Vi måste prata om Aster.

Det är dags nu. Dags att prata om en av höstens vinnare. När mycket av sensommarens blommor börjar se lite matta ut i pälsen, eller rent av har kroknat, spritter det till av ett nytt flor. Nu häver sig höstastern högt över sina vänner i rabatten. De har bidat sin tid, men nu kör de på tills frosten biter ordentligt.


När jag var liten tyckte jag astrar var rätt tråkiga blommor, speciellt höstaster. Minns att min mormor kunde ha ett par blomsterkvastar med en grumlig rosa färg i pressglasvasen på köksbordet, där de stod i evinnerliga tider. De vissnade ju aldrig. Och konstigt nog hyser jag en misstro till blommor som inte vissnar eller ändrar skepnad i takt med tiden. Men när den står i rabatterna är den ljuvlig.

Det finns massor av olika höstaster. Den vanligaste sorten hos mig är luktastern. Färgen hos Aster novae angliae 'Lucida' kittlar verkligen mina ögon. Det här en ståtlig dam, hon mäter säkert över en meter i strumplästen.

 Det som är riktigt häftigt med dessa blommor är att de i ett kvicktag kan se rätt lika ut, men det är ganska stor skillnad på deras form om man tar sig en titt.  Kokardaster Aster x Frikartii 'Wunder von Stafa', har större blommor och är lite mer buskig.

En nykomling i trädgården är denna fyllda höstaster. Damen jag fick den av kallade den novemberaster, fast jag skulle gissa att det är det som brukligt kallas oktoberaster. Förr hette de Aster dumosus, men numera heter även de Aster novi-belgii.  Den här sorten är lågväxande och växer i tuvor.

En annan gammal goding, som funnits länge här i trädgården, är den här ljuvligt rufsiga damen. Troligen också en luktaster. Varje höst dyker hon upp bakom buxbomshäcken.

Den här är jag däremot ansvarig för. Det är i alla fall jag som har valt och köpt henne. 'Violetta' gnistrar i prärierabatten precis som en luktaster ska göra.

När vårlökar, dagliljor, salvior gjort sitt i den västra slänten, då är det dags. Det här är nog en av mina favoriter. Höstaster har ju den dåliga vanan att bli trista runt fötterna om de inte får ha det lite luftigt. Men 'Rosa Sieger', håller sig grön och frisk ända ner till backen. Om jag mot förmodan tar in den som snitt är jag noga med att inga blad hamnar i vattnet.

Visst är hon väldigt söt?Aster novae-angliae 'Rosa Sieger'.

När ni tröttnat på era höstaster, som ni kanske har i krukor på trappen, prova med att sätta ut dem i rabatten. De kan med lite tur starta om nästa år. För det är ju så, att alla förtjänar en andra chans.








Vem sa att sommaren är kort?

Jag går omkring klagar över värmen. Det är inte så mycket att arbeta med i trädgården just nu. De flesta sommarplantor har åkt till komposten. I växthusen står bara de förnäma som skall övervintra. Att plantera nya perenner och träd känns vanskligt än så länge, med tanke på hur torrt det är. Det är lättare att ha koll på dem när de står i krukor.



Men kvällarna! Vilka underbara kvällar det har varit. Att gå en sväng och bara kolla läget är gott.

Äntligen, iallafall om jag kisar, börjar dammen anta den skepnad jag såg framför mig när jag grävde den. För en sak är säker, det är ingen quickfix att skapa den här miljön. Men många är nöjda med den som den är. Det dräller av grodor, och trollsländorna hovrar över vattenytan. Fåglarna har allt som oftast sina beachparty här.

När man kommer till vissa platser i trädgården kan man blunda helt och hållet. Att stå vid den stora rondellen och mötas av doften från dessa hostor är rent sinnligt. Det stod ett par små plantor här när vi kom till gården, och med lite omsorg har de nu svällt över alla bräddar. Någon gång ska jag försöka ta reda på vad de heter.

Det är ju så, att i en sådan här gammal trädgård finns en hel del som jag inte har full koll på. Det faktumet påverkar ju inte min förmåga att njuta av prakten, men det finns också en tillfredsställelse att ta reda på mer om de okända skönheterna. 

Vi har en handfull riktigt gamla äppelträd i trädgården. De är viktiga på en mängd olika vis. Därför var det med sorg i hjärtat jag upptäckte att en stor kraftig gren knäckts i ett av de högsta träden. Jag tror trädet sjunger på sista versen. Som tur är vet ju ingen hur lång versen är.

Trots sin skröplighet levererar den massor av äpple. Ingen aning om vilken sort. Men det är himla gott att äta. Sprött och sött.


Det blev visst lite sorgesamt här på slutet, så vi festar till det med en rejäl blomning av höstens  sötaste partypinglor. Jag kommer aldrig att få nog av tidlösa, eller nakna jungfrun som den kallas.
Jag minns fortfarande första gången jag såg den i en blomsterbutik. Ur en sprucken och anspråkslös lök som bara låg på ett bord sköt dessa ljuvligheter upp, och vips så var jag kär.

Bär som bär.

September får man nog säga är bärens månad, iallafall för alla snyggebär. Jag hyser en nästan barnslig fascination för bär som man inte har någon riktig nytta av. Jag kan njuta av dem i fulla drag, utan att känna det minsta tvång att jag måste ta dem till vara. Här är det inte sylta och safta som påbjuds, utan bara en fröjd av färger och nyanser.


Men även om jag personligen inte har någon matnytta av bären, så finns det andra som har det. Bären från mina ullung-rönnar Sorbus 'Dodong' har redan haft en strykande åtgång. Så fort de mognat har något flygfä varit och norpat dem. Det gör ingenting, men en liten bild på dem hade ju varit roligt att få till. Fast det finns andra bär som jag kunnat fotografera från alla håll och kanter, utan att någon gjort anspråk på dem, till exempel luktolvon, Viburnum carlesii.  De ser väldigt lockande ut med sin klara och glänsande färg. Men ändå är det ett bär som står långt ner på fåglarnas meny. 

Ryskkornell, Cornus alba, 'Sibirica' , förknippar nog många av oss med de vackra röda grenarna som lyser upp trädgården på vintern. Men de har mer än så. Inne i det gröna bladverket hittar man så här års de näpnaste klasar av blåa bär.

Om jag inte visste bättre skulle jag sagt att detta är en rönn. Men nu har jag turen att läsa innantill, och inser att det är en oxel, Sorbus hupehensis 'Pink Pagod'. Men den är nära släkt med rönnen. 'Pink Pagod' har de sötaste rosa bär och en framträdande plats i trädgården.

En annan goding så här års är pärlrönnen, Sorbus koehneana. Så här på höstkanten lyser den verkligen upp de mörka vråna i trädgården. Trädet blir inte särskilt stort, och gör inget nämnvärt väsen av sig förrän nu på hösten. 

Det finns verkligen ett hav att ösa ur när det gäller dessa lockande träd. Två nya sorter har flyttat in till mig i höst, Sorbus 'Sunshine'. Vilken verkligen gör skäl för sitt namn, med sin underbart soliga färg.

En annan nykomling i trädgården är Sorbus 'Purple Magic'. Jag misstänker att det här inte är slutet på min samling av snyggebär.
"Snyggt sa räven om rönnbären!" Han kunde ha skrivit så, den käre Aisopos, fabeldiktaren som levde för flera tusen år sedan. (Egentligen skrev han om druvor, inte rönnbär.)  Hans öde borde vara lika väl känt som hans fabel: Slaven Aisopos blev frigiven tack vare sin kvickhet, men dödad på grund av sin spydighet.