En rödgrön röra.

När Carl Bildt myntade uttrycket rödgrön röra tänkte han troligen inte på trädgård. Men han kunde gjort, om han varit lagd åt det hållet. För mig är iallafall hösten en sinnebild för denna färgblandning. Ja, och så gult förstås. Det är en makalös färgserenad som trädgården bjuder på nu.


Lite svårt att se vad det är på bilden? Men det här är verkligen en röd-grön röra. De små prydnadsäpplen, Malus x scheudeckeri 'Red Jade', dekorerar mispeln på ett föredömligt sätt. Nästan lite julvarning på den.

Blåbärsris är ingen pulshöjare i vanliga fall, eftersom det mest är blåbären man är ute efter. Men nu! De röda bladen är nästan fluorescerande. I en poppig vas och med lite bär från vildvinet blir det en riktig ögonfröjd när solen slår till.

Trädgården utan en platan, Platanus x hispanica,  hade varit fattig. Jag älskar det kamouflage som bladen skapar genom sina olika färger. Det riktigt häftiga är att stammen också kör med kamouflagetema. 

Det är inget träd för den mindre trädgården. Det blir stort och växer fort. Löven blir som stora pappersjok när de fallit till marken. Men det är kittlande färger.

Som oxiderad koppar blir bladen från rödeken, Quercus rubra. De här löven är otroligt vackra att studera på nära håll.

Men det vackraste lövet av dem alla bjuder ambraträdet,  Liquidambar styraciflua, 'Gum Ball' på. De färgskiftningarna som det här trädet levererar går rakt in i mitt hjärtat. Det känns som hela färgcirkeln finns representerad här.

Ja, just det. Jag sa ju att gult också är höstens färg. Och gulare än så här blir det nog inte. Prydnadsapeln, Malus x zumi,  'Professor Sprenger'. Har flera träd av den här sorten, men de som växer i solen har betydligt rödare frukt än den här gulliga gula som bor i skuggan av en stor valnöt, Juglans regia.

Men trots att vi tar farväl av sommartiden, hoppas och tror jag att alla dessa färger kommer att hänga med ett tag till. Den skånska vintern, med blött och blåst, längtar jag inte till.



Tallriksmodellen.

När jag var barn fick jag lära mig allt om kostcirkeln. Det var mycket klippa och klistra in livsmedel i rätt sektor. I dag är det tallriksmodellen som gäller. Det är en modell som passar mig finfint, eftersom jag är förtjust i vackra tallrikar. Sen är jag ju förtjust i trädgård också, och allt den har att bjuda på. Så varför inte slå ihop de båda storheterna?


Den här tallriksmodellen bjuder in skönheten. Det här är inte vilken pionknöl som helst. För häromdagen kom den, Juliska, en pion som är lite utöver det vanliga.  Juliska är en amerikansk hybrid som nu har nått Skåne. Det ska bli väldigt spännande att få se den blomma. Den här raringen kommer jag att vårda väldigt väldigt ömt.

Tallriksmodellen av det lite mer matiga slaget bjuder jordärtskockorna på. Sorten "Bianca" är ett säkert kort. En gratäng av jordärtskockor och potatis är himmelskt gott.

Tallriksmodellen av det lite mustigare slaget måste förstås bjuda på äpple. Äppelringar kan jag aldrig få nog av. Torken går för fullt, och stänger med äppelringar pryder taket i köket.

Tallriksmodellen för den som är lite lökig måste förstås innehålla tulpanlökar. Hos mig blir det ingen vår om jag inte petar ner tulpaner. Hela sommaren har mina "gamla" tulpanlökar bakats i ladugården. Nu är det rensade och fina. Alla lökar som visar tecken på mögel eller ser oaptitliga ut kastas bort. Här är det bara friska tulpaner som hamnar på fatet.

Tallriksmodellen för den modige. I Danmark kallas frukten för aperøv, i England dog's backside, på franska cul de chien. Jag måste säga att de är lite väl grova i sina uttryck när det gäller denna frukt. Inte ens Shakespeare kunde låta bli att omskriva den i vulgära ordalag.
Mispel, Mespilus germanica, är sagolikt vackra träd, som med ålderns rätt blir krokiga och trolska. I Sverige har vi knappast någon tradition att ta vara på dessa frukter, vilket är synd då gelén är väldigt god till vilt, eller ost. Vill du läsa mer om den kan du klicka här.

Hittade ett citat från 1800-talet som inte heller är nådigt i sin beskrivning av mispeln.

"A fruit, vulgarly called an open arse; of which it is more truly than delicately sad, that it is never ripe till it is rotten as a turd, an then it is not worth a fart."










Allt har sin skönhet.

Huruvida skönheten kommer inifrån eller utifrån är ett sedan länge omtvistat spörsmål. För min del kommer nog skönheten genom min blick. Allt jag ser på med kärlek är vackert. Minnen där växter har varit inblandade försvinner aldrig ur mitt sinne. 



Blommor  har mycket mer än sitt vanligtvis vackra flor att ge oss som umgås med dem. För mig fungerar de ibland som ett slags minnesmärke, eller jag kanske skall kalla dem för mentala bokmärke som för mig tillbaka till en annan tid.

På svenska heter den visst vitgrön tofslilja, ett i mitt tycke rätt trist namn. Jag föredrar det engelska namnet 'Pinapple flower'. Jag kommer aldrig att kunna möta den här blomman, Eucomis autumnalis,  utan att tänka på när jag såg den för första gången i Sydafrika. Att den nu växer och frodas i min trädgård på dessa breddgrader är häftigt. Det är resliga blommor det här, och de blommar otroligt länge.

Vanliga hästkastanjer, Aesculus hippocastanum, är inget jag går i spinn över. Snarare har de orsakat mig sveda och värk genom att någon käck gosse använt dem som projektiler för att söka (smärtsam) kontakt. Men riktiga kastanjer - sådana där som är sagolika att äta rostade med ett glas rött en murrig höstkväll - de är något helt annat. För många år sedan pluggade jag med en tjej som invigde mig i dessa läckerheter. Varje höst när jag samlar ihop höstens skörd färdas jag tillbaks hem till Anna.                                      
Mina kastanjeträd, Castanea sativa, ger efter denna sommaren en ganska bra skörd. Iallafall tillräckligt för att jag ska ha ont i huvudet en dag eller två.

Det finns ju växter som på något märkligt sätt etsats sig fast i minnet utan man egentligen har träffat dem. Det tog ett och ett halvt år innan jag fick klämma på den här. Jag hade mer eller mindre gett upp hoppet. Men så en dag känner jag en doft i växthuset som inte är bekant. En mild doft, en blandning av syren och liljekonvalj, och utefter hela taket i växthuset slingrar sig en av de mest spektakulära blomstren jag sett.
Snäckböna, Vigna caracalla. Vilken makalöst sinnrik blomma. Jag skulle inte med tusen ord kunna beskriva hur den ser ut i alla sina utvecklingsstadier. Det här är blomman jag skulle vilja se i sk timelapse-film. (Dvs man tar bilder med jämna mellanrum och sätter ihop till en film.)
Att bara plocka av en blomma, och skärskåda den från alla håll och kanter, får åtminstone mig att klia mig i huvudet. Hur sjutton får den ihop det? Från att se ut som en cashewnöt utvecklas den till en delikat blomma med en spiral i mitten. Tror naturen hade varit och tullat på vinet när den satte ihop den här växten. Och som sagt, det tog ett par år för den att blomma. Men jag hade, med facit i hand, kunnat vänta ett år till. Det här är ett bokmärke för mig. 

Men för all del, tro nu inte att hösten inte har kommit hit till sydligaste Skåne, för det har den. Men den har väl inte direkt gjort så mycket väsen av sig, ännu. De enda försiktighetsåtgärder jag tagit är att agaven har åkt in i ladugården. Resten får hänga kvar ute ett tag till. Det mesta mår bra om det får vara ute så länge som möjligt. Det är mindre risk att otyg åker med in i värmen om växterna får gå ner i varv utomhus först. Vissa växter ställer jag kanske på lite mer skyddade platser i trädgården, där jag vet att ett par timmars nattfrost inte gör någon större skada.

Men det är trots allt redan lite trolskt i hasselallén. Höstlöv skapar nästan samma lugn som ett snötäcke. Man dröjer lite i steget. Här får alla löv ligga kvar över vintern. När det är dags för vintergäck och snödroppar har daggmaskar och andra små kamrater sopat banan.

Det är dags att avsluta, och då får det bli med Konfucius citat:

Allt har sin skönhet, men det är inte alla som ser den.






Tid tar tid, resten går ganska fort.

Snart har jag levt tillsammans med min trädgård i tio år. Ser jag i backspegeln har det gått fort. Men när jag började med renoveringen var målet så otroligt långt borta. Inte ens i min mest vildvuxna fantasi kunde jag se hela bilden. Jag hade ingen erfarenhet och lite kunskap, och fick mest lita till min magkänsla. Men kanske var det därför det fungerade. Jag visste inte hur svårt, eller enkelt, det var.


Visst har det varit många trial and error, men säg den som lär sig något nytt utan att misslyckas först. Misslyckas man inte har man inte satt ribban tillräckligt hög. Fast man kanske inte ska lägga ribban på 2,45 om man river hela tiden, utan sänka ambitionerna något. Men nu var det ju inte mental träning jag skulle skriva om, utan trädgård.

Entrén är det nog många som lägger ner mycket omsorg på. Vilket inte är helt tokigt eftersom det är i hög grad det som ger det första intrycket. På Karnagården har jag varit lite splittrad, eftersom den riktiga trädgården ligger på södersidan och entrén på norrsidan av huvudbyggnaden. Solen är inte någon flitig besökare på den sidan, så det har lett till att jag inte lyckats få till någon inbjudande blomsterprakt. Ärligt talat har det varit en ganska trist historia.

Varje vår är det ett överskott av små plantor från ampelliljan som bor inne. Tar man vara på dessa och sätter ute i krukorna blir de utmärkta plantor i sommarkrukorna på norrsidan. Jag blandar gärna upp dessa installationer med ett par brokiga murgrönor. En enkel och billig kombo som håller hela säsongen. När frosten gjort slut på ampellijan får murgrönan fritt spelrum tills nästa vår, då åker ett par nya små ampelliljor ner i urnorna igen.

En blomma med lite klös i som kunde tänkas trivas här är fuchsia. De är dessutom tålmodiga och blomvilliga. Eftersom jag vill ha lite höjd på arrangemanget så passade det bra med uppstammade fuchsior, och för att slippa bar jord i krukorna fungerar det utmärkt med murgröna som jordtäckare,  som skapar botten. Upplever det som fuchsiorna trivs riktigt bra med sina kollegor. Det här kommer att bli en standardkombination hos mig.

Fuchsiorna blommar något helt fantastiskt när dagarna blivit lite kortare, och de verkar njuta av daggfyllda nätter.

Jag har egentligen bara ett problem med fuchsior, och det är att de blir fler och fler varje år. För hur det nu än är, så brukar jag inhandla några torgexemplar och placera på lite udda platser, lite på vinst och förlust. Men när det börjar dra ihop sig för vinterförvaring har de alltid vuxit till sig, och då måste de ju också hänga med in. Så upprepas historien, och samlingen växer.

Men alla får, eller vill inte hänga med in. De härdiga sorterna trivs bäst ute i det fria. De här sorterna kännetecknas inte av svulstighet, utan är snarare gracila och milda i sina färgtoner.

Jag måste medge att jag också trivs bäst ute i det fria. Men ibland kanske man måste göra val för att utvecklas och komma vidare. Som sagt, jag har snart ägnat tio år åt att gräva om Karnagården till det den är idag. Och nu är det bara tiden som kan skapa den där mulliga fylligheten som jag vill att trädgården ska ha.

Men nu är jag ju inte typen som sitter och rullar tummarna. Så, medan jag väntar har jag börjat plugga. Och så klart, har man blivit biten av trädgård och bor i Skåne är ju valet rätt enkelt.

Vilken lycka var det inte att få skriva in sig på Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp. Fixar jag mina studier under de närmaste två åren, så skall jag få min Master in Landscape Architecture. Det får bli lite mindre fokus på detaljerna i trädgården nu, dygnet har ju bara 24 timmar. Så tyvärr blir det inte lika mycket skrivande på bloggen. Tiden i kammaren får numera ägnas åt studier i miljöpsykologi och slikt. Någon lite rapport från Alnarp lär nog komma, jag ska bara bli lite mer varm i kläderna först.

Jag läste ett väldigt bra citat för några år sedan, som har fastnat i mitt minne. Och idag kan jag med visshet säga; så är det.



"Människan överskattar lätt det hon tror hon hinner med på ett år, 
och underskattar det hon hinner med på fyra."

 Jarno Vanhatapio, Entreprenör