En odlares dilemma.

Som trädgårdsnörd är det inte alltid guld och gröna skogar. I vart fall inte så här års. Jag har varit bortskämd med att kunna gå ut och plocka en bukett lyster när andan fallit på. Luktat och klämt. Och nu när tillförseln stryps blir jag sniken. Det lilla jag har som blommar är jag rädd om.


Jag kan inte, det går inte! Men jag skulle så gärna haft vinterliljan, Schizostylis coccinea 'Candy Flower' inne i huset. Då kunde jag njutit av den lite mer. Men som snitt jag förkortar jag livet på den med flera veckor, så den får allt stå kvar i sin kruka. Och, "kommer inte berget till Muhammed, får Muhammed komma till berget". Så jag får masa mig ut i växthuset och bara sitta och titta på den då och då. Den har en vidunderlig röd färg.

Många av de sydafrikanska skönheterna börjar blomma nu, eftersom deras biologiska klocka säger att det är sommar.  (Tror min biologiska klocka också säger det. Men det har jag inget för, min blomning är över sedan länge.) Som tur är finns det fler blommor att slänga lystna blickar på där ute i kallväxthuset. Nerine bowdenni, är så gracil och mjuk i sina rosa toner. Inte heller den kan jag förmå mig att klippa av.

När solen står så lågt som den gör så här års bjuds det på märkliga föreställningar i glashuset. Kanske inte helt enkelt att se vad det är? Men jag vet!  Det är en stor kapstjärna, Ornithogalum saundersiae. Också en sydafrikansk växt som inte kräver särskilt mycket.

"Havets dagg" kallas den här växten för, fast den heter Rosmarinus officinalis, och när den hamnar i kryddhyllan heter den rosmarin. Kärt barn... ja, ni vet! Den växer vilt runt medelhavet och säkert på många fler platser. Jag har också upplevt den i Sydafrika. Där känner man doften utan att man riktigt vet varifrån den kommer. Inne i växthuset vet jag dock var den är. Och nu blommar den, men det är pyttesmå blommor. Så små, att det bara ser ut som lite ludd på topparna. Men kikar man riktigt noga ser man hur vackra de är. Tror minsann ett katthår har smugit sig med, vilket har har sin naturliga förklaring.

Jag tror jag ska sova i växthuset innan jul. När det blir det en kall och riktigt stjärnklar natt, då ska jag ta med mig sovsäcken dit. Ligga och kolla på stjärnorna och klappa på blommorna. Det finns bara ett problem; mina sydafrikanska hundar av modell Rhodesian Ridgeback skulle vägra att sova där. – Ingen frisk människa väljer ju bort en varm säng. Katterna däremot skulle älska det.

Just det! Det är ju advent. Det var jag inte beredd på. När man har runt +10° på dagarna känns juliga högtider avlägsna. Och det finns ju massor av ogräs att rensa bort, så vem har tid med advent så här års?










Ketchupeffekten

Nu är det dags att tömma kylskåpet från burkar med bortglömda oliver och gamla ketchupflaskor. För att inte tala om syltburkar från anno dazumal. Alla lediga ytor är förbehållna återbäringen från sommarens prakt. 


Mina vackra gamla kassaskrin fungerar utmärkt som förvaringsboxar i kylen. Fröer trivs bäst om man förvarar dem svalt och torrt. Därför måste det finnas plats bland smör och mjölk. När alla fröer är rensade är det en fröjd att få paketera dem i påsar eller kuvert av pergamyn (glassin). Även små kuvert från min karriär som filatelist kommer återigen till användning.

Till återanvändning kommer också alla små förpackningar av silica gel (Kiselgel). Alla känner nog igen dem, de brukar finnas med i det mesta man köper nu för tiden, allt från teknik, skor och mediciner. Dessa små förpackningar är utmärkta att ha i lådorna med fröpåsar. De ser inte mycket ut för världen, men de är effektiva fuktslukare.  När gelén blivit fuktstinn är det bara att torka den i ugnen på låg värme någon timme, så är de klara att användas igen.

Det är nästan lika stor variation på frö som på blommor. Mja, eller kanske inte. Men det finns många frö som är extra vackra. T ex frön från brandgul slingerlilja, Litonia Modesta eller leopardblomma Belamrande chinensis.

Det är en faslig tur att jag inte vinterförvarar dahliaknölarna i kylskåpet. Hade jag behövt göra det skulle jag fått svälta till tidig vår. Man kan visserligen äta dahlior, och förr i tiden trodde man den skulle kunna vara ett alternativ till potatisen. Fast den har nog för mycket karaktär för att fungera som ett baslivsmedel. Jag har inte smakat, men den ska visst vara läcker som rostad. Nåväl, mina knölar slipper att hamna i köket, trots att jag egentligen har fler än jag kan ta till vara.

I Sverige kallas den jungfrudahlian, Dahlia Merckii  och jag fick tag på några frö förra våren som jag sådde. De var enkla att driva upp och blommade fantastiskt hela säsongen. Jag hyste nog inget större hopp om att det skulle vara några knölar att ta in för vinterförvaring. Men döm om min förvåning! Hela rabatten var full av fantastiskt fina exemplar. Så jag kommer inte behöva göra mig besväret att så nya nästa år. 

Ett sista husmorstips. Det finns olika förslag på hur man skall handskas med uppgrävda dahliaknölar. En del förordar att man skall låta jorden sitta kvar runt knölen, en del att man skall spola ren den med vatten. Jag har skapat min egen metod. Jag blåser knölarna rena från jord med hjälp av tryckluft. Då blir det enkelt att ta bort skadade delar, och de tar mindre utrymme vid förvaringen. Och inte minst blir de mycket lättare att kånka in i förrådet, där de får stå frostfritt och mörkt tills nästa vår.
Japp, då kan vintern komma tillbaka igen. Den dök upp en kort sväng, men blev troligen skrämd av klagostormen som mötte den från alla stackars trädgårdsmänniskor som inte rustat klart. Men nu så. Nu är vi redo!






















Giftigare än en kobra.

Det ringer säkert både en och två klockor hos de flesta om man börjar prata om ricin. En del tänker kanske på den vedervärdiga ricinoljan, 1-2 matskedar och en lösning är nära. Andra på att det är gruvligt giftiga växter. Men oavsett vad man känner för ricin är det en väldigt cool växt.


Ricin är i hög grad en nyttoväxt, och har varit så i flera hundra år. Att ricinolja är laxerande känner väl de flesta till, men den skall visst också främja hårtillväxt. Och inte minst fungerar den som ett mycket potent smörjmedel vid låga temperaturer. Hos mig gör den dock inte någon större nytta. Här finns den bara för att den är vacker.

Nästan tre meter hög är denna helt gröna ricin. Tyvärr vet jag inte vad den heter, troligen har den slunkit med i en fröpåse av någon annan sort. Men dessa frön kommer att sparas och odlas vidare.
Störst och högst är utan tvekan Ricinis communis 'Zanzibarensis'. Den här blev nästan 4 meter, och växte helt utan stöd. Men så är också dess stjälk lika grov som min underarm. En magnifik växt med sin röda stjälk och gröna blad.

Tre av av mina andra favoriter är namnsorterna 'Impala',  'Carmencita',  och inte minst 'Gibsonii'. 'Impala' är den lägsta sorten, runt en meter i strumplästen. Rödast blad har 'Carmencita', den är klenare till växten och lägger sig gärna ner om den inte får stöd. Hos mig blir den ca 1,5 meter hög.


Inte fullt så stora blad, men med mustigare färger, har Ricinis communis 'Zanzi Palm'. Den här sorten har jag odlat i många år. Och det händer att den lyckats självså sig, vilket få ses som en bedrift för en växt som inte är härdig här hos oss.

Frökapslarna från ricinen är väldigt dekorativa. Allteftersom kapseln torkar spricker den upp, och så fort den är torr kan man plocka ur fröna. Man blir mer än självförsörjande på ricin eftersom den är väldigt generös med sina frö. Men det hindrar mig inte från att skaffa nya. Nästa år måste jag prova 'Carmencita Pink'.

Men, icke förty, ricin kan vara dödligt. Iallafall om det injiceras. Detta fick den bulgariske dissidenten Markov erfara 1978. Markov blev stucken i benet  av ett paraply, vilket han uppfattade som en olyckshändelse. Efter några dagar avlider han, och man upptäcker att en liten kula med ricin orsakat hans död. Mordet kom att kallas Parplymordet. Så, visst kan ricin vara farligt. Åtminstone om man muckar med KGB.











Snipp snapp snut så var sagan slut.

Nu tror jag minsann att både kylan och mörkret sveper in över nejden. Jag vill inte! Människan är inte skapt för att leva i mörker. Hade vi varit det borde vi varit försedda med någon form av ekolokalisering. Men trots att fladdermössen är utrustade för att klara mörker vill inte ens de vara med på vintern, utan de går i ide. Kloka djur. 


Under vintern är det många som hänger i ladugården. Fladdermössen på höskullen och växterna i de gamla hästboxarna. Förra helgen var det slut på sötebrödsdagarna i trädgården. De växter som ogillar kyla lika mycket som jag, kånkades in på sina övervintringsplatser. Där får de ljust och varmt, men lite trångt. Olika palmer, citrus, lager och japansk mispel står och trycker under konstgjorda solar. Här får de hålla sig i åtminstone fem månader, kanske sex om det vill sig illa, och man kan ju fundera på vad de pratar om under hela den långa vintern.


Jag misstänker att detta är de sista dahliorna jag lyckats fånga innan kylan kniper dem. Jag måste gnugga ögonen med färg innan trädgården ser ut som ett scen av Lars Norén. Snart, mycket snart, är dessa färger och former ett minne blott.

Ett minne blott är snart också rosorna. Men vilken duglighet de har presterat. Rosen 'Mainze Fastnacht' eller 'Blue Moon' som den också kallas har blommat oförtrutet sedan tidigt i somras. Den gör sig väl med fjäderborstgräs, Pennisetum setaceum 'Rubrum' De doftar dock inte särskilt mycket längre. Doftmolekyler fungerar lite som vi människor, de är inte så pigga på att röra på sig när det blir kallt.

En av höstens främsta pyntblommor är utan tvekan cyklamen. Den lär ligga på topp-tio-listan över svenskarnas populäraste krukväxt. Jag nöp av ett par blommor och lät dem pryda en av mina taggiga vaser jag knåpat ihop på min keramikkurs. Det är få blommor som matchar dessa "sjöborrar" men cyklamen klarar det galant.

Det finns det dock en bra sak med denna mörka årstid, och det är att det blir lite mer tid att sitta inne och häcka. Att släppa tanken på trädgård låter sig dock inte att göras, men att låta kroppen vila och istället utforska orden och tanken kring trädgård, finns det tid till nu.


Och om ni mot all förmodan skulle våga er ut i mörkret - och här kommer en rejäl pekpinne - glöm inte att ta på er reflexer. Mörkret är ett slukhål, och även om ni tror att ni syns, kan ni vara säkra på en sak: Det gör ni inte.