag en liten eld i växthuset, och förhoppningsvis kommer solen att sänka sig över flaskstället med de gamla buteljerna. En sol som spelar bus i färgat glas tinar upp vårkänslorna lika bra som vilken valborgsmässoeld som helst.




Rättning i leden.

Förr i tiden var det inte så svårt. En ros var en ros och en tulpan en tulpan. Men nu! Inte ens en pärlhyacint är en pärlhyacint, om nu någon fortfarande trodde det. Verkligheten är mycket mer komplicerad än så.


Varje höst hittar jag olika fasoner och färger på pärlhyacinter, Muscari, och varje liten blomma är ett mästerverk. En del åker ut i på friland direkt, och en del sätter jag i krukor i kallväxthuset. Det är en fröjd när de kommer upp, och står i stadig givakt i sina byttor. De som gjort sitt i krukorna entledigas och hamnar i rabatterna med en näve benmjöl.

Få lökar är så enkla att kruka in. Belöningen är ovillkorlig. När det börjar blomma är det en fröjd att stoppa ner näsan i hela härligheten. Muscari betyder mysk på latin, och de har onekligen en underbar doft. Olika sorter doftar lite olika. Fördelen med att driva upp ett kompani i kruka är att man kan studera dem på nära håll. Och det här är verkligen blommor att titta närmare på.

En av mina favoriter är persisk pärlhyacint, Muscari aucheri 'Ocean Magic'. Har satt mängder av dem runt dammen, och där håller de sakta på att skapa ett ljusblått skum i den mörka jorden.

I den vita rabatten på Bellevue residerar en annan persisk pärlhyacint, Muscari aucheri 'White Magic'. Som också är fin när den får dra iväg åt alla håll.

För det är ju så här: Vissa sorter av pärlhyacinter kan föröka sig lite väl ivrigt. De hyser inga betänkligheter över om sällskapet är passande. Vill de hänga på ett ställe gör de det.
Den vanliga pärlhyacinten Muscari botryoides - den har en vit liten kant har jag på de mest märkliga ställen. Det verkar som inget kan stoppa den. Den kan borra sig igenom markduk och bärlager, för upp ska den. Ibland flyttar jag på dem. Men nästa år är det samma visa, ett nytt gäng poppar upp på någon annan mystisk plats.

Ja, och så finns det armenisk pärlhyacint, Muscari armeniacum. Två av mina favoritsorter är 'Peppermint' och 'Valerie Finnis'

Som ni förstår blir det mycket Muscari nu. Det finns också en bredbladig pärlhyacint, Muscari latifolium. Den här kombinationen är riktigt, riktigt snygg. Nästa år blir det många av dessa småttingar kring fötterna på de mörka klockliljorna.

I växthuset har jag en kruka med gul myskhyacint, Muscari macrocarpum 'Golden Fragrance',  mest för doftens skull. De blommar lika tidigt i rabatten och mår troligtvis bättre där ute. Men jag njuter verkligen av doften. I det starka soljuset vibrerar den nästan. Sen kan man ju, som min man, tycka att den liknar en stock bananer.

Som det inte skulle vara nog med de omkring 50 olika arter av Muscari finns det en mängd hybrider. Mina favoriter har rafflande namn, som 'Pink Surprise', 'Bling Bling men 'Babys Breath' är nog den ljuvligaste.


Det är inte helt enkelt det här med Muscari. Det jag förra hösten kunde gått ed på var en pärlhyacint är inte det längre. Den allra sötaste lilla dvärghyacinten heter numera Pseudomuscari azureum. Den har med andra ord gått under falsk flagg. Men söt är den ändå.
            
Jag har också upptäckt en annan Quisling i sällskapet. Fjäderhyacinten 'Plumosum' är inte heller en Muscari, den går numera under namnet Leopoldia comosa. Men den har bara så långsamt börjat krypa upp över krukkanten, så jag har inte tagit upp saken med den ännu. Ber att få återkomma med rapport. Det sägs att den äts med förtjusning på Kreta, så kanske blir det deportation dit.

Ja, alla som har trädgård eller täppa förstår ju hur svårt det är att reda ut begreppen. Vi behöver en ny Linné så det blir rättning i leden. För så här kan vi inte ha det. En ros är en ros. Svårare borde det inte vara. Eller vad säger ni, pärlhyacinter?

Mumsig vår och andra läckerheter.

Ingen tid är som nu. Med blöta knän ligger jag på backen och bara trycker in grönt i munnen. Likväl som mina ögon är min gom i ett skriande behov av grönt. Rent, färskt och spänstigt känns som ledord för trädgårdens leverans av gotter.


Sparris är grönsakernas crème-de-la-crème. Lyxiga och himmelskt goda. Jag hade sparris överst på min önskelista över grönsaker jag skulle odla när jag flyttade till Karnagården. Nu hade jag sådan tur att det redan växte en rugge med sparris här, som troligen har många år på nacken. Den står kvar bland rosorna och sköter sig i stort sett själv. Varje år skänker den mig en ansenlig skörd trots att den är lite till åren.

Men tillräckligt är aldrig nog. Jag har anlagt två rejäla planteringar med sparris. Den första sparrisbädden gjorde jag för 6-7 år sedan. Sparrisen här, 'Gijnlim',  kommer upp väldigt tidigt. En beprövad sort som fungerar bra om man vill krångla till det lite extra och få vit sparris. I min största sparrisbädd har jag planterat 'Rambo'. Det är en sort som kommer lite senare, men den största skillnaden är att den även består av honplantor. Då får jag dessutom de röda höstbären som är väldigt vackra.
Sparris är vacker och trolsk hela säsongen. Från de första magiska skotten, till de röda bären och till sist den gyllene bladmassan, där "Sparrisorren" förgyller aftonen.

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Det är fortfarande tidig vår, och de första skotten har stuckit upp i bädden. Jag är självisk och sätter i mig dem à la minute. Smaken av dessa allra första är som att äta våren. Magiskt helt enkelt. Pinfärska, svagt lilatonande är de som godast. Allteftersom de rakar i höjden blir de grönare och lite mer fibriga. Om man mot förmodan skulle få sparris över och vill spara den ska den förvaras i kylskåpet. Det bästa är att rulla in den i en fuktig kökshandduk eller hushållspapper. Rulla inte in knopparna.

Sparrisodling brukar väcka många frågor angående jordmånen. En enkel tumregel är att man kan odla sparris där man kan odla potatis och morötter. Sparrisen vill ha mycket sol. Varma dagar kan den växa upp till en centimeter i timmen. När den växer som mest skördar jag två gånger om dagen. Men efter midsommar är det stopp. Nu måste plantan få växa i fred och samla kraft inför nästa års leverans. Jag har aldrig låtit mig skrämmas av sparrisens exter, utan helt enkelt bara planterat den som alla andra växter. Antingen har den inte fattat att den växer i lerjord, eller så har jag bara haft tur med alla plantor jag satt. Men jag har nog satt ett 30-tal, och alla växer på.

När jag tröttnat på sparris kan jag glida ner till Lunden. Här har jag min odling av kajplök. Det är ett litet bestånd från Gotland, och jag äter den gärna rå. Mild men ändå smakrik.

Ett par alnar längre bort växer ramslöken. Den är allt annat än mild. Himlars vilket tryck det är i den. Den kan man också med fördel äta rå, eller lägga i salladen.
Jag kan inte för mitt liv begripa hur folk kan förväxla denna med liljekonvalj. Det räcker med att ta i bladen så känner man lökdoften. Den dagen liljekonvalj doftar som ramslök har jag förhoppningsvis kastat in handduken. Visserligen tycker jag om ramslök, men den ligger i lä jämfört med doften av en liljekonvalj.

Äntligen! I många år har jag försökt hitta en "riktig" rabarberklocka. En sådan där som man ser i alla engelska trädgårdsmagasin och som alla verkar ha minst ett halvdussin av i sina trädgårdar. Eftersom jag inte fått tag på någon har jag gjort en själv. De var väl inte helt lyckliga på keramikkursen när jag började bygga på den. Och de fick något flackande i blicken när de insåg att den med nöd och näppe skulle gå in i ugnen. Men med lite god vilja så står den nu i trädgården. Den är kanske inte mitt bästa keramiska projekt, men den fungerar. En vän påstod att den såg ut som en kebabrulle, det var väl inte snällt?



Nåväl! Kebabrullen, eller rabarberklockan som jag föredrar att kalla den, åkte ut i början på februari. Innan hade jag lagt ut rejält med kogödsel runt plantan. Minst en gång i veckan har jag varit ute och lyft på locket och gluttat ner i klockan. Jag har varit och tjuvat en  liten stjälk då och då. De här späda stjälkarna är perfekt att knapra på efter de andra matnyttiga grönsakerna. En stor del kommer jag dock att ta in och göra en händelserik rabarberkompott av.
Jag tog av klockan idag bara för att visa vilken fantastisk färg det är på rabarberna som lever i mörkret. Planen är annars att jag skördar genom öppningen i toppen där locket ligger. Nästa år måste jag sätta rabarberklockan på en annan planta. För det är tufft för rabarberna att växa så här. De behöver ett par år med sol för att hämta sig efter detta nerköp att tvingas leva i mörker.

Känner mig lite ond som tvingat rabarbern till detta. För så här års behöver vi all sol vi kan få. Men jag lovar att pyssla om den lite extra under sin konvalescens, och att jag ska njuta extra mycket av varje tugga. Ingen tid är som nu.








Kaos är granne med Gud.

Jaha! Jag visste det! I vanlig ordning har jag tagit i från tårna. För mig räcker det tydligen inte att dubblera antalet önskade plantor. För att gardera mig mot allsköns trolldom och otyg sår jag fyra gånger så mycket som jag behöver. Nu står alla fröplantor och gapar som små fågelungar. Med smala halsar sträcker de sig mot ljuset och vill bara ha mer och mer. Vad är det för fel på mig?


I min enfald trodde jag att jag lärt mig något genom åren. Något har jag säkert lärt mig, men absolut inte hur många frö jag ska så.
Det är upptaget, occupied, occupé, bezet! Sie verstehn? Det finns inte plats för mer! Nästa steg är kaos. Till och med katternas uppehållstillstånd har dragits in. De tar för stor plats. På platsen där en präktig katt avser att ligga kan jag lätt trycka in tolv krukor á 9x9 cm. Det är plats det med.

Ta det här med tomatfrö till exempel. Man köper en påse tomatfrö. Varje påse innehåller ungefär 10 - 30 frön. Man vill ju gärna ha några olika sorter. Några gula, några röda, några små, några stora och några lustiga. Helt plötsligt står man där med, i runda slängar, 120 tomatfrön. Nu har man ju varit med förr, så det är ju inte så att man sår alla. Men det är nu den besynnerliga växtmatematiken slår till. Eftersom grobarheten inte är hundra procent, är det bäst att ta ett par extra frö. Sedan finns det en mängd faror på resans gång, innan det blivit en stor och fin planta. Någon kan drabbas av torkdöden, någon kan attackeras av vita flygare, någon blir mosade av en katt.  Så för att gardera sig mot dessa faror sår man några extra.

Allt väl så långt. Sen kommer dagen för omplantering till större krukor. Varje tomatplanta ska få sitt eget hem. Och så klart, alla frö har grott! Jag kan då inte förmå mig att slänga en go och glad liten telning. Så det är nu man måste agera snabbt. Fråga alla i sin närhet om de sått tomater eller om de kanske kan tänka sig att adoptera en planta eller två? För vad gör man när man står där med femtio friska tomatplantor och inte tänkt starta en ketchupfabrik?

Oplanerat överskott av sommarblommor brukar det också bli. För det mesta blir det oortodoxa lösningar. Förra sommaren växte Törnrosas kjortel på de mest mystiska ställen i trädgården. Några luktärtor fick slänga sig upp i några pioner som hade gjort sitt. Samtliga krukor och allsköns byttor fylldes på.

Tvååriga plantor är lite lättare att hantera. De är inte särskilt voluminösa när man planterar ut dem.  Men å andra sidan kommer de att ta desto mer utrymme när de väl börjat växa. Det är resliga växter.
Violkungsljusen, Verbascum phoeniceum, som jag sådde våren 2015 ska ut i rabatterna nu i vår, och likaså Kungsljus, Verbascum, 'Cottage Garden mix'.

Kaos eller överskott blir det inte så ofta med frösådda perenner. Jag blir så glad när de växer upp till friska och stabila plantor, eftersom jag ständigt måste fylla igen luckor efter sorkens härjningar.
I år blev det väldigt många, lite för många, Rudbeckia occidentalis ' Green Wizard'. Men å ena sidan, vem vill inte ha en hoper trollrudbeckia i trädgården?

Mycket av det som stått i kallväxthuset har fått flytta till ett luftigare kaos utomhus. Och jag tror de flesta av mina lökväxter trivs minst lika bra här. Nu slipper de stå och brottas med en ranglig luktärt.

Kära hjärtanes! Nu går det snabbt, och snart kan vi fara runt i trädgården i bara särken.



Hela Sverige vaknar.

Bit för bit, landskap för landskap, börjar Sverige tina upp. Det jäser av frösådder i både villa och våning. Vilken glädje och förtröstan det finns i odlandet! Önskar att alla skulle få uppleva lyckan då ett litet frö har grott.


Men det gäller samma för odling som till exempel för bakning. Man kanske inte behöver ge sig i kast med de mest komplicerade bakverken eller fröer som nybörjare.

Som ett illustert exempel på denna visdom var min ambition att skapa ett makalöst bakverk till ett födelsedagskalas. Vill minnas att det gick åt ett 30-tal ägg, men katastrofen var ändå ett faktum.
Den första bilden är det förväntade bakverket. Bild nummer två är hur det blev i verkligheten. Gästerna på kalaset försökte hålla god min, men det visade sig att pajen inte bara såg bedrövlig ut, den smakade inget vidare heller. Framförallt inte då någon påpekade att den såg ut som ett överkört djur. Har inte bakat så mycket sedan dess.

Det var inget fel på min ambition, men kanske jag skulle stannat vid något inom min förmåga. Så vid dags dato är bakplåtställ inget jag har behov av i köket. Men i växthuset! På skroten hittade jag detta ställ för en liten peng, och det fungerar perfekt som första anhalt för mina sådder. Det är lagom att sätta ett såbrätt på varje plåt.
Här får de stå till de grott och behöver mer ljus. Bakplåtstället tar minimalt med plats och går lätt att rulla. Ytterligare ett plus är att här kommer inga katter åt att klampa omkring.

Rosenskära, Cosmos bipinnatus,  är ganska enkel att fröså, lite som att göra cocos-toppar. I år testar jag en mängd olika sorter. 'Seashells Red', 'Dazzler', 'Hummingbird Pink', 'Purity' och 'White'. Vill du se underbara bilder på blommande rosenskära, kolla här. Det enda problem man kan drabbas av är bladlöss, och det gäller att plantorna inte torkar ur.

En annan växt som är enkel att så är ricin, Ricins communis. Det är en riktig höjdare i rabatten. Problemfri och kan bli riktigt, riktigt stor. Det är krut i de kraftfulla fröerna men man skall vara försiktig när man handskas med den eftersom den är giftig.
I växthuset står den och skymmer utsikten för petunian 'Tidal Wave Silver'. 'Carmencita', 'Zanzibarensis', 'Impala' och Gibsonii', visst är det kraftfulla namn! Tidigare har jag bara odlat 'Zanzi Palm' så det ska bli spännande att ser hur de trivs och utvecklas. Går det bra kommer jag att ha massor med frö till hösten.

Ute i rabatterna börjar det också jäsa. Min första riktigt mörkröda pion lovar gott. Planterade 'Red Satin' i höstas, och den ska etablera sig snabbt och vara rikblommande. Det gillar vi! Vad det är för allium som står bakom och hänger kommer att visa sig i sinom tid. För just nu har jag inte en susning om vad jag tryckt ner där.

Tiden har kommit för att klippa ner lavendeln. När lavendel väl etablerat sig är jag ganska brutal. Att klippa den för hand skulle ta evinnerlig tid, så här blir det den motordrivna häcksaxen som åker fram.
Det finns en bedagad skönhet i det vissna. Det är märkligt att denna utsikt snart kommer att förvandlas till ett hav av blommande lavendel.

Lite tråkigheter: Min kamera har fått åka på reperation, så den gamla - sämre - har fått gå i tjänst igen. Men den är inte heller driftsäker. Den här bilden hittade den på alldeles själv. Med ett gott öga kan man nog se att det är penséer och hyacinter.
Jag hoppas att jag snart får tillbaks min riktiga kamera, eftersom det snart smäller till i trädgården. Det fyrverkeri som timar med blommande träd och ljuvliga tulpaner måste ju förevigas utan några psykedeliska utsvävningar.